Ja som dagens rubrik lyder så är det anledningen till min tystnad de två senaste dagarna. Igår var det till och dricka natriumscocktails som gjorde en väldigt seg effekt på mig. Det stod på förpackningen 0,5-3 timmar innan det skulle hända något. (jag talar om nr 2 i turbofart) Jag kunde snabbt bocka av alla biverkningar som stod på den där bipacksedeln. Ja natta småfolket, dricka buljonger och vatten, och t o m somna på soffan och sova ganska länge innan det hände. Jag vågade knappt sova av rädsla för att inte märka vad som var på gång, och kanske inte hinna till toaletten.
Under vargtimmen, dvs. 04,22 var det dags, och det var en ganska lugn och diskret session som fortlöpte innan jag kunde åtegå till soffdvalan. Klockan 07,00 i morse var det dags för en ny cocktail, och denna var lika hemsk. Fy farao! Jag har fortfarande smaken i munnen!Nåväl, jag lyckades eskortera småfolket till dagis utan pinsamheter, något utmattad och skakig men det gick vägen. Väl hemma igen var det ju bara att invänta tide för att ta sig till Sabbatsberg där ingreppet skulle ske. Förmiddagen gick mest ut på att trampa bana mellan toa, kök och soffan. Ganska händelselöst och trist m a o.
Well, well, jag anlände till sist Sabbatsbergs närsjukhus och kunde orientera mig fram till recpetionen, där en lättare oordning rådde. Är det någon mer än jag som kan bli lätt förvirrad, och därigenom bli ovanligt hungrig på att återställa ordningen när nummerlapparna inte stämmer överens med vad receptionisten ropar ut? Detta hände mig just då av alla stunder. Jag plockade nr 13, i luckan var det nr 13 och det var minst 3 personer före mig. Såna detaljer kan bli väldigt förvirrande… Och jag var inte ensam om den känslan insåg jag. Tjejen i luckan tycktes vara rätt trött på sin uppgift och framför allt på jobbiga klienter som hade läkartider och passa. Ni kan ju tänka er hur jobbigt det blev när en av dem började närmast dirigera henne till att synka räkneverket med nummerlapparna. Det var med rappa ljud hon dirigerade mig till ”Väntrum nummer 1! Genom korridoren, höger, sen första vänster! Din jäkla messeschmitt!” (det där sista sa hon inte…. inte högt ialla fall)
Efter 20 minuters väntan så började jag tro att hon blåst mig av ren hämnd, när mitt namn ropades upp. Nu var det dags, jag följde med in, lite orolig inför detta som skulle ske, lydde sjuksköterskans order och gjorde mig klar inför läkarens ankomst. Detaljerna som kom härnäst ska besparas, men jag kan berätta att det här är nog det värsta jag varit med om. Det var en ren pina, och efter halva vägen så kom räddningen: Smärtlindring och lugnande rakt in i armen. Då hade jag bitit ihop, andats på gammal profylaxstil, stirrat upp i taket och letat efter glada gubbar som hos tandläkaren, och till slut brustit i gråt. Efter räddningen kunde jag berätta om hur vi hamnade i Sundbyberg, om mitt hemliga projekt, och att den här rumpan såg dagens ljus på detta sjukhus för ett antal år sen… (herregud vad de måste höra på massa svammel dess tappra sjukvårdsmänniskor)
Till slut var mardrömmen över, jag kunde pusta ut, allt verkade i sin ordning. Bortsett från att jag hade en envis och lat tarm som var lat. Därav detta lite extra bök att komma fram som han sa. ( Well, där fick jag det bekräftat också.. ) JAg kunde försiktigt ta mig hem, hämta småfolket för att njuta av en underbar måltid bestående av fiskbullar i hummersås. 
Det glädjer mig enormt att du verkar vara på benen igen, inte för att jag visste att du varit dålig men, jag får ju aldrig reda på något. Hur går det för lille man i lägenheten??? Puss & kram
Det går bra, han trivs. Jag får väderleksrapporter några gånger i veckan, så jag vet exakt hur solen står över mälaren. Eftersom den var rätt sunkig så fick han de även nystädad och lite smågrejer som ska åtgärdas. Nu är det bara småmöblering o dyl som ska justeras, men det kommer nog med tiden.
Kramis