När man går och famlar sig framåt i dimman, händer det att man snubblar och tappar balansen. Man faller ner, ligger kvar en stund, och begrundar saker och ting ur ett nytt perspektiv. Plötsligt upptäcker man att dimman ändrat skepnad. Kanske har den blivit tätare, och man börjar resa sig upp försiktigt, slår av sig olusten och tvivlet, och fortsätter sitt famlande. Eller så ligger man kvar och begrundar, tills dimman lättar.
Och det gör den till sist. Då reser man sig, hoppfull och optimistisk. Medeveten om att man kan snubbla igen, men det är det värt. Man kommer framåt en bit i alla fall. Och sakta men säkert lättar dimman mer och mer och det blir klarare att ta sig fram. Famlandet övergår till stiga steg och man kan, om man kisar lätt, urskönja målet långt där framme.
Och just håller jag en hand ovanför ögonbrynen och kisar lätt….
Ja just så är det irre,,,tycker mycket om din blogg..Skriv massor..Nu ska jag ha dig som favorit..kram
Tack goa fina Lotten.
Nu blev jag extra glad! 
Se till att krya på dig, så vi kan ses snart. Under tiden får hänga med här. <3