Feed on
Posts
Comments

Ett avsked av en dröm

Ett av mina vissioner, när jag gick in i det nya året, var att omprioritera saker.  Jag skulle tömma ryggsäcken på tunga stenar som skaver mest mot mitt sinne. Jag skulle också börja aktivt plocka upp kontakten med folk jag inte sett på länge. Relationsvåråd,  kan vi kalla det.

I samma stund vi gick in i det nya året, klev vi också in i en ny situation, det skulle jag blir varse om när vi kom hem från vår resa i Tyskland. Det var just där, när vi satt tillsammans med nära släkt, omhuldade av kärlek, värme och trygghet, som jag kom på en massa saker jag saknat och trängt undan. Det skulle det nu bli ändring på. Den känslan vi byggde upp, småfolket och jag, skulle vi behålla när vi kom hem.

Vi jobbar på det fortfarande, stundtals är det smärtsamt, då svek, knivhugg i ryggen och andra ovälkomna punkter väntade, när vi kom hem. Och sakta men säkert betas de av, en efter en.

Den tråkigaste punkten, men ändå nödvändigaste, var att säga upp Torpet. Idag tömdes det sig sista av det bohag som samlats där. Jag avvaktade länge och väl, innan jag bestämde mig. Men hur jag än vred o vände så var det ohållbart. Utan körkort och bil, plus en busshållplats en halvmil från stugan, skulle det med tiden bli ett stressmoment istället för ett själsbalsam, torpet kom att bli.

En dröm som gick i uppfyllelse, avnjöts och nu fick släppas fri. 

De tidiga morgnarna med kaffemuggen, fåglarnas energiska liv och kalvarna i hagen. Katten som yrvaket följde mina steg och höll koll, innan han travade iväg på jakt. Doften av gammalt hus som andades lugn och ro. Grusvägen som tog mig in till skogen och de magiska stigarn. Och varje gång vi åkte hem, den sista räden genom huset och ”smekte” dörrkarmarna med en viskning: ”Hej då, Huset. Tack för den här gången, vi ses snart igen.”

Idag gick jag, inte bara en, utan två varv, inomhus och utomhus. Memorerade varje centimeter av det jag såg. Andades in den än så länge, friska värdorten, innan kalvarna kommer, och lyssnade på vinden. De sista varven inne, dröjde jag kvar, smekte dörrkarmarnAAa långsamt och bad tyst om förlåtelse och sa: ”Hej då Huset. Tack för allt. Vi ses inte mer.”

Det gör ont att ta avsked, även om det så är ett hus.

image

Återkomsten

Liksom vattnet strilar längs bäcken, springer tiden framåt. Självklart har det ju hänt massor sen jag dinglade med benen från månskäran, och befann mig i Ingemansland. Såpass mycket att ett inlägg räcker inte till. Förstås.

Frågan är om tiden tillåter mig att stanna upp och reflektera över saker och ting, som förr? Om jag ska ta mig tiden att tömma ryggsäcken, låta tankar och känslor få omvandlas till reflektioner och ord igen. För hur man än vrider och vänder på det, så formar vi framtiden för varje andetag vi tar, eller hur? Och för att kunna andas frisk luft, behöver vi stanna upp ibland.

Så.. Därför gör jag ett nytt försök att bena ut vad som hänt, vad som sker nu, och låter flödet gå helt enkelt. Så får det bli! 

Jag antar att ni andra i denna stund förbereder invigningen av årets första grill, är på väg till en majbrasa, eller kanske redan dragit igång ett partaj. Det gör ni helt rätt i. Man bör ta vara på ljuset och vårbruset som börjat uppenbara sig. Inte minst fåglarnas egna festival. Finns det förresten något finare än när koltrasten drar igång sin sång mellan betonghusen?

Det är då jag tar tag i Framtiden igen. I min tillfälliga ensamhet, med koltrasten och Bundesliga som sällskap, sitter jag här igen.

Och jag är förbannat trött. Det är där jag är just nu. Trött, tömd på energi, och på gränsen till en störtvåg av gråt som inte vill lossna. Den sitter där mitt i bröstkorgen och bara trycker. Ja, det är faktiskt sant.

Visst hör det väl våren till att tillvaron blir något stressigare fram till sommaren, och det är inga konstigheter, men i år är det tyngre. Är det åldern? Är det det hårda klimatet runt omkring oss? Eller är det bara så att det har blivit för mycket med allt? Det är det vi ska bena ut här. Vi ska också reflektera över hur det gått på jobbfronten sen sist, ( fröet till den här bloggen )  och mina tankar runt det som kom att bli min nya inkomstkälla.

OCH!

Vi ska reflektera om passion, kärlek, liv och död. Det ska vi göra!  Däremellan tar vi in lite poesi. Det mår en sargad själ alltid bra av, vid ett vägskäl.

 

Ha en fin Valborg och var rädd om igelkottarna!

 

  En skymning i rött, en svart siluett. Och här sitter jag på månens nedre skära och dinglar med  benen. Jag ser ner till de platser där mina fötter har trampat, just nu upplysta av gatlyktors vita, kalla sken. 
 

Skuggor som sakta rör sig längs gator och gränder, med ett mål i sikte.
Vad är planen för kvällen? Vad är tanken? En dejt? En candle light middag?
En fet fest, med tillfälle att glömma allt svårt för en stund? Eller kanske bara hem till en tomhet utan ände?

Jag ser glitter och pärlband i vitt och rött,  rusar fram i ett myller av ett organiserad kaos.  Ett och ett annat blått sken sticker ut i mängden och skickar signaler av ångest och smärta. Någonstans väntar ett samtal.

Jag ser ner och förnimmer en tid, då det största problemet var att hålla fötterna torra mot den våta marken. I en vandring mellan gränder och ett stillsamt regn. Med vetskap om att värme och trygghet låg runt hörnet.

En skymning i rött, en svart siluett. Och här sitter jag på månens nedre skära och dinglar med  benen..

In i dimman igen…

Jag tänkte att jag skulle uppdatera lite vad som hänt sen sist. Man skulle kunna tycka att nu rullar vi igen och kan lämna detta vägskäl ett tag. Tyvärr.. så blir vi kvar här ett tag. Vad som hänt är nämligen följande:

När jag kom hem från min första praktikplatsdag, låg ett brev från Fösräkringskassan och väntade. ”Bra, tänkte jag, då jag räknade kallt med att det var en bekräftelse på att de skulle betala ut bidragspengen och information om hur det skulle gå till.

Och javisst, det var det också, samt information hur mycket min dagpenning låg på, och håll i er nu, Min dagpenning blev:

178:- per dag!

Japp, du läste rätt, 178:- riksdaler blir man dagpeng, snabbt räknat ca 20kr/timmen för 8 timmars ”göra-samma-sak-som-alla-andra” på en underbemannad arbetsplats. Och med underbemanning medföljer dålig stämning, stressmoment och antiklimax osv..

Och varför det? kan man ju fråga sig. Jo det är så här att Försäkringskassan hämtar information från A-kassan, hur mycket dagpenning jag skulle fått ifrån dem, om jag fått A-kassa. Och enligt A-kassa är jag inte berättigad nånting från dem, eftersom jag fick avgångsvederlag. (Ja ni minns den där fantastiska, som staten snodde) 

Så nu sitter jag här, efter två veckor och frågar mig; Är detta rimligt? Är detta värdigt? Är det värt mödan? Första veckan lyckades jag komma hem lagom till att Seb hade däckat på soffan. Under en halvdag på extrajobbet har jag tjänat in en vecka redan. 

Dessutom fick jag nästan forcera mig in till Unionens A-kassekontor, som likt Fort Knox hade besökstid på onsdagar, men deras porttelefon fungerade inte. Och när jag efter mycket om och med lyckades ta mig igenom, fick jag hjälp av en person.
Om henne kan jag inte säga så mkt mer än att hon var trevlig, korrekt och tillmötesgående. Hon var chefsjurist på juridikgruppen, och suckade uppgivet över min historia. Men hon skulle se till att mitt ärende fortskred å det snaraste, kollade att alla papper var i sin ordning, och önskade mig Lycka till…   
Igår fick jag brev från dem igen, med begäran om komplement på det jag redan skickat in. Handläggaren var densamma som skickade brev sist om att jag inte tillhörde Unionens A-kassa… om ni minns för ett par månader sen…?

*S U C K*

mejustme

MEN det finns en liten positiv del i den här kråksången, eller två positiva delar faktiskt. Den ena är att min chef och hennes chefer på åkeriet är väldigt måna om att reda ut den situation som pågår, och vill därför försöka få igenom någon form av anställning.
Den andra är att mina tankar och funderingar med vad jag bör/vill/borde göra börjar ta form, om än mycket mycket litet. Men om detta får tiden utse..

Det är i elfte timmen vi befinner oss i, men denna vecka har varit minst sagt kaotisk, och jag är helt slut i både kropp och huvud.

Och plötsligt när jag nu satte mig ner, så börjar jag skriva…. och suddar ut, börjar skriva igen… och suddar ut… Det är nog inte rätt stund att skriva nåt. Det är för mycket att lufta och ventilera, så jag får ta och nysta ut lite i trasslet och återkomma.

Sov gott där ute.

Det finns en del beteenden som jag har lite svårt för, ja som kan få mig rent ut sagt förbaskad. Det är den här inskränkta dömarfasonerna som vissa tror sig ha rätt att använda sig av när de känner för det. -Vem har du eller jag rätta att döma i fråga om kläder och utseende t ex??

Är ni med på vad jag är menar? Jo de här, som tisslar och tasslar bakom ryggen med åsikter om i princip vad som helst. Om hur någon äter,tuggar, går, pratar, ser ut osv… De som letar efter fel att få klanka ner på med andra ord. Samma personer som sen kan skadeglädjas åt andras olycka. Varför??

Det finns såna personer i min omgivning som har denna fula ovana, vilket gör att vi i princip alltid ryker ihop. För jag blir fly förbannad och kan inte tiga.  Sen är jag medveten om att detta klankande sitter hos personen som agerar så,  men tyvärr så sjunker de i min aktning och respekt efter 100-tals sammandrabbningar, som berott på elaka tungors uttalanden.

 

Sådär, ville bara tömma ryggsäcken lite.. :)

Vad händer nu?

Jag lovade en uppdatering efter att två saker hade ordnats upp. Detta är nu gjort, så jag tänkte berätta lite glatt om hur statusen är på arbetsfronten. Det är ju trots allt det temat som var grogrunden för denna blogg. (Som nu har utvecklats åt olika håll)  Men så här ligger det nu till:

På måndag påbörjar jag min praktikplats på ett  företag här i Stockholm, som har med bud och distubition att göra! Den praktiken löper på, till att börja med i tre månader med ev. fortsättning. Så fram till februari blir livet lite mer rutinerat för min del. :) Dessutom har jag ytterligare ett jobb  som väntar. Det jobbet förenar nytta med nöje, och kommer med tiden att bli mycket spännande, förhoppningsvis kan jag berätta mer om det senare.

Vägen dit har, som ni alla vet varit en krokig och händelserik vandring, och allt hände plötsligt på en gång. Jag tror att kombinationen, den usla föreläsningen som sådde ett frö i mig, det positiva besöket hos handläggaren på arbetsförmedlingen satte igång en process som förra veckan tog en helt otippad vändning. Då hade jag dessutom ett telefonmeddelande från ett rekryteringsföretag som väntade. :D Så efter en trög och frustrerande tid av ovisshet och ekonomisk ångest kom ketchupeffekten med besked.

Extrajobbet på korttidshemmet kommer jag försöka hålla kvar en liten bit, då jag har trivts så förbaskat bra där med människorna jag lärt känna, både personalen och ungdomarna. De är som balsam i själen på något sätt. Därför där handlar allt om att fånga ögonblick och glädjas i stunden. Och många har de ögonblicken varit, så om det är möjligt, så återkommer jag gärna dit. :)

 

 

Så vad händer nu med Hallå Framtiden…??  Ska det verkligen sluta här? Eller är det nu det börjar igen? Att fortsätta eller inte fortsätta… det är frågan… ;)

 

pic

Som jag nämnt tidigare, har saker börjat lätta nu. Det klarnar upp och det är så pass att det kan bli hett om öronen, jag får klona mig och skaffa mig extra händer för att genomföra planerna nu. Jag är inte där ännu, men mycket, mycket snart. Det är främst två saker att ta itu med, sen ska jag dela med mig till er. :)

Jag vill ändå stanna upp och reflektera lite hur det känns… och den främsta känslan är:  Lättnad!!! En total nästintill befriande lättnad, är det som slår emot mig. En osynlig sten som legat och tryckt inom mig, börjar rucka på sig och sakta men säkert grusa sönder.  En lättnad över att kunna betala räkningar utan att behöva ringa förnedringssamtal och förklara läget. En lättnad över att inte behöva använda lup i plånboken, eller att behöva välja mellan ny jacka eller nya skor till småfolket. Att kunna unna sig en fika med någon av de äldre barnen och sticka till dem lite fickpengar…. 

Reaktionerna omkring mig har varit desto mer glädjefyllt, med hurrarop och fantastiskt, o s v, men jag är inte där än. Jag är inte ens i närheten, där är det för tilltufsat och trasigt, mycket på grund av de interna friktionerna. (som Adrians rektor skulle uttrycka det)  Kanske kommer jag dit om så småningom, när jag är inne i det hela. Men jag ska säga till när den känslan kommer, och om inte, så får ni gärna påminna mig. ;)

Så länge fortsätter jag glädjas en stund till år gårdagens sensation, och smälter kvällens firande på Råsunda. :)

Igår hade jag tänkt att samla ihop lite tankar av ett års bloggande. Tyvärr fanns inte tiden för det. Istället hade vi knytis här hemma med några vänner från Punkandeplaygänget.  Lugnt, sansat och allmänt gemytligt. Och sent. Det betyder att dagen har ägnats åt lite återhämtning och allmänt lugn fram till eftermiddagen.  Då var det en ytterst viktig bevakning framför datorn som gällde. Det var nämligen final i allsvensk fotboll idag, om nu det har undgått någon. ;)

Första delen var gastkramande och det kändes som om november månad skulle bli ovanligt tung och dyster. Lyckligtvis så vände det efter pausen, och äntligen kunde jag få vråla ut ett glädjetjut. Ettårstankarna ber jag om att få återkomma till imorgon… eller övermorgon. :)

 

Avslutningsvis vill jag bara säga:

GRATTIS   A I K!! 

Och TACK för att ni ger glädje i en mörk årstid.

:)

Nu när höstmörkret verkligen börjar tränga sig in i ryggmärgen, inleds också november med en relativt nytt fenomen. Ett importerat fenomen, där affärsmännen snabbt insett att här kan man göra pengar.  Redan på fredagseftermiddagen börjas det ringa och knacka på dörren. Utanför står en klunga okända ”spökungar” som förväntar sig godis eller helst pengar. Eftersom jag själv inte firar detta nya, så har jag naturligtvis inte fyllt någon skål med godis, och absolut inte med pengar. Det tänker jag inte göra i framtiden heller. Straffet för det blir att min dörr blir nersölad med någon gegga. För det har man ju lärt sig att så gör man ”over there” Och ”over there” firar ju alla detta fenomen, så deras dörrar förblir rena och fina. 

-Men, tänker ni kanske, firar du inte påsk heller? Jo det gör jag. Och jag har gått påskkärring också. Och jag har godis till barnen då med. Och vill småfolket gå påskkärring så gärna för mig. Men någon Halloween firar jag inte, that´s it.

Jag åker inte heller till kyrkogården och hedrar de döda, genom att tända ljus och lägga blommor på anhörigas grav.  Min far vilar i familjegraven på Skogskyrkogården, och dit vallfärdas många på lördag.  Men inte jag inte.

Detta betyder inte att jag inte hedrar de döda. Tro mig det gör jag, De döda finns närvarande för mig i någon form varje dag.  I tanken, i luften, runtomkring mig lurar döden.  Under en promenad i en tät, dunkel skog kan jag andas in, och plötsligt slår en tanke in som formulerar exakt de ord, som min mor skulle ha uttryckt, från ingenstans. Ord, som jag i vanliga fall aldrig skulle använda i mitt sätt att prata. 

Det finns ingen grav att besöka henne på. Hennes stoft vilar i en fjärd i Stockholms skärgård. Det var hennes önskan att få komma dit, då hon älskade den.  Likväl finns hon här hos oss på lördag, som alla andra dagar.

Min far vilar på Skogskyrkogården i familjegraven. Honom brukar jag besöka den 6 december, som var hans födelsedag. Med en liten plunta whisky, låter jag tankarna flöda medan jag ställer ner en ros direkt i jorden, och skålar med honom.  

 

Older Posts »

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu