Idag är Seb ännu varmare, och febern har stigit. Han har fått ta del av den egenskapen när han blir sån, att han ligger blek och utslagen i soffan, med dimmiga ögon. Och jag lider med honom, men det bästa att bli av med elendet är vila, dryck och sova. Men han är bekymrad över hur det ska nu, då vi hade pratat om att gå ut lite igår. Alice är allt annat än sjuk, och kvittar på… Att gå ut, är det ändå inte tal om, så med tålamodet som svajar nu emellanåt, tassar vi fram på tårna alltmedan den nattjobbande sambon sover.
Jag ser dock fram emot när han vaknar i eftermiddag. Det är då jag drar på mig gympaskorna och fulkläderna, hörlurarna och beger mig ut på min nu extremt efterlängtade powerwalk. (!!!!????) -VA?? tänker nu en del därute som känner mig ganska väl, nu har hon ju slagit sig nånstans. Hon längtar ut för att powerwalka?? 
Och ja, det är faktiskt sant, det är knappt så jag tror det själv. Men dels behöver jag rensa min luft, och min skalle, jag behöver flåsa lite, och jag behöver avskärma mig och mina öron med musik, högt! Och jag behöver hämta mer krafter. That´s it. 
