Idag trotsade jag fotleden och tog nya tag i min nya hälsoplan, drog på mig lurarna till MP3 och marscherade i raskt takt runt Lötsjön. Trots vindar och snöflingor, och trots kylan och trots min trötthet. Foten höll hela vägen och när jag kom hem kände jag mig riktigt nöjd. Rena bragden! Dock halvligger jag i soffan och följer lite vad som händer på Idrottsgalan.
Där kan vi prata bragd och hjältar, men den störste ikväll är den otroligt söte Christoffer Lindhe, med sina 19 år och en livsvilja som en tiger! För ett par år sen råkade han ut för en tagisk olycka, där han förlorade båda benen och en arm. Det första miraklet är att han överlevde över huvudtaget, Det andra är hans kamp tillbaka, tränar simning stenhårt och vinner ena guldmedaljen efter den andra. Det är vid såna tillfällen jag får riktigt ståpäls och rörs till tårar när en kille som han får ta emot stående ovationer, för han är verkligen värd allt detta. HAN är en riktig hjälte. Det är vid såna tillfällen jag inser att min löjliga fotledskada är en baggis och inget att ens nämna.
