Feed on
Posts
Comments

Tårta och sjukling

 Imorgon bitti bär det av till Farbror Doktorn med Seb. Under dagen har hans hosta förvärrats, och febern kom tillbaka. Plus att han är så trött stackarn så det finns inte. :(  

 Apropå läkarbesök, så tycker jag det funkar ganska bra med husläkare. Man ringer till vårdcentralen, uppger sitt namn, personnummer och telefonnummer, så ringer de tillbaka. Har man tur så ringer ens egna BVC-sköterska tillbaka, och vi hinner språkas vid en stund, innan man blir tilldelad en tid för besök, under förmiddagen. :)   

Mandel/chokladtårtan är nu klar, står på köksbordet och gonar sig. Imorgon blir det en lättare garnering av vit choklad som får ringla sig lite nonchalant och föerena sig med den mörka… Kan bli gott, tror jag.

Utslagen….

Japp, då har alla feber och hostbaciller upptäckt mig. Sakta men säkert kunde jag igår bokstavligen känna hur de marcherade, likt en myrarmé ur en Disneyfilm, in i mig,, för att säkra min kropp. Framåt kvällen var de på plats, och jag var tvungen att retirera. Utslagen låg jag i soffan, omklappad på pannan av Seb, alltmedan Alice försökte hitta en bekväm plats både bakom, på och framför mig. Stundtals sov jag bort hela kvällen, och än idag har belägringen fortsatt. :(

Det får bli en vilodag idag. Någon powerwalk är det inte tal om, jag kan knappt sitta upprätt. Detta är illa tajmat egentligen. Imorgon ska vi ha möte med projektet hemma här, och min tanke var att slänga ihop en mandel/chokladtårta. Det är inte för sent ännu, men ju förr den blir klar, detso längre tid får den på sig att gosa till sig. ;) Jag får ge detta ett par timmar, sen får jag hitta på nån listig plan, för att lura inkräktarna.. mohohohoo…… ;)

Återkommer… Roger, Over & Out!

Mardrömmar…

Tänk att en mardröm kan förstöra en hel dag, i alla fall den första delen av den. Det tar sån tid att landa från det man upplevt i drömmen, och när man dessutom inte hann reda ut situationen, så är det ännu värre. Kroppen är helt mörbultad, och huvudet känns som bly. Kort sagt, man har haft ett rent helvete, och i uppvakningsskedet så pendlar man mellan att vilja stanna kvar för att fixa det hela, eller så vill man bara vakna upp så fort som möjligt, bara för att få bekräftat, att det hela var en bara en hemsk dröm.

Den här gången handlade det om Seb, att han fösvann från mig. Innan hade vi varit på ett fik, där personalen var urusel och nonchalant. Så vi gick därifrån. Personalen följde efter oss, och  terroriserade oss. Vi kom till en slags parkering och en buss, som vi passerade. De stannade upp och började tjafsa med några andra, vi gick vidare, trodde jag i alla fall. För när jag kommit ner en bit på trottoaren ropade jag högt till Seb att han skulle komma, så det ekande mellan husfasaderna. Men han kom inte. Alla vände sig om och stirrade, men han var som bortblåst.  Så jag gick tillbaka, gick runt bussen, hela parkeringen, ropade mer och mer desperat och förtvivlat efter honom. Inget svar, ingen Seb. Det sista som händer är att jag försöker få hjälp av några poliser som är osynliga, och där nånstans vaknar jag till halvt liv…..

Innan jag är helt vaken och fattar att jag ligger totalknockad i min säng, inslingrad i täcket, så hinner massor av tankar rusa igenom mig.  Till slut lyckas jag ta mig upp, går raka vägen ut i hallen och möts av Seb, som hört mina fotsteg. Han har som vanligt massor av saker han vill ta upp direkt, medan jag bara kramar om honom hårt och länge, medan tårarna rinner. Lättad och helt utmattad. fy för såna drömmar! :o

Nån gång ska jag berätta om när jag slogs med Muhammed Ali och han jagade mig genom hela USA….. ;)

 

Vi har en förrädare i landet, en riktig svikare. Maud Olofsson heter hon. Från att hon har lyckats beträda maktens korridorer och skaffa förtroende hos väljare ute i landet, så har hon sjunkit radikalt i mina ögon. Och jag lider med hennes väljare.  Ett av Centerns signum, har knögglats ihop som ett gammalt godispapper och kastats i papperskorgen, Jag talar om hennes själ hon just sålt till Fredrik och grabbarna i deras allians. Allt för att få behålla sin plats i maktens boning.

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen, jag är egentligen inte politiskt engagerad eller intresserad heller för den delen, men det finns vissa saker jag ömmar för, och reagerar hårt på när det barkar iväg därute.  Kärnkraftsfrågan är en av dem. För många år sen, innan jag hade rösträtt, var det en massa debatt om kärnkraftens vara eller inte vara. Från början var det ganska klockrent: Antingen var man för, eller så var man emot. C, VP & MP var starkt emot, M var för och S & FP hade från början ingen åsikt om det. Inte utåt i alla fall. Men efter ett antal efterforskningar på hur resultatet skulle bli, så dök plötsligt ett tredje alternativ upp. (Kan ni tänka er, det finns inte bara ja eller nej) Det kallades Linje 2 och det var S&FP som låg bakom det. Dessutom var det i princip samma som Linje 1. (Ja-sägarna)

Även om jag inte kunde stoppa ner min röst i ett kuvert, så kunde jag göra min röst hörd genom att delta i manifestationer. Så mitt dåvarande band ställde upp på en tredagars spelning på Konstfack i Stockholm, och vi gjorde vår röst hörda ordentligt tillsammans med diverse andra artister. Tyvärr slutade den här folkomröstningen med att det nya påhittet Linje 2 vann, Nej-sägarna om strax efter och sist Ja-sägarna. Men vad hjälpte de? Linje 2 och Ja-sägarna var ju i maskopi med varandra och Svenska folket blev i princip grundlurade.

Lite snabbt gick det hela ut på att 6 kärnraftverk skulle byggas ut till 12, för att sedan avvecklas mellan 12-20 år efteråt… (vilket slöseri med pengar tänker jag här..) Under tiden skulle man komma på alternativ till kärnkraften.. Detta var 1980 och…. ja resten är ju inte så svårt att räkna ut.  Så Grattis Maudan, jag hoppas du sover riktigt gott om natten där du fjättrar dig i din glans. :(

Musik musik….

Tänk vad lite musik kan förändra sinnesstämningen på några seknuder. Beroende på vilker humör du är på, och vad du väljer att lyssna på så rycks du med. I eftermiddags t ex, tog jag min powerwalk i snöyran. Det inte speciellt inbjudande mied blöta snöflingor som yrade omkring framför en, det var skymning och grått. Men jag var fast besluten om att jag skulle ut ändå. Alltså, på med fulkläderna och på med hörlurarna, så var jag redo.

Medan jag intog min bana, Lötsjön runt via ängarna, så fylldes huvudet med bl a.  Babylon´s burning, Borstal Breakout, Troops of tomorrow och White man in Hammersmith Palais, och det kändes som om jag flög fram. :D Livet var helt enkelt fantastiskt där i grådasket, och inget kunde få mig på dåligt humör. Emellanåt dök en favorit från Svenska Akademien upp, vilket höjde stämningen ännu mer. Det var nästan så att jag ville ta ett varv till. Men 45 minuter fick räcka, småfolket väntade där hemma, och jag hade lovat att vara tillbaka innan det var helt mörkt.

Så nu har jag placerat mig i horisontläge på soffan, och sippar Ramlösa skogshallon, och känner mig ganska nöjd med dagen. Visst finns det grejer som kunde ha gjorts, fast egentligen inte. Inte med två sjuka barn och en sovande sambo. Imorgon är Alice tillräcligt pigg och får gå till dagis, medan Seb pendlar fortfarande mellan 38-39 graders feber, och har inte kunnat äta nåt. Han är verkligen ynklig nu, men det går snart över, och då återgår vi till vår vardag igen. ;)

Peace, Roger, Over & Out.

Idag är Seb ännu varmare, och febern har stigit. Han har fått ta del av den egenskapen när han blir sån, att han ligger blek och utslagen i soffan, med dimmiga ögon. Och jag lider med honom, men det bästa att bli av med elendet är vila, dryck och sova. Men han är bekymrad över hur det ska nu, då vi hade pratat om att gå ut lite igår. Alice är allt annat än sjuk, och kvittar på…  Att gå ut, är det ändå inte tal om, så med tålamodet som svajar nu emellanåt, tassar vi fram på tårna alltmedan den nattjobbande sambon sover.

Jag ser dock fram emot när han vaknar i eftermiddag. Det är då jag drar på mig gympaskorna och fulkläderna, hörlurarna och beger mig ut på min nu extremt efterlängtade powerwalk. (!!!!????) -VA?? tänker nu en del därute som känner mig ganska väl, nu har hon ju slagit sig nånstans. Hon längtar ut för att powerwalka?? :o Och ja, det är faktiskt sant, det är knappt så jag tror det själv. Men dels behöver jag rensa min luft, och min skalle, jag behöver flåsa lite, och jag behöver avskärma mig och mina öron med musik, högt!  Och jag behöver hämta mer krafter. That´s it.  :D

Jag måste nog påstå att jag har världens tur när det gäller barn och sjukdomar. Det är inte ofta de är sjuka, och när det händer så har vi ganska mysigt. :-) Alice bytte dock ut sin ögonåkomma mot diareé under eftermiddagen, så vi har mer eller mindre bott i badrummet idag. :) Men det är ju egentligen bara positivt, jag menar är man hemma och sjuk så är det ju lika bra att dra igenom hela klabbet så är det klart sen för ett tag.

Visserligen får man rucka något på sitt ego för en stund, men det är det ju värt. Vad är egentligen viktigare än livet, och det liv man givit..? ;)    För hur trött man än är på morgonen när man går upp, så fylls man av en enorm värme och glädje, när man får möta dagen tillsammans med dem. Denna vecka t ex jobbar sambon natt, och det är de båda väl medvetna om.

Framåt midnatt hör man hur det först tassar in på toaletten, sen kommer det närmare in till mig. Har jag redan hunnit lägga mig, så kryper Seb ner på min ena sida, och tar över min uppvärmda kudde.  Strax efter, eller föralldel innan, hör man ett litet rop från deras rum. Alice har inte riktigt kommit på det där hur man tar sig ur sängen, så henne får jag hämta. Där sitter hon mitt i sängen, petar trött  bort sitt hår som hamnat i ansiktet och sträcker ut armarna.. och ler! 

Sen går vi in, och hon placerar sig i mitten av sängen. Sen sover vi alla tre tillsammans hela natten, och innan jag hunnit somna så ligger jag och lyssnar på deras snusande och suckande, vilket ger en så härlig känsla av lycka. Och samtidigt vemod, därför jag vet att den här tiden är så kort. Snart är den tiden slut då de kommer tassande, och jag kommer inte kunna skylla på min onda rygg och och stela armar för trängseln i sängen. :D   Innan jag själv somnar in så kan jag känna en liten arm göra ett försök att lägga sig om mig, och en liten hand placeras mot min kind. Kan man då somna på ett härligare vis…? :)

Dagens utmaning..

Igår blev jag nedringd till dagis, då Alice var dålig. På kvällen somnade Seb nästan innan hans huvud landat på kudden. Det är ett första tecken på att någo inte stämmer. Och mycket riktigt, några timmar senare kom han upp kritvit och blå under ögonen samt kokhet. Eftersom vi numera har en sån där piptemp, fick jag tillfälle att använda den. Så vi satt den under armen, och efter en liten stund pep det till. Det jag redan visste, fick jag nu bekräftat med siffror. 38,8 grader.

Så idag blir det ompyssling i det diskreta, då sambon jobbar natt den här veckan. En tålamodskrävande utmaning som kan vara rätt så tröttande. Men turligt nog så brukar småfolket vara lyhörda, och då de själva är lite låga, så kan nog denna dag gå vägen trots allt. :)   Jag har trollat fram lite gamla hederliga VHS-rullar och fixat biohörnan i deras rum,  så de ska få njuta av mina gamla Disney-favoriter. Har vi ren tur kanske vi hittar lite popcorn att styra upp med också, denna gråa sjuka dag. :)

Summering av dagen…

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Jag hann i princip trycka på publiceringsknappentidigare idag, så ringde telefonen. Det var fröken på dagis som ringde och meddelade att Alice mådde inte bra. Hennes öga rann och var i genklibbat, och hon verkade hängig. Det var bara att stänga ner allt, skjuta på rensarum-planerna och gå ner och hämta henne. Det är faktiskt en fördel då man är hemma, och bor nära dagis. Det går snabbt att hämta och hon slipper ”lida” länge.

Väl framme, mötte hon upp mig, kvittrande som en liten kanariefågel, och stängde dörren mitt framför näsan på fröken. -Hejdå! sa hon i farten, det var dags att gå hem tyckte hon.  Visserligen var ögat rejält klibbigt och rött, så det är absolut anledning nog att hon får vara hemma med mig imorgon. :) På vägen frågade vi först om Seb också ville hänga med hem nu, eller stanna, och han ville hänga med nu. (vilket förvånade mig lite, han brukar bli missnöjd över att jag kommer så tidigt och hämtar nuförtiden)

Efter en stund dök ynglingen upp. Vi hade lovat honom att storhandla lite, så han kunde få hjälp med att köra hem grejerna. Närmsta livsmedelaffären är Hemköp där han bor, och de är inte direkt kända för att ha billiga priser. Så vi tog oss, med en rejäl omväg, till Willys i Sollentuna, och efter att sambon hade kört fel några gånger kom vi till slut fram. Vi har inte riktigt lyckats hitta dit på första åket än. Men han har fått för sig att det är enklare att ta sig dit utan köer, och att det är bättre sortiment där än i Bromma. ( ?? Same same tänker jag då´rå.. men han kör… ) Vi lyckades ta oss igenom butiken helskinnade, alla var nöjda med sina varor de valt ut. Jag var mest nöjd med Ramlösas skogshallon som har blivit ett behov för mig.

Ja, det här var ju inte så mkt tankar och reflektioner direkt, men så här är ju en vanlig vardag ibland. Den bara rinner iväg som en barkbit i en rinnande bäck.  I morgon: Ny dag med nya utmaningar.

Lite smått&gott…

Gårdagen började segt med undersökningar och småjobbiga besked. Fortsatte med salladsbuffé på Åhlens i Sumpan. Väl hemma igen, gjorde jag min sedvanliga räd i mailen och nätverkande innan jag tog hand om basen och smårepade lite i min tysthet. 

Sen bar det av till replokalen på Södermalm, och den här gången tog jag en lite längre färdväg, bara för att få sitta på bussen en stund. Jag tycker nämligen det är ganska avkopplande att åka buss i stan, och bara låta blicken fladdra ut i stadspulsen, inte sällan med musik i öronen.   (ja jag måste medge att det är i princip alltid, när jag åker ensam) Det som kan vara lite pinsamt, är när en riktigt RIKTIGT bra låt kommer, och man blir så peppad av den. Just nu är det mycket låtar som vi repar, vilket ger mig en massa idéer om arrangemang, och det är inte alltid så fyndigt att göra ensam på väg upp i den långa rulltrappan från Orientexpressen direkt.

Men det är bra uppladdning, och igår flöt det på så jäkla bra, att jag somnade med ett brett flin igår kväll. Det öste, och det svängde och det blir bara bättre och bättre.. Tanken att vi nu har två klara gig plus ev. ett tredje i England gör att man svävar lite. ( och det gör mina fjärilar med)

 Nöjd som faan! :)

  Sedan imorse när jag öppnade projektmailen, väntade ett mail från en gammal kompis från förr. Han har varit ute i världen och turnerat,    ätit middag med vår gemensamma idol Steve Priest, från det gamla glitterbandet The Sweet, och råddat runt i rockvärlden helt enkelt. En sån upptagen person hittar man inte så lätt på Eniro, och jag hade verkligen huvudbry över hur jag skulle nå honom, eftersom han, liksom flera andra, är en självklar deltagare i vårt projekt.    Ja, ingen kan väl undgå min turliga glädje när mailet låg där. :D Ryktet om vårt event hade nått honom och han ville bara förvissa sig att allt stämde, och det gjorde det ju, det mesta åtmionstone. MEN mitt mission var i och med det avklarad, och kunde halvprickas så länge.

Ett annat projekt av mera personlig sfär är att jag jobbar stenhårt på att gå ner i vikt, och berättar gärna lite mer om den vid annat tillfälle, för det är inte så lätt för en matglad person som jag, som dessutom inte har priorierat motion och sportaktiviteter direkt, mer än från en och en annan fotbollsläktare. ;)   Vad jag bara ville få sagt nu, är att jag varje morgon gör en sk powerwalk, efter att ha lämnat barnen. Och idag, i det vackra vädret, med sköna låtar i öronen, så kändes det extra bra och lätt allting. Det var t o m så svetten rann på mig, och det gör jag annars inte i första taget. 

Så idag har jag all anledning att få känna mig nöjd. Nu väntar projekt rensa barnrum, så till dess: Ta hand om er! <3

 foto086.jpg

« Newer Posts - Older Posts »

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu