Nu när höstmörkret verkligen börjar tränga sig in i ryggmärgen, inleds också november med en relativt nytt fenomen. Ett importerat fenomen, där affärsmännen snabbt insett att här kan man göra pengar. Redan på fredagseftermiddagen börjas det ringa och knacka på dörren. Utanför står en klunga okända ”spökungar” som förväntar sig godis eller helst pengar. Eftersom jag själv inte firar detta nya, så har jag naturligtvis inte fyllt någon skål med godis, och absolut inte med pengar. Det tänker jag inte göra i framtiden heller. Straffet för det blir att min dörr blir nersölad med någon gegga. För det har man ju lärt sig att så gör man ”over there” Och ”over there” firar ju alla detta fenomen, så deras dörrar förblir rena och fina.
-Men, tänker ni kanske, firar du inte påsk heller? Jo det gör jag. Och jag har gått påskkärring också. Och jag har godis till barnen då med. Och vill småfolket gå påskkärring så gärna för mig. Men någon Halloween firar jag inte, that´s it.
Jag åker inte heller till kyrkogården och hedrar de döda, genom att tända ljus och lägga blommor på anhörigas grav. Min far vilar i familjegraven på Skogskyrkogården, och dit vallfärdas många på lördag. Men inte jag inte.
Detta betyder inte att jag inte hedrar de döda. Tro mig det gör jag, De döda finns närvarande för mig i någon form varje dag. I tanken, i luften, runtomkring mig lurar döden. Under en promenad i en tät, dunkel skog kan jag andas in, och plötsligt slår en tanke in som formulerar exakt de ord, som min mor skulle ha uttryckt, från ingenstans. Ord, som jag i vanliga fall aldrig skulle använda i mitt sätt att prata.
Det finns ingen grav att besöka henne på. Hennes stoft vilar i en fjärd i Stockholms skärgård. Det var hennes önskan att få komma dit, då hon älskade den. Likväl finns hon här hos oss på lördag, som alla andra dagar.
Min far vilar på Skogskyrkogården i familjegraven. Honom brukar jag besöka den 6 december, som var hans födelsedag. Med en liten plunta whisky, låter jag tankarna flöda medan jag ställer ner en ros direkt i jorden, och skålar med honom.
Mycket bra förmulerat.
Jo självklart väljer man själv vad man vill ha för traditioner och just denna är bevisligen en importerad trend från Amerikatt, detta vet jag med säkerhet då min egen fru är djupt insyltad i branchen. Detta fenomen startade ordentligt för cirka 15 år sedan här i Sverige, och den första hårdsatsningen resulterade i att folk stod på kö, innan öppningsdax, köade upp till 1 timme och väl inne, frågade dessa inkomna; ”Var är det som händer här inne då…?”. Så kan det gå.
15 år?? Är det såpass länge? Det hade jag faktiskt ingen aning om. Nu fick jag lära mig nåt nytt.
MEN det hjälps inte, jag avstår ändå. Ser helt enkelt inte poängen att fira de bortgångna anhöriga… Verkar konstigt.
Varma hälsningar till dig och din familj.