Feed on
Posts
Comments

Ny ljusare outfit..

Det som är lite kul med bloggeri är att det finns möjlighet att klä den lite som man vill, så den passar ens humör och sinneslag och personlighet.  Plus att man kan anspassa utefter hur många kategorier och länkar o dyl man vill lägga till och ha med.

Så nu när vi kommer in februari så blev jag påmind av min mobil att vi går mot lite ljusare tider, så då får väl kostymen bli lite ljusare. Nästan lite som den gamla almanackan fröken hade i skolan, med månaderna längs kanterna, som illustrerade aktuell månad och årstid. I mitt satt dagarna, och varje dag fick en elev gå fram och dra en lapp, läsa dagen och vilken siffra det var. Särsilt på lekis var det en stor grej under samlingen. Minns ni den? :)

-Men.. hur i bövelen kommer hennes mobil in i bilden? tänker nån kanske.. Och det sa jag berätta för er; jag har en sån där flashig funktion, med tema ”living world”  med reel bild över Stockholm stadshus, som visare ibland vackert väder, ibland molnigt. Ibland flyger några fåglar förbi över vattnet framför Stadshuset. I vilket fall, fram till igår klockan 17.00 övergick displayen från dagtid med fåglar till kvällstid med stjärnfall. Tidigare blev den kväll kl. 16. Alltså om någon måndad så blir den kvällsindikerad först kl. 18 eller 19.  Fiffigt va?! :D

Och ännu festligare med den här mobilen är, att om jag skulle befinna mig i något land,  t ex London så skulle någon annan byggnad befinna sig i min display. Förstår ni varför jag nu skulle behöva åka till London, bara för att se med egna ögon??!!

Nåväl, tillbaka till kostymen, det bar mig först lite emot att byta ut mitt svarta, av den anledningen att jag gillar svart helt enkelt. Men så när jag besöker Blixmans och Lotusens bloggar, som är så snygga och välgjorda, så inser jag att lite ljusning kanske inte är så dumt ändå…? Är man inte nöjd så kan man ju alltid byta tilbaka, eller hur?! Men kom gärna med synpukter och inspel!! 

Nu är det ju så i och för sig så att både Blixman och Lotusen  är fotobloggare, vilket inte denna är. (Dessutom har jag bara min kära mobil att tillgå när det gäller bilderna) Plus att de har hållit på ett bra tag, med detta, så de är ju rena proffsen. :)  Besök dem gärna, för det är rena fröjden för ögat. OCH det är två fantastiskt trevliga och goa gummor från Göteborg. ;)

Idag fyller min storebror år. Han är närmsta släkt jag har här i Sverige, om jag räknar bort mina barn. Det är han som bor på Gotland, och härbärgerar oss när han har jobb att göra i Stockholm. Det är då vi får lite tid att umgås, och ta igen gamla förlorade år.

För saken är den att när jag föddes var han på väg in i skolåldern, 6 och ett halvt år. Då är man ganska uppfylld av annat än småsyskon. Sen var han en väldig lugn och beskedlig liten pojke. Nyfiken och vänlig, som levde ganska behagliga dagar i allsköns ro på Rörstrandsgatan. Sen var det slut på friden, när lillasystern kom.  Då var lugna dagar förbi, och med flytten ut till den nya förorten Jakobsberg blev han dessutom tvungen att dela rum med det lilla knytet. Ett knyte som var allt annat än knyte, snarare en ren pain in the ass har jag förstått. Hans raka motsats. Jag har förtsått i efterhand, när man kan se det ur vuxet och bildat perspektiv, att han hade det nog inte så lätt.

I skolan glänste han som en stjärna, han var mönsterbarnet, sen kom syrran….. prickarna blektes brutalt bort och det blev monsterbarnet.. Och när skoltiden var över ägnade han sig åt att resa några varv runt jorden. Helst genom att lifta.  Alltså blev det inte så mycket tid för oss att komma varandra så där nära, vilket jag kunde sakna. Jag avundades de som hade när relation med sina syskon. Men då var vi för olika helt enkelt, ja så olika så det slog gnistor emellanåt.  

Åren gick, och vi fick väl lite bättre kontakt, men så byggde vi upp egna familjer, och alla med familj vet ju hur mycket tid och energi det tar. Vi hördes av nån gång ibland, och sågs nån gång ibland.  Det var först när vår mor gick bort för 3 och ett halvt år sen, som det verkligen vände. Vilket var en positiv vändning för oss. Banden blev starkare, och plötsligt inser man hur lätt man har att prata, och nånstans delar man samma uppfattning om saker och ting.

Nåväl, idag är det hans fördelsedag i alla fall, vilken han firar hemma på Gotland med sin familj med norsk kringla, kaffe och förmodligen en supergod middag med ett gott glas vin till. Och det är han värd. Vi får passa på att fira honom när han kommer hit snart igen. :)

Så STORT GRATTTIS till dig Rålle! :)

 

dsc00003.JPG

Nån dag framöver ska jag försöka framställa en av mina metaforer när det gäller livet och levandet. Den kan som sagt beskrivas på olika sätt. Det som ändå är rätt komiskt, är när man inom loppet av en timme genomgår en totalförvandling från en ledsam sorg och håglöshet, till en härlig bubblande känsla av glädje.

Det var  det som just hände mig. Jag satt i köket och hamnade i en dialog som tog direkt på mina känslor. Det handlade om svek och knivar i ryggen. Smärtsamt värre m a o. Jag tog illa vid mig. Och med kampen med att hålla tillbaka känslorna för att inte falla, så börjar man ju att fixa med småsaker för att lura bort det där jobbiga. Gnuggade extra noga vid en punkt på köksbordet eller diskbänken som extra fläckig ut just då t ex.

Sen går man och sätter sig vid datorn en stund, för att kolla ev. meddelanden på Facebook, sen mailen. Där väntar en moderering härifrån, och jag går in och läser….  På en tiondelssekund förvandlas de där brännande bakom ögonlocket till stora glädjetårar och glada tillrop, då jag läser inlägget och från vem det är.  Och plötsligt är dagen räddad. :D   Visst är livet fantastiskt ibland!!

pic.jpg

I morse var det sedvanlig väckning. Det betyder att Seb ligger under täcket hos mig och spritter i benen, tills han inser att det är lika bra att gå upp och låta mig få vakna till liv.  Därefter hörs ett litet diskret rop fån Lilltösen i deras rum. Jag går upp snabbt, går förbi soffan där Seb sitter, vinkar trött, och snabbt in till henne, hon sitter beredd, kastar sig om halsen på mig, och jag skyndar tillbaka till sängen o kryper ner igen. Sen ligger vi där i två snooze-ringningar till och myser. Sen går vi upp.

Idag tävlade vi om vem som skulle bli först klar med kläderna och redo att gå. Jag förlorade, och Seb vann. Alice, (Ja Lilltösen heter så) rabblade fääädigååå och deltog på sitt vis i tävlingen hon med. Raskt till dagis, på med överdragsbyxor och vantar. Sen skulle hon prompt ha båda sina kaniner med, och de skulle gunga med henne. När jag gick bjöd hon idag t o m på att att vinka med stort leende i full fart, medan kaninerna låg på sittpartiet brevid henne.  De andra barnen fick vänta till hon kände sig nöjd, enligt fröken. Det var bara hennes och kaninernas gungtur nu.

Sen utmanade jag Ängsjö igen, tog 2,5 km spåret  och lyckades ta mig runt, utan att falla. Dock trampade jag fel en gång, och på samma ställe knäppte det till i foten igen. Men jag bet ihop, härdade ut och gick vidare. ”Pain is nothing” tänkte jag.  Och så förblev det, den känns av och an, men så har det alltid varit.

Idag känns det för övrigt lite bättre, att komma ut och rasa av sig gör så mycket, likaså de små som är rena vitaminshotsen, ynglingens små korta ”wazzup”-samtal.  :-)   

Det här med balans…

Just nu känns det oerhört tungt, och jag är så ledsen. Det är som en tung sten som tynger ner mig. En vass sked som gröper inom mig. Den gröper ur känslorna, min stolthet och självrespekt. Den gröper stundom ur min självkänsla som jag jobbar stenhårt på varje dag, för att få må bra. Just nu är den uttömd.

Det är som om det finns två sidor av mig. De flesta känner mig som den öppna, glada, vänliga personen som vill alla väl, vilket jag också vill. Jag vill tro gott om alla tills de bevisar motsatsen. Och för det mesta brukar det vara det som funkar bäst. Det är också där jag väljer att vara, det är där jag kan bygga på detta med självkänslan, må bra, skratta och föra konstruktiva diskussioner med folk. Det är väl så det borde vara, eller?

Den andra är den kämpande, som försöker göra allt för att få sina nära och kära må bra. Som skulle kunna gå i döden för dem, familjen. Det ironiska i det hela, är att det är de som håller på att bryta ner mig. Nej! Inte alla! Egentligen bara tre av dem. De andra tre är de som får mig att vilja vakna på morgonen, att vilja resa mig upp och möta nya dagar med tillförsikt och nyfikenhet. 

Det är just de andra. Jag vill inte sätta mig själv i någon offerposition, jag vet att jag verkligen försökt allt att få detta att funka. Jag vet också att jag gjort allt för att stötta, finnas till, älskat, you name it… och så fort jag vände ryggen… gick kniven rakt i ryggen, PANG! genom hjärtat, och vreds om. Inte bara en gång, utan både två, tre och fler gånger. 

Jag vet också att jag inte kan förändra dem, jag kan bara påverka. Men hur bär man sig då åt när de inte vill ha förändring? Hur mycket mer ska jag orka? Ska det krävas att jag går ner i botten igen, pga andras ego?  Nog för att det finns en och en annan som skulle må då, men dem skiter jag fullständigt i. Nu handlar det om mig, om oss, och om de tre andra som blir lidande.

Det är snart dags för ett avgörande beslut, jag måste sätta mig ner och ta tag i det nu. Jag vill kunna må bra i mitt egna hem, där trygghet och kärlek borde råda. Jag vill att ävende små ska få känna harmoni och glädje, och få växa med massor av självkänsla, utan magont och obekväma olustkänslor. Än så länge är de lyckligt ovetande om det psykologiska krig som förs, men de känner något vagt i luften.

Fram till dess, är jag oerhört tacksam för den energi jag kan hämta från olika håll, som lyckas balansera upp de där tunga stunderna.

 

vägskälet

Idag var vi på det efterlängtade Dinosauriemuséet. (Naturhistorisa Riksmuséet) I den kombinerade garderoben/matsäcksrummet, rådde fullständigt kaos. Skrikande barn i typ ALLA åldrar. Det satt folk i princip överallt utom där det var utsatt att sitta. Där satt fröknarna och pratade med varandra.  Vi försökte snitsla oss igenom den glufsande klungan, för att kunna hitta ett klädskåp att lägga in våra jackor och saker i.  Det hade varit enklare att hitta en ledig galje att hänga upp kläderna på, för i princip alla skåp var fyllda med kläder och ryggsäckar som vaktades hårt. Man kunde räkna på fingrarna, de skåp som var låst med nyckel, och någon hade faktiskt utnyttjat sin guldtia till det ändamålet.

Det tog alltså inte lång tid innan jag känder irritationen växa inom mig. Herregud, det var väl inte första gången dessa lärare var på utflykt, och kunde ha haft vett nog att fylla på raden: ”Medtag egen matsäck+ mynt för klädskåp! ” Nej nej, deras uppdrag var klar i och med de hade tagit sig dit, och kunde nu sitta o kackla utan någon som helst koll. ( Koll på de tre tjejerna t ex som hade blivit så trötta att de lagt sig för att sova i den lilla skrubben där man fick uppleva skogsbrand. När vi kommer in där tillsammans med en halv grupp dagisbarn, så sover de så djupt att de inte ens hör oss komma in)

Bortsett från det var besöket lyckat för vår del, Seb var så glad och nöjd, även fast han tyckte det var lite väl ”snackigt” ibland. Och vi kunde ju ha förmånen att gå igenom muséet både tre och fyra gånger innan vi kände oss nöjda för hemfärd.  Dock tycktes kaoset i garderoben vara oändligt…. Och jag kunde konstatera att just onsdagar verkar vara den stora utflyktssdagen för alla skolor.

Igår kväll var det en trött men mycket nöjd Irre som somnade med ett flin på läpparna. (tur att öronen satt i vägen, annars hade leendet gått runt. ) Repet hade även denna gång gått över förväntan och vi la till några låtar som satt i princip direkt. :-D   Och lika häpna såg vi på varandra, nickade och fortsatte med nästa låt, och nästa… och nästa…

Imorse tog jag en sväng till ynglingen, och åt en andra frukost under småprat. Som vanligt har vi det riktigt gemytligt. Ibland kan vi bara vara tysta en lång stund utan att det känns konstigt på nåt sätt. Det är riktigt skönt, så där norrländskt och fint. :-D

Därefter hade jag min dejt med Nina, livscoachen som jag nämnt tidigare. Jag nämnde lite om mina grubblerier jag hade för en tid sen, det här med att landa och reflektera, och hur det ligger till nu. Att jag kanske höll på med någon flykt av något slag. Men hon såg det från en annan synvinkel;  -Balans! sa hon. Det är där du hämtar din energi och glädje som balanserar det där tunga på hemmaplan. Och det kändes ju riktigt bra. Som en bekräftelse.

Ja, hon sa mycket mer och vi pratade om mycket annat med. Hon är lite som en sakletare och  jag är en verktygslåda; Jag har en massa verktyg i mig som ligger lite gömda och bortglömda. Hon hittar dem, och beskriver hur de kan användas.  Kort sagt, en väldigt bra vägledare när jag känner mig lite vilse i verkstan. ;-)

Resten av denna dag återstår nu bara åt vila och sömn, för jag är trött som en gnu, och skulle kunna somna här och nu…………zzzzzzzzzz………..

Sovmorgon light…

Idag tog vi lite sovmorgon, eller ja.. jag och lilltösen gjorde det. Men Seb, som är som en morgonpigg kanariefågel, var diskret och lät oss få ”vakna till liv”, som han uttryckte det. :-) Vilket var mycket uppskattat. Efter lite lugn gröt&äggfrukost, kunde vi långsamt tåga iväg till dagis. Seb hade ju mycket att berätta han, även fast han nu siktar framåt mot vår egna utflykt i  övermorgon.

I vilket fall, dessa dagar har förhindrat mig att göra nytta, så mailen har rensat inför vårt projekt. Det känns ju jättekul, när man ser hur det rasslar till med biljettbeställningar. Snacka om peppning och självkänslehöjande! Och prestationshöjande, för nu måste det bara bli bra! Inte bara det, detta ska bli så jävla kanonbra!

Fingertopparna har i alla fall blivit något härdade, och det känns glädjande. Att spela på såriga blåsfingrar är inget att rekommendera. Nåväl, ska fortsätta med plinkandet, ikväll är det dags o repa igen. :-)

Let´s be careful out there…

I fredags bar det av till färjan i Nynäshamn med Destination Gotland. Vi var en timme sena från planerad avgång hemifrån, men vi hann med god marginal ändå. Lillsessan spydde ner sig redan då vi precis kom ut på E4 så vi åkte genom en härlig odör genom väg 73.  :-D

Jag vill dock bara ta upp vissa saker när det gäller just Gotlandsfärjan; För det första så är den svindyr som fastlandsresenär. De är som i Schweiz, de tar betalt för precis allt, och det är bara myntinkastet till toaletterna som saknas. Detta är ju synd, då det, bortsett från flyget, det enda sättet att ta sig till denna vackra ö.

Men inte så konstigt, då det inte finns någon konkurrens om passagerarna. (Vilket man kanske borde spinna vidare på? Starta rederi och trafikera Gotland-Fastlandet? ) Vill man sen äta där, så kostar även det en halv förmögenhet. Åker man en hel familj, med småbarn som inte kan sitta still mer än två minuter i taget, så är alternativen: en liten lekhörna, eller en filmhörna som inbjuder till att vältra runt i.  Men ETT PLUS får denna färja i alla fall, och det är den trevliga personalen! Jättegullig, vänliga och serviceinriktade vägleder de en i denna prismärkardjungel så man kan få ner priset så mkt man bara kan.  Fantastiskt! (eller så har jag bara haft tur…? )

En annan sak med denna färja är faktiskt en stor del av passagerarna. Antingen är de väldigt rutinerade på denna rutt eller så är de bara väldigt fräcka. Tänk er själva, ni kommer direkt in på våningen där bistron, receptionen och allt ligger. I mitten, runt bistrodelen, står stolar och långbänkar med bord. Båten har ännu inte avgått, alla har inte hunnit på, ändå har folk hunnit kasta sig på långbänkarna och bäddat ner sig, och ligger och sover! En plötslig blixtrötthet har träffat dessa arma människor i huvudet, att måste helt utmattade slänga sig ner och sova under den astronomiska resa på ca 3 timmar.  Jag blir lika förbluffadvarje gång jag ser detta fenomen.

Likaså, de som har fyra plagg som de slänger upp och håller ett helt bord för sig själva, medan de slängde sig in till den ännu ej öppnade restaurang. Ja där står vi orutinerade losers med hakan hängandes. För oss återstår ståplatsen utanför toaletterna, om man nu inte vill lägga en 700:- för en liten kal hytt i tre timmar, för att få sitta tillsammans. Men då har vi åtminstone fyra Tv-kanaler att titta på. :-D

Men jag ska inte klaga, helgen har annars varit helt underbar, med härligt sällskap, födelsedagskalas och friskt väder. Småfolket var nöjda, Lillprinsen fick köra traktor, och bara det var ju en upplevelse att få se. :-)

Kreativt och taggat…

Igår började dagen med sedvanlig morgonfix med småfolket, ni vet frukost och hela det köret. Därefter gjorde jag min nya vana, genom att kära powerwalken runt Lötsjön. Med öronen fulla med punk, så gick det snabbt och flåsigt, och jag kände mig riktigt nöjd när jag kom hem. Foten spökar dock fortfarande, men vad ska jag göra? Jag står inte ut med min kroppshydda just nu, och om vi blir av med en del av den så kommer även foten förstå att vi får ta och lida lite. Pain is beautyful! ;-)

Därefter började småfixet hemma, innan jag kunde sätta mig en stund och förbereda kvällen. Ynglingen kom över som en punktlig klocka, då han skulle vara med småfolket medan jag var borta.  Till slut var det dags att lämna fortet. Det var äntligen dagt att åka och REPA.

Väl framme vid lokalen, (efter förseningar och tidigare byten i tunnelbanan, typiskt just idag!) så var de andra redan på plats, och det var ju bara att köra igång. Tre av oss hade inte spelat på ca 25 år och den fjärde har ju turnerat runt halva jordklotet så han är ju rutinerad. Vi bestämde oss för en lätt låt, nu skulle vi se hur vi kunde samarbeta med våra intrument, och om vi kunde lira samma låt ungefär samtidigt….. Och den satt i princip som en smäck! Vi tittade förvånat på varandra, och konstaterade att det funkar ju! Det låter ju riktigt bra! :-D

Taggade körde vi vidare vår repetoar, och ju längre vi körde desto mer åkte man bakåt i tiden. Fy fan så kul det var! Visst fingrarna har blivit något ringrostiga och blåsorna växte fram under kvällen, men på två månader ska vi nog härda till dem. Och innan vi visste ordet av, så hade vi blivit erbjudna en spelning på kuppen.  Konstaterade även att har man en gång spelat bas så har man. Det sitter i ryggmärgen, nästan som med cykling, fast som sagt ringrostigare. Helnöjd och riktigt lätt i sinnet, fick jag skjuts hem till en väntande nyfiken familj.

Nu ser jag redan fram emot nästa rep, och nästa…. och nästa…. och nästa…. och nästa… :-D  

« Newer Posts - Older Posts »

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu