Feed on
Posts
Comments

Den senaste tiden har jag känt en sån bedövand trötthet som ligger som en stenbumling över mig. Ibland kan det gå en bra lång stund och jag lyckas lura den för en stund, men så plötsligt från ingenstans, slår den till som klubba rakt ner i nacken: PANG!! Detta innebär att jag nickar till skoningslöst så fort det nalkas vila under eftermiddagen, Bolibompatimme, eller när det är nattningstid. För småfolket så är det bara toppen, för vad är mysigare än en mammas närhet när man ligger i sin säng och måste sova…? Och mamma är inte sämre än att hon tar tillfället i akt när snuset börjar. Ibland skulle man dock behöva göra annat med, men just nu funkar inte det.

Jag funderar på om kylan har med det att göra? Eller de korta dagarna? Jag vet inte, men det har hållit i sig nu ett tag, ändå låter de små änglarna mig få sova om nätterna.

I vilket fall, imorgon är det dags för möte med mina projektvänner. Det ser jag fram emot, jag är laddad till tusen och ser till att vara utvilad till dess. :-D

Smärtsam skönhet…

Igår var det en sån där ljuvligt vacker dag med solen som gjorde så att allt gnistrade vackert. De utarmade grenarna som tappat sin prakt stod utsträckta i vinterskrud medan solstålarna skapade det där vackar skimret och gnistret om dem. Så vackert…. så länge man satt på insidan och beskådade.  -Ja bara man är rätt klädd så… fnyser någon förnuftig messerschmitt nånstans, och… javisst! MEN trots mina dubbla tröjor, fuljackan som är tjock, tät och har jätteluva, som får mig att påminna om ET när han sitter i cykelkorgen, så letar sig kylan in i ryggmärgen på mig.

I vilket fall, så tvingade vi oss ut, gick de ca. 50 meterna till garaget där Päschan stod och väntade, satte oss tillrätta och åkte iväg till Skogskyrkogården. Vägen dit tycks vara ganska enkel och i dagens läge rätt smidigt, om det inte vore för att chauffören vägrar köra i de nya fiffiga tunnlarna. Och jag som är körkortslös, utan en superbra kartläsare, har inte så där jättebra koll på vägarna runtom.  Men efter mycket om och men så lyckades vi komma fram till målet. Väl uppvärmda så klev vi så ur och tågade in till blomstershopen vid Pungpinan, och valde med stor omsorg ut ett ljus och en röd ros. Lillprinsen passade på att visa sin goda observationsförmåga och intervjuade damen i kassan vilka barnen på fotot var i hennes plånbok som hon använde för växel vid betalning. ( Trots min generösa samling av ynglar, så upphör jag aldrig att förvånas vad som kommer ut ur deras små söta munnar, och hur tankegången rullar på hos dem. :-D   ) Hon blev nu glad över uppmärksammandet och berättade att det var hennes barnbarn. Därefter var vi klara och vi kunde lämna affären, med ett ljus, en röd ros, en vacker ask tändstickor, och en varsin liten leksak till småfolket.

Vi gick vidare till graven, som är en familjegrav på min fars sida, och gjorde i ordning, Ljuset tändes efter mycket  möda och ställdes på plats. Rosen placerades bakom lutandes mot min fars namn. Vanligtvis brukar jag försöka ta mig dit den 6 december varje år, då det är hans födelsedag, med just en ros, ett ljus och en liten hutt whisky av god sort. Stå en stund och smutta till en stunds eftertanke och säga -Grattis. (ja det är ju inte direkt läge att sjunga ”ja må ha levapå den här platsen, även om han förmodligen hade uppskattat humorn i det) Av någon anledning blev det inte så i fjol, så vi var där nu istället. I -13 grader,  i ett smått kaos, där gravstenen blev en scen för de nytillkomna lekasakerna. Och mina fingrar förfrös i arbetet med ljus&rosfixet. Någon speciell stämning lyckades nu inte infinna sig, men efter en stund kände vi oss nöjda, och vi kunde snabbt bege oss in den varma päschan igen. :-D

Utflykten fortsatte ut mot Tyresö, som även för mig var otrampad mark, (eller orullad mark borde jag nog säga)  Statoilmacken glimmade inbjudande ikapp med den nu röda solen, och strax därefter satt vi alla med en varsin korv i handen.  Därefter började utmaningen att komma hem utan att passera några tunnlar. Men det är en annan historia. Väl hemma var mina fingrar fortfarande stela och iskalla, och jag beslutade mig för att idag beundra prakten från mitt fönster istället. :-D

Inne på dag två detta nya år, håller kroppen så sakteliga att inta normal position igen. Den gigantiska tröttheten har planat ut och de nattliga kaotiska drömmarna som innehållit märkliga budskap, har i all röra varit ganska lätta att tyda. :-)

(Vad sägs om en stor lastbil som hämtar en massa folk från en scen, med bilar, kartonger och all möjlig bråte, som sakta rullar iväg. Varpå, jag befinner mig i en lånad lya med långa tamburhallar. Från köket går en gång där radion står på och skralar högt, sakta går jag genom den här gången, med en köksbänk på ena sidan. Ju längre jag går desto längre blir gången och jag passerar olika nischer med bord och soffgrupper, med mörka valv som mynnar ut till stängda dörrar. Längst bort i gången kommer ett jättevalv in till en jättestor hall, som påminner en museihall med olika kupoler. Allt är i mörkt träinslag och taket är vackert målat med en massa ansikten som tittar ner… Jag kikar bara in över tröskeln, men vänder sen om för att gå tillbaka till den lånade lyan, men hinner förstås vakna innan jag kommer fram…. )

Ja så där har det sett ut de senaste dygnen, så tro inte man har legat på sofflocket inte. ;-) Är du drömtydare, så välkommen med kommentarer på vad detta kan betyda, och jag kan gr dig en uppsjö av märkliga drömmar..

Nåväl, hur känns det nu då? Svaret är: Jag vet inte ännu, för det första har jag varit för trött för att känna efter, för det andra har de små haft fullt upp med att ta igen en massa tid och gos och lektid, och det om nåt är ju stärkande. I alla fall för själen. :-D   Dock har jag ju lite projekt framöver, som kanske inte är så jobbrelaterat i sig, det har jag ju nämt tidigare. Hemliga projektet t ex, fixeri i hemmet, ev. måla om ett rum.

Sen har jag fått hem min gamla elbas, som nu väntar på att få återförenas mina händer.  Närmast framöver inför en fest som vi ska hålla på Mosebacke i vår. Vi är ett gäng gamla punk´s som anordnar festen för våra gamla vänner och bekanta som hängde runt på Stockholms gator och klubbar för ganska många år sen. Vi ska repa in gamla covers från Clash, Ramones mfl.. och ha en jäkligt kul kväll. Inför detta evenemang så krävs det en del planering och förarbete, så det är ju rena turen att jag har den tiden till det nu. ;-)   OM detta skulle klaffa och  väl igenom, så öppnas ju ännu fler möjligheter. ( Och jag har idéer, massor av idéer, )

Men nu närmast, väntar en fiskgratäng i ugnen, men som Arnie the man säger: I´ll Be back! ;-)

Iskallt uppdrag…

Idag är det så där svinigt kallt ute, att man helt enkelt drar sig för att ens närma sig dörren. Möjligtvis för att tömma soporna, men inte längre än så.  Därför så har jag ägnat dagen åt att sortera bilder i datorn, och lägga i ordning någon form av trevligt årsalbum att titta på. Det är inte det lättaste och framför allt, väldigt tidsödande. För nånstans vill man ju visa upp de där finasta och bästa bilderna. När man från början lyckats lägga in ca. 653 bilder från 2008 som lite huller om buller, så är det lätt att man ledsnar efter ett tag.

Men trägen vinner, framöver ska ni få ta del av året som var, och förhoppningsvis året som kommer. Under tiden så får ni ta del av en ganska dagsfärsk rapportbild: 

Kokoloko

Min senaste rapport visade sig ha två dagar kvar, och nu har det hunnit gå några dagar. Det beklagar jag, men livet därutanför fick prioriteras, och däremellan har jag varit helt slut och somnat i en hög så fort jag satt mig ner.  (Vilket är en naturlig och vanlig reaktion från min kropp som helt enkelt knockar mig, när en del händelser uppkommer och man varit i högvarv en tid)

I vilket fall, på måndagsmorgonen hade jag glömt bort att jag skulle ha medlyssnare hos mig dessa två dagar, som skulle ta över mina sysslor. Så i två dagar har vi ägnat oss åt turboupplärning, där hon fått knappa, och jag har suttit brevid medan jag rensat skrivbord, och med smålappar sufflerat inkommande samtal. Efter de premisserna så tror jag vi klarade det rätt bra. Det återstår att se, hon somnade i alla fall inte denna gång. ;-)

Dock insåg jag hur mycket roliga saker man samlar på sig, och några små kortare minnesresor hanns ju med, under rensningens gång. T ex en gammal körhandbok om säkerhet, där illustrationen var mer än underhållande. Likaså, gamla klisterlappar med checklistor, som var aktuella under en viss kampanjtid. Manualer och pärmar, kursmaterial och ännu mer papper. Och småsaker som kan vara bra att ha i en låda. Vad sägs om en miniflaska porsbrännvin t ex? Den har legat där sedan jag tog över detta skrivbord för några år sen, och har fått hänga med, fortafarande orörd, som en liten inventarie i lådan. Eller en liten batteridriven halloweenlykta? Små märkliga ting som vittnar om olika händelser.

Nåväl, tisdagen den 30 december ca. kl 21.00 lämnade jag byggnaden som sen den 14 juni 1999 varit min fasta punkt och trygghet i mångt och mycket. Då var skrivbordet rent, lådor och dator tömda, och de sista mailen var skickade. Allt hade gått smärtfritt och riktigt bra, fram tills det sista mailet till de närmaste i gruppen.  Då brast det och tårarna rann, allt medan jag försökte få ner tankar och känslor i ord till dem. Ett par minivindrutetorkare på glasögonen hade suttit bra då.  Så det blev inte så långt mail, men budskapet till dem gick nog fram ändå.  :-)

Därefter kunde jag lämna byggnaden, på vägen ut släckte jag ner tomma småutrymmen som verkade onödigt att låta stå tänt, det kändes plötsligt väldigt viktigt att göra det just då. ;-)   Gick ut i ett duggregnande Stockholm ner till det iskalla skenet i tunnelbanan, betraktade omgivningen med nya ögon som jag inte gjort tidigare. Tyvärr missade jag damen som jag brukar köpa ”Situation Stockholm” utav vid uppgången. Bara det är ju en anledning till att åka till Mariatorget en annan dag. Om inte så uppmanar jag er alla som har vägarna förbi där, att hälsa på henne, köp en tidning av henne! Jag vet inte vad hon heter, men hon brukar försöka åka upp till Kiruna emellanåt för att hjälpa sin sjuka mor, när hon inte är på plats.  Så  se henne, och köp en tidning!

Nåväl, väl hemma efter min sista långa arbetsdag, möttes jag av min lilla tvååring som väntat enträget på sin mor, en kvart senare låg vi och snusade i hennes säng. 

Två dagar kvar…..

Äntligen är julhelgerna över. Ja, jag sa det, den är över innan jag ens hann känna en gnutta julkänsla. Detta var en mycket konstig jul nämligen på alla sätt. Tankar och saker har omvärderats dessa dagar, och nästa jul blir det andra bullar. ( det är jag 98% säker på) Det var så pass att jag lyckades somna under Kalle Ankas heliga timme med en pepparkaka i handen, strax efter Askungen. Då är det illa.

I vilket fall, Ynglingens käke läker fint, både svullnad och gulnad har gått ner. Han verkar inte ha lika ont, och kan t o m få i sig lite risiftutti som komplement till soppor, yoggiyalla, och varma koppen. :-) Återbesök på tisdag och imorgon blir det till o ringa Inspektör Blå och höra hur de tänker gå tillväga i ärendet.

Det var det praktiska, nu över till mina tankar inför dessa två dagar:

Jaaaa…….? Just nu i denna stund blev det kortslutning, jag är mest trött. Ja egentligen helt slutörd i kroppen faktiskt. Så än så länge är det fortfarande lugnt. Visserligen har ju det slagit mig lite då och då att, snart så… och hur kommer det egentligen kännas då? Men just nu lutar det mest åt att jag tänker på praktiska grejer att styra med. Småfolket som är lediga från dagis, och vill hitta på grejer med sin mor t ex. Högen med tvätten som gärna skulle vilja göra en räd till tvättstugan nån dag,  skåpet under diskbänken som är fylld av pappkartonger och andra återvinningsgrejer.       (jag har t o m ordnat så fint med olika hinkar där man kan lägga ursköljda plastbunkar, mjölkpaket, konserver osv, som sedan när dessa hinkar har fyllts upp, bäras ner till återvinningslådorna på gården. Så enkelt och så smidigt egentligen, men av någon anledning funkar det inte, och snart går det inte att stänga dörren till detta skåp.. )

Ja jag vet, allt detta kan vänta en vecka till, eller två dagar till, och det har jag inga problem med egentligen. Det som bekymrar mig är hur det ska lösa sig med småfolket, för pga kommunikationsbrist så visar det sig att deras far nu ska arbeta dessa två nätter, och de är anmälda som lediga från dagis. (!!!) Att ta med dem till jobbet sista dagen känns inte aktuellt. Visserligen skulle de tycka det vore toppen……. den första halvtimmen, men sen resten av ca 7 timmarna skulle förenas med katastrof. Men men, det löser sig på något vis. Fadern får straffet att ringa till dagis i morgon och förklara det pinsamma läget, då han inkommit med felaktiga uppgifter helt enkelt. Så var det med den saken. ;-)

Ja så egentligen är det till att tillbringa dessa dagar med att städa ur skrivbordet, lådor och skåp. Rensa datorn från onödiga grejer, skriva lite avlsutsmail till kolleger och kunder, och…… småjobba lite kanske. ;-)   Sen får vi se. Av någon anledning känns det lugnt.  Än så länge.

Jag vet ju i princip vad jag närmast tiden ska göra, bortsett från de jag nämnt i raderna ovan. Jag ska gå på Dinosauriemuséet också med Lillprinsen. Sen lite andra projekt, men det ska jag berätta senare.. kanske på tisdag, eller en annan dag. Roliga grejer är det i alla fall. :-D

Nu ska denna söndag avslutas med min otroligt pinsamma ovana jag lagt till med för två år sen då jag var höggravid. Det är så skämmigt att det inte är klokt. Men det är väldigt sövande. ;-)

Det här får blir en kortare sammanfatnting mellan skinka och paketinlagning… tiden har rusat iväg sen sist.  Och igår var det någon vajsning på nätet så jag lyckades aldrig komma in när jag väl hade en stund över…

 Men men, tidigt i lördags morse väcktes jag av hemtelefonen. Det var Jonnie, ynglingens kompis, som ringde från akuten på KS. Det som jag befarat och oroat mig för varenda helg i en massa år, hade nu hänt. Ynglingen hade blivit nedslagen och sparkad så pass att han fått käken avslagen, och hängde nu på en liten sköt benbit. Det tog mig inte speciellt lång tid att ta mig till akuten och snabbt inse att detta var ingen dålig dröm.

Där satt han, för tillfället bedövad av smärtsillande och såg bedrövlig ut. Tänderna på nedre käken hängde lite hur som helst, och jag frågade inom mig hur detta skulle kunna återställas. MEN jag var ytterst tacksam över att han levde, och skulle överleva. Det var det viktigaste. Han själv var då mest förbannad och hade djäuvlskt ont, men vid liv…  Efter lång stunds väntan fick vi besked om både operation och inläggning. Det här var allvarligare än man först trott..

Nu är han hemma hos oss, med ömma & svullna kinder, konstant ont med smärtstillande medel. Tre tänder fattigare och titankivor inopererade.  Kylskåpet är fullt med olika soppor, juicer, yoggi-yalla i sällskap med julskinkan, patéer, rödkål och sillrätter..

Den här julen blir m a o en lugn och stillsam jul med eftertanke och uppskattning för vad&den man har i livet och i sin närhet. Jag önskar Er andra därute en fin jul. Ta vara på varandra, var rädda om er själva, kort sagt:

 Let´s be careul out there….

Sista helgen inför stora julledigheterna, och många tar ledígt. Detta märktes idag när det började dra ihop sig vid hemgång. Tidigare under dagen var jag fullt upptagen med att visa en ny tjej från Academic Work, vad mina dagliga rutiner gick ut på, samt låta henne medlyssna på lite samtal. Det är nog meningen att hon ska göra en del av mitt jobb sen när jag är borta.  

Efter fredagsfikat med sedvanligt horoskop och uppsluppen stämning var det då dags att packa ihop för helgen. Jag hade några ärenden på stan innan det var dags för hemfärd.  De flesta skulle jag få se igen både före och efter jul, men chefen skulle inte komma tillbaka förrän nästa år,  tiden var inne att släppa taget…. För en gång skull, bortett från domedagen, så var det en lång tyst stund i en avskedskram… helt ordlös men sa ändå mycket. Och det var svårt att släppa, men det gick. Och det kändes….. vemodigt, smärtsamt,  men ändå bra. :-)  

 Efteråt gick jag ut i vintermörkrets väta och vandrade bortåt Hornsgatan mot Slussen, Gamla Stan, Kungsträdgården, en kort genväg via Hötorgshallen där speciella äpplen finns, för att sedan nå slutstoppet på Sveavägen. En lång, skön vandring med intryck, puls och tankerensning och julklappen till Lillsessan blev till sist inhandlad. Och den blev helt perfekt för världens goaste tvååring. Det ska bli spännande vad den får för namn i framtiden. :-D   

….slutet av min tid på jobbet. Idag var det först gemensam jullunch, där vi satt tillsammans hela gruppen och därmed invigde julen. En trevlig tillställning som mättade magar och sinnen för en stund. Därefter var det en snabb shoppingtur på Hornsgatan och inhandla jullapp.

Anledningen till detta plötsliga infall, var att vi skulle ha en kombinerad julklappsutdelning och avtackningsfika för oss som slutar nu om till årsskiftet. De andra två damerna har en lägre tid sett fram emot sin efterlängtade avtalspension, så för dem var detta lite extr speciellt. Med all rätta.  Herregud, den ena har jobbat i 29 år i företaget, den andra i 19 år. Därmed kändes ju mina 9 år som rena larvet.. (29 år!! )

Nåväl, jag hittade en lämplig julklapp, lite charmig, påminde lite om mig i sinnet, så min tanke var att även om jag försvinner så lär den som får den här i sin ego, bli påmind om mig. :-D   En liten träfigur med lång svart klänning med må svarta prickar. Ett mörkrött hår som spretar punkigt, och dansar på tå medan hon försöker fånga en stjärna, med änglavingar. (Finns att skåda på amica)  Med söt paketering och en lite rimvers, så hade jag slutfört mitt uppdrag med god marginal. *phu*

I vilket fall, själva fikeriet var lagom uppsluppet, och chefen höll litet tal om och till var och en av oss, jag kom på slutet och med lite ögonkontakt så lyckades jag få henne göra det så ort som möjligt. Dels för att det tog sin tid… dels för för att just vid såna här tillfällen har jag väldigt lätt för att bli rörd och generad.. Jag kan med lätthet fälla en tår när andra får den uppmärksamheten av glädje för personen. Med mig själv så är det som jag vill gömma mig, det blir jobbigt. Och varför det? kan man ju fråga sig, Det är ju fantastikt härligt att få höra bra och fina ord om sig själv och suga åt sig?! – Ja visst, mitt förnuft säger det med, men här tar känslorna över och då tappar jag kontrollen.. (och det är väl det allt handlar om egentligen… kanske)

Nåväl, pajasen i mig, lyckades manövrera situationen,  fick dock ta emot en jättefin julblomma, och ett vackert paket med bekant inslagspapper. (samma som min julklapp, och av en ren händelse sprang vi på varandrea i ovan nämnda butik :-) ) I paketet var det en vacker lykta, precis en sån som jag har sneglat så länge på. Den står nu i fönstret och lyser upp för mig denna kväll. 

Därefter kom julklappsöppningen, och eftersom det var ett slags lotteri med vinst varje gång, så fick jag lott nummer 17. :-)   Det var en ståltermos, vilken jag verkligen uppskattade. Lagom storlek och form, vilken ska få hålla mig sällskap när jag efter nyår ska promenera sjöarna runt. :-) Dock verkar Lillprinsen vilja lägga vantarna på den också. Han ser redan framför sig hur han ska få avnhuta varm oboy på utflykterna med Dagis.

Avslutningsvis…. så är det några dagar kvar nu. Rent emotionellt änns det inte så mycket ännu, jag hoppas på att gå ut o luncha med några kollger man hängt med under åren. Sen är det jul.

Är det någon mer än jag som har problem med att vakna til liv på morgonen? Under ett par veckor har det varit en kamp vareviga dag. Den här veckan har varit helt hopplös. -Lägg dig tidigare så ska du se att det blir bättre,  säger någon Messerschmitt och ler förnuftigt. -Har testat det! Funkar inte! kontrar jag.  Ta en kalldusch, gör lite gymnastiska övningar och sjung kuckeliku i en yogaposition funkar inte heller. Jag har visserligen inte prövat de metoderna, men det säger sig självt. 

För det första; Blotta tanken på en kall duschstråle över min kropp, ger mig rysningar. Jag föredrar varma härliga duschar! Gymnastiska övningar? Den har kroppen vet inte ens vad split är, så det överstrykes! Ja.. som sagt, listan kan göras lång.  Och tröttheten består. 

Jag kan dock trösta mig med att jag förmodligen inte är ensam om problemet, och att det kanske finns EN lösning värt att pröva: En sån där vakna upplampa! Ni vet, från Philips, som tänds lite succesivt och inbringar naturligt ljus som kroppens naturliga endorfiner går igång på.  Just det! En sån! Och idag är det en vecka kvar till julafton, så Jultomten! Om du läser detta, så har jag varit snäll nästan hela året sen sist så……. ;-)

« Newer Posts - Older Posts »

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu