Så kom dagen vi alla väntat på. Stämningen var naturligtvis laddad. Alla skulle få muntligt besked från sin närmsta chef under förmiddagen. Inklusive jag själv. Jag var väl förberedd, dagarna innan hade varit lätt plågsamma, och jag hade full koll från min plats om vad som hände och hur det rörde sig. (Min hals har nog blivit en svanhals vid det här laget) Det var ju min framtid detta nu hängde på! Jag som aldrig varit arbetslös utan verkligen åkt räkmacka under mitt arbetsföra liv, insåg helt plötsligt att nu var det allvar. Kvällen innan hade jag gått igenom mina personuppgifter i jobbdatorn för att se om jag hittade några ev. tecken på svar.. Och jag tror jag hittade ett.
Den natten sov jag, liksom tidigare nätter oroligt. Jag hade drömt om hur jag fick mitt besked , och den som själv befunnit sig i den här situationen vet nog vad jag talar om. Denna morgon när jag kom, till jobbet hade de flesta i min grupp fått sina besked, två fick avtalspension och var överlyckliga, de andra hade fått stanna kvar. Glad för deras skull var jag, och passade på att gratulera dem medan jag ännu var i form. För jag var ju så säker på min dom, och skojade om att det var nog lika bra att ta med kappan när det var dags för mig. Jag startade upp datorn, läppjade på mitt kaffe, och förberedde mig för dagens göromål som var i en viss ordning. Gick igenom filerna som skulle över till inkassobolaget för krav och betalningsförläggande. Sen ringde telefonen och det var min chef. På måndagsmötet hade hon förklarat att hon hade bokat ett rum på ett annat plan och skulle ringa ner oss. Allt för att i lugn och ro tillkännage vårt framtida öde. (Jag kan tänka mig hur de sista kandidaterna i Idol kände sig när de tog hissen upp till juryn för att få sin dom, det var EN av mina tankar som flög igenom där jag i tysthet hade lämnat min plats för att gå de tunga stegen till the D-room) På vägen dit drog jag med mig en näve toapapper som fick agera näsduk utifall att, för det skulle jag behöva vilket besked det nu än blev.
