I morse var det sedvanlig väckning. Det betyder att Seb ligger under täcket hos mig och spritter i benen, tills han inser att det är lika bra att gå upp och låta mig få vakna till liv. Därefter hörs ett litet diskret rop fån Lilltösen i deras rum. Jag går upp snabbt, går förbi soffan där Seb sitter, vinkar trött, och snabbt in till henne, hon sitter beredd, kastar sig om halsen på mig, och jag skyndar tillbaka till sängen o kryper ner igen. Sen ligger vi där i två snooze-ringningar till och myser. Sen går vi upp.
Idag tävlade vi om vem som skulle bli först klar med kläderna och redo att gå. Jag förlorade, och Seb vann. Alice, (Ja Lilltösen heter så) rabblade fääädigååå och deltog på sitt vis i tävlingen hon med. Raskt till dagis, på med överdragsbyxor och vantar. Sen skulle hon prompt ha båda sina kaniner med, och de skulle gunga med henne. När jag gick bjöd hon idag t o m på att att vinka med stort leende i full fart, medan kaninerna låg på sittpartiet brevid henne. De andra barnen fick vänta till hon kände sig nöjd, enligt fröken. Det var bara hennes och kaninernas gungtur nu.
Sen utmanade jag Ängsjö igen, tog 2,5 km spåret och lyckades ta mig runt, utan att falla. Dock trampade jag fel en gång, och på samma ställe knäppte det till i foten igen. Men jag bet ihop, härdade ut och gick vidare. ”Pain is nothing” tänkte jag. Och så förblev det, den känns av och an, men så har det alltid varit.
Idag känns det för övrigt lite bättre, att komma ut och rasa av sig gör så mycket, likaså de små som är rena vitaminshotsen, ynglingens små korta ”wazzup”-samtal. 
