Feed on
Posts
Comments

Det börjar lätta..

Samtalet med arbetsförmedlingen sådde ett litet frö, och det är med en lätt tillförsikt som jag kan berätta det börjar hända grejer. Det lite samtal och papper som ska fixas, innan saken är biff. Det känns riktigt skönt på ett sätt, men jag vågar inte ropa HEJ! innan jag är över ån.

Vem vet vad som upptäcks när jag ska gå på mitt livs första mammografi t ex? Förhopppningsvis ingenting, men jag är glad att jag äntligen får möjlighet att gå dit. Den kallelsen har jag väntat på nämlligen.

Sen OM och NÄR nu saker börjar ordna sig på arbetsfronten, hur ska det då gå för den här bloggen om Framtiden??  Jag har trots allt, tillsammans med några av er, hängt  här under snart ett år. (Jo det är sant, på lördag fyller vi ett år)   Och sen då?

Det får vi fundera på lite senare, sa tidsoptimisten. ;)

 

Förresten Grattis och Amandapå namnsdagen i efterskott. :D

vägskälet

När man går och famlar sig framåt i dimman, händer det att man snubblar och tappar balansen. Man faller ner, ligger kvar en stund, och begrundar saker och ting ur ett nytt perspektiv.   Plötsligt upptäcker man att dimman ändrat skepnad. Kanske har den blivit tätare, och man börjar resa sig upp försiktigt, slår av sig olusten och tvivlet, och fortsätter sitt famlande. Eller så ligger man kvar och begrundar, tills dimman lättar.

Och det gör den till sist. Då reser man sig, hoppfull och optimistisk. Medeveten om att man kan snubbla igen, men det är det värt. Man kommer framåt en bit i alla fall. Och sakta men säkert lättar dimman mer och mer och det blir klarare att ta sig fram. Famlandet övergår till stiga steg och man kan, om man kisar lätt, urskönja målet långt där framme.

Och just håller jag en hand ovanför ögonbrynen och kisar lätt….

Winter Solstice by Peter Kurdulija

I mitt förra inlägg berättade jag om mitt besök på arbetsförmedlingen, och de var handläggarna/förmedlarna jag menade med” De är faktiskt människor de med”.  Kort sagt, humana empatiska individer, med innesittande kompetens och humor. Eller så hade jag faktiskt ren tur, vem vet!? :) Ville bara inflika det innan jag ville ta upp en annan sak.

Jag var på en föreläsning häromdagen. Den handlade om att vara bussig mot sig själv för att orka mer. Jag tänkte att alltid får man lite bra tips, framför allt möter man andra i sin egna situation, och man kan mingla lite, få lite inspel osv.. Ja ni fattar vad jag menar.. :)

Första delen var okej, med betoning på okej.  Den halva delen gick ut på att följa föreläsarens resa, till där hon var nu, och jag kan säga att det kändes som en räkmacka i mina ögon. Hon hade inte blivit uppsagd eller hamnat i traumatisk sits, utan fått tips av en bekant på tunnelbana. Men så kan det ju vara, ibland måste man ju ha flyt, så det är ju bara att gratulera.  Under pausen hade vi till uppgift i att mingla med varann. Ganska snabbt, och det här var ju både otippat och kul, hittade jag två äldre män, som spelade i varsitt band och båda spelade elbas!  Ni kan ju tänka er att vi grupperade oss fort och en halvtimme av musiksnack flög ju iväg. Det roliga var att vi tillhörde olika årskullar så de spelade helt annan musik, och jag kan lugnt säga att den här halvtimmen var hela behållningen av den här föreläsningen.

Nåväl, nu kommer vi till kärnan av mina tankar, och det var efter pausen. Då fick vi följa en massa krumelurer och diagramritningar om hälsa och kost. Skillnader på Omega3 och Omega6, och till sist vikten av att välja ekologisk mat. Den var dyrare än allt annat, men det fanns inga alternativ, om vi skulle må bra. Det var där det hela havererade.

Jag kan redan här betona att ekologisk mat är självklart att föredra, att handla närodlat är toppen,  helst odla själv, och hela viddevippen. MEN, i dagsläget är ekologiskt odlat mat endast till för de som har mycket pengar. Ekologisk mat ÄR dyr!  Hur gärna man än vill ge sina barn och närstående det bästa och renaste, så är det svårt nog ändå, med den ”vanliga”, redan dyra maten.

Här sitter alls vi, ett gäng uppsagda individer, med lång trofast tjänst bakom oss, utkastade till den kalla utanförvärlden. Oroliga inför morgondagen, rädda och något omskakade. Jag kan säga att jag var inte yngst i det här sällskapet, några hade kanske en handfull antal år kvar till pension.

Då känns det som ytterligare en käftsmäll i trynet, därför ekologisk mat hjälper inte i detta läge, när varenda krona måste vändas på. En sillmacka på morgonen gör inte min dag bättre, när jag går öppnar min mail, och ser att de jobbsvar jag får är: ”Tack för visat intresse, tjänsten är tillsatt”, om ens det.

Vad jag vill ha sagt är att: En del budskap kan man spara på, och använda vid bättre tillfällen.  

Ha en fin dag idag, och känner du någon Ursula eller Yrsa; Säg grattis på namnsdagen!!  ;)

Jag var på Arbetsförmedlingen i förrgår. Det var ett sånt däringa handlingsplanmöte, och jag var lite skeptisk. Inskrivningsmötet hade rufsat till mig lite, och känslan av att vara vagel i ögat satt kvar nånstans.  Mitt namn ropades upp, och det var dags att gå in i ett rum med stängd dörr. -Kan jag få se ditt leg, tack?  Jag ryckte till…. Leget låg i plånboken, som låg hemma i bokhyllan. Eftersom jag inte har något att handla för, och skulle vidare och vikariera några timmar, så var det ju onödigt att ta med den, hade jag resonerat där hemma. Dessutom så trodde jag det räckte med leg första gången.

Ja, det här började ju bra! Men efter att ha ganska duktigt beskrivit inskrivaren, så kunde hon hämta in henne som intygade att jag var bekant. Plus att jag kunde rabbla upp mitt personnummer, alla namnen och adress på ett ben utan att stamma. ;) Sen kunde vi köra igång. Det var frågor och verifieringsruisom skulle gås igenom, och efter en riktigt trevlig timme så var vi klara. Hon frågade vad jag hade för önskemål att jobba med. Eftersom jag är fascinerad av rymden,  stjärnor och månfärder frågade jag om möjligtheten om astronaut, dte verkade spännande. (Och vi uppmuntrades ju att fundera ut vad vi kunde göra, och nu var allt möjligt, nu när man blev uppsagd, det minns ni va? )  Turligt nog, hade den här damen humor,  och vi hittade en bra plattform att kommunicera på. :D

Jag fick lite tips och idéer att fundera på, vilket inte alls var så dumma. Det gäller bara att få till dem så att vi kan ro det iland.

Men nu väntas ett par timmar vik, och Eric har rymt in till småfolkets rum.

Idag var det nytt besök på Trygghetsrådet.  För en gångs skull hann jag sätta mig ner och hålla i en tidning innan det var dags att gå in. :) Det märks att klimatet har hårdnat och fler har blivit varslade, för det var fler folk där som väntade på sin kontaktperson än någonsin. ( På tunnelbanan t ex, brukar jag ibland ägna mig åt att gissa vilka som är arbetslösa och är på väg till någon intervju, träffa någon eller bara göra ärenden, och vilka som har lite udda arbetstider. Rätta svaret får jag ju aldrig veta, utan det är bara ett slags tidsfördriv, när batterierna har tagit slut i min MP3. )  Mötena med min kille där, börjar bli bättre och bättre och idag kunde vi kosta på oss att skämta lite i stundens allvar, och det är ju positivt.

Vad vi gick igenom idag var nyckelord när man skriver säljbrevet om sig själv, ansökningsbrevet. Det kändes väldigt nyttigt och givande. Och jag fick svar på en del funderingar på varför man måste upprepa vissa saker som redan står i CV. SÅ här i efterhand när man vet, så känns det ju riktigt självklart, och jag bannar mig själv att jag inte kom det för egen maskin. Men alltid lär man sig nåt.  Lite tips om kurser hann vi med, och de verkar väldigt intressanta, jag ser fram emot att gå på dem under hösten.  Sen var vår stund över, det var dags för mig att gå, och en ny siffra skulle få ägna sig en stund med en representant i Trygghetsrådet.

Imorgon ska jag besöka arbetsförmedlingen igen. det är ett sk. handlingsplansbesök och jag hoppas att den här handläggare är någorlunda hygglig. Det förra besöket kändes obehaglig då jag gick därifrån med en känsla av att vara en vagel i ögat på en statens tjänsteman. Nåväl, det kanske är så de skiljer agnarna från vetet. Och det jag inte vet idag, det vet jag imorgon. ;)

Ibland är det både bra, nyttigt och intressant att stanna upp och titta bakåt.  Beroende på vad det handlar om, så kan det ju väcka känslor som kan vara jobbiga och göra ont. Man kanske rentav får känna bitterhet och lätt ångest. Eller så ser man bakåt i ett slags töcken av rosenskimmer och ler tryggt.

För en tid sen fick jag en inbjudan till en slags återfest med alla som gick ut nian i min gamla skola. Saken är den att jag avslutade högstadiet tidigare än mina jämnåriga. Rektorn på skolan hade gott öga till mig och trodde nånstans på min kapacitet, trots min, till synes stenhårda attityd. Men jag hann med hela sjuan och nästan halva åttan. En ganska känslig period av livet m a o.

I vilket fall, jag har tackat ja till den här inbjudan, och av de namn på gästlistan som har anmält sig, är det några få jag känner igen. Ja, en handfull namn kanske, om man ska vara nogräknad. Mitt egna namn medräknad. Jag tycker det är synd, jag hade väldigt gärna träffat fler från den här tiden, då uteliv och kompisar var viktigare än livet. Samtidigt är jag inte förvånad över den låga uppslutningen.

MEN, en av de vågade, är en tjej jag känt sen tvåan. Vi gick i samma klass och umgicks en hel del under låg och mellanstadiet. Hon var en av de få som inte fick stora skälvan och slutade hälsa på mig när jag tog steget till punken och egettänknandet.  Vi stötte ihop med varandra några gånger, när hon hade ärenden till Gallerian. Men sen var det tyst, och det har det varit i dryga 30 år fram tills nu. :)

Om några timmar är det dags, då ska dåtid och nutid mötas till mingel och svammel.  Förhoppningsvis blanda detta med lite skratt. :D

Le med mig…

Idag fick jag en lätt, varm smekning av vinden och solen kittlade mig på näsan. Och månaden är oktober!  Det väckte lite hopp i mig, och gnistan fick lite liv. :)

Så jag tänkte dela med mig av en bra låt och video, som Ynglingen lämnat som spår efter sig i burken…

YouTube Preview Image

Man ska aldrig upphöra att låta sig förvånas i livet. Denna här historien är på riktigt, och kom till min kännedom imorse.

Småfolket går på världens bästa dagis. De älskar sina fröknar, även om Alice kan ha lite separationsångest ibland. Den är dock snabbt övergående och hon återgår till sitt vanliga huliganjag.  Utomhusmiljön ser, vid första anblick, trevlig ut med träd och kuperad mark. Men vid närmare inblick och ett antal hämtningar vid en leråker, inser man att skenet bedrar. Ocvh vid ännu närmare inblick, upptäcker man trasiga delar av staket, gammal nerpissad sand, den plätt som en gång var en prunkade gräsmatta, är numera leråkern. Det enda som bestått är de grå asfaltstenarna som hänger med neråt sluttningen, med små kanter som sticker upp. Likaså konstiga gropar i marken som täcks av bord och bänkar för att skydda barnen…. Ja listan kan göras lång.

Detta har ju naturligtvis påtalats och anmälts ett antal gånger av den nu, luttrade personalstyrkan med dess chef, likaså av nya energiska fröknar som ännu inte blivit alltför cyniska, utan någon större framgång.  Jo en barnsäker grind, där man inte kan fastna har satts upp.  Dock lyckas i alla fall Seb ta sig igenom utan större problem. Men sen står gården och förfaller mer och mer, om det inte vore för……

.. Den kreativa personalen som varje år bjuder in oss föräldrar att hjälpas åt under uppsluppna former att fixa till gården. Tillsammans har vi målat, planterat om, byggt en mack och en liten ”platå” som barnen älskar att leka vid. Likaså små kreationer som för tanken till Tom Tits vattenlekrum, där man har möjlighet att få utforska. Ja ni förstår ju vilket upplyft, och vad mycket glädje detta gör för alla, inte minst för barnen.  Men säg den lycka som vara för länge…..

I förra veckan kom finbesök från Kommunalhuset på besök och beordrade förskolechefen att ta bort allt! Inget fick vara kvar, så säger reglerna! Bort med det bara!  -Vilka regler då? frågar man sig och håll i er nu: EU-reglerna!!  Jag trodde inte mina öron när jag hörde detta, men det var sant. Det var redan folk på väg för att riva allt.  

Det är nämligen som så att enligt EU, så finns det vissa riktlinjer när det gäller sand och underlag, och hur lekplatsen ser ut.  Behöver jag här tillägga att det finns absolut ingenting på denna gård som annars uppfyller EU´s regler. Så när kreativiteten och frivilliga händer tar tag i saken så kommer de stora viktigpettrarna, viftande med sina pekpinnar och hänvisar till EU. Det är så att man blir lätt illamående.

Nu har det hänt igen!  Öppnade ett brev från min A-kassa, där det stod att Arbetsförmedlingen hade anmält mig till fel A-kassa, eftersom jag var utskriven därifrån. Ville jag därför vara vänlig och uppdatera dem till rätt A-kassa?! 

Jag trodde inte mina ögon, så jag gnuggade dem, hämtade glasögonen, läste igen och… Jo jag hade läst rätt. Min spontana fråga som dyker upp är; Hur lyckas de???  De som följt mig på den här resan, minns kanske mina tidigare kontakter med A-kassan, och detta strul som aldrig verkar få ett slut. Senast i juni betalade jag in det som DE hade sjabblat bort. (Det handlade om en ansenlig summa pengar)  Och nu detta!

Naturligtvis högg jag telefonen och ringde upp direkt, medveten om eventuell telefonkö, och stressad medarbetare i örat. Jag var vid det här laget ganska upprörd, detta är inte vad jag behöver också just nu, så jag var beredd.  

Väl framme hos en hyfsad trevlig röst, framförde jag mitt ärende, och missnöje. Hon letade lugnt upp min personakt och….. såg att jag fortfarande var med i deras register och på rätt plats. (!!!!) Hon hade dock ingen förklaring till det som skett, igen, utan såg till att meddela personen som skrivit detta brev att hon var ute rejält och cyklade.

*Phu* tänker jag då, för den här gången. Samtidigt som jag börjar fundera på hur en nystartad Fackförening och A-kassa, med lång erfarenhet av tidigare uppdrag, kan lyckas så ofantligt i att misslyckas. Om nu jag har haft sån otur att drabbas av dem, hur många fler misstag kan då ha begåtts?? Detta höjer inte mitt förtroende för fem öre i alla fall.

Jag kanske rentav ska knacka på deras kontor och erbjuda mina tjänster helt enkelt….?

Jag tänkte att det var dags att fixa till den här sidan lite. Från spännande miniglober och resväskor till denna mystika och melankoliska stil. Jag tyckte att den passar in min sinnestämning och utsikten från mitt fönster just nu. 

Eller vad tycker du?!

« Newer Posts - Older Posts »

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu