Trots ljusning och positiva nyheter, grumlas molnen något. Det infekterade läge som råder här hemma, kan jag inte göra så mycket mer åt. Jag har erbjudit professionell hjälp för samtal , försökt medla, förklara, och återigen medlat. Men jag har inte kommit nånvart. Går vi ett halvt steg framåt, så dröjer det inte länge förrän vi backar två steg. Jag kunde nästan ge mig attan på att det skulle bli så här när nu det blev ljusning igår från vissa håll.
Men jag tänker inte låta mig slås ner denna gång, för jag vet att det inte handlar om mig. Istället har jag stängt av mina känslor och förhoppningar, bara för att inte dras ner i nåt svart hål, för att rädda mig själv och för att flera är beroende av mig och jag av dem. Istället fokuserar jag på att handla efter min intuition och mitt sunda förnuft. Med vissa stängda dörrar.
I längden är detta ohållbart, det är jag medveten om. Därför ser jag extra mycket fram emot, de projekt som vi närmar oss med stormsteg. Därför ser jag också fram emot min miniresa till Stuttgart, för att överraska min moster, som ännu inget vet om mitt besök. Därför ser jag fram emot tre dagars ro i själen, utan intriger, förebråelser och andra energislukanden. Inte minst att få krama om mina kusiner och deras barn, min älskade moster som är, bortsett från brorsan, den närmaste länk till min mor. Mars kommer bli en hektisk men en bra månad. Och därefter kommer våren. 
