Som jag nämnt tidigare, har saker börjat lätta nu. Det klarnar upp och det är så pass att det kan bli hett om öronen, jag får klona mig och skaffa mig extra händer för att genomföra planerna nu. Jag är inte där ännu, men mycket, mycket snart. Det är främst två saker att ta itu med, sen ska jag dela med mig till er. 
Jag vill ändå stanna upp och reflektera lite hur det känns… och den främsta känslan är: Lättnad!!! En total nästintill befriande lättnad, är det som slår emot mig. En osynlig sten som legat och tryckt inom mig, börjar rucka på sig och sakta men säkert grusa sönder. En lättnad över att kunna betala räkningar utan att behöva ringa förnedringssamtal och förklara läget. En lättnad över att inte behöva använda lup i plånboken, eller att behöva välja mellan ny jacka eller nya skor till småfolket. Att kunna unna sig en fika med någon av de äldre barnen och sticka till dem lite fickpengar….
Reaktionerna omkring mig har varit desto mer glädjefyllt, med hurrarop och fantastiskt, o s v, men jag är inte där än. Jag är inte ens i närheten, där är det för tilltufsat och trasigt, mycket på grund av de interna friktionerna. (som Adrians rektor skulle uttrycka det) Kanske kommer jag dit om så småningom, när jag är inne i det hela. Men jag ska säga till när den känslan kommer, och om inte, så får ni gärna påminna mig. 
Så länge fortsätter jag glädjas en stund till år gårdagens sensation, och smälter kvällens firande på Råsunda.
