Den är helgen har jag haft någon form av rastlöst fixarhelg, där balkongen och vardagsrum bytte utseende. Kanske var det dags för det, eller så var det bara min frustration över alla tankar som behövde få utlopp någonstans. Resultatet blev lyckat i alla fall, så lite postitivt var det. Naturligtvis har ju tankarna kretsat kring jobbet. I fredags eftermiddag hade jag fått ett nytt svarsmail från personalchefen, som denna gång var ett sk. ”klarhetsmail”. Tydligen är vi fler som tyckte att informationsmötet på telefon var högst luddig och förmodligen ännu ett slag för oss som hamnat i Ingemansland.
Men det gick ut på att vi skulle ha tålamod och invänta ett ev. samtal från det nya företaget, som kanske vill träffa oss. Så vem vet, kanske jag får ett samtal imorgon. Jag undrar hur jag ska bete mig då egentligen, OM de nu ringer… -Nej men hejjje vad trevligt att just DU ringer! eller -Ursäkta nu hörde jag inte, vart ringde Du ifrån sa du? Förmodligen kommer jag låta som jag brukar, och vara mig själv, det är mitt minsta problem. Frågan är ju bara vad de har att säga och framför allt erbjuda. OM de nu ringer till mig vill säga.
(Jag kan dock inte hjälpa att jag blir lite störd av situationen och behandlingen. -Vadå tålamod?? Först vill de inte han en kvar i företaget, lindar in att man är aktuell för övergång pga ens kompetens, men inte tillräckligt kompentent för att stanna kvar. Sen ska man invänta information och hålla ut…på att ev. bli dissad igen.. Hallå det är MIN framtid vi snackar om! )
Jag nämnde tidigare att jag skulle berätta lite om det och det kommer, men inte nu, inte ikväll. Jag ska försöka sova lite, min förkylning har inte släppt ännu, men det får gå ändå. På eftermiddagen har jag tagit ledigt för att hjälpa min äldste son att flytta till sin första lya. DET känns stort! Min lilla bebis! På dagen för 21 år sen flyttade jag och hans pappa till en lya på Söder och jag var höggravid. Knappt hade vi packat upp kartongerna så bar det av till BB. Och nu ska han lämna boet. 
