Det är bara jag som inte har något direkt åter till rutinerna i tillvaron. Och det är en högst märklig känsla. Det är först när man befinner sig i den sits som jag gör just nu, som man inser hur bra man mår av rutiner och vardag. Till och med JAG!  

Vad har då Irre sysslat med sen sist? Bortsett från min formsvacka och håglöshet jag kände en stund, pga interna friktioner inom familjen,  så har jag tvingat mig själv att inte fastna där. Allts, har jag dels grejat med Punk´n´Replay, vi hade event på Mosebacke förra veckan. Jag har haft två gig med bandet, ett i Stockholm och ett i Gävle.  Och så har jag anmält mig på Arbetsförmedlingen, skrivit CV och träffat min coach på TRR.  Dagligen går jag in på AMS och skickar iväg ansökningar. Jag har fått två svar via mail: Tack för din ansökan!  mvh Firman.

MEN  jag har också haft lite tur… jag fick nämligen tips via ett par väninnor om att på deras arbetsplats kunde det finnas chans att jobba extra som timvikarie. Efter ett kort möte med deras chef, ett introduktionspass på fyra timmar, så har jag gjort ett par inhopp på ett korttidshem för barn och ungdomar. Ett trevligt ställe, härligt gäng och tiden går fort. Plus att jag idag fick min första ”lön” på mycket länge.  Bra för självkänslan och självdicspiplinen, men också för den sociala biten. Plus att hjärnan får jobba lite.

Med allt detta kommer även ett gäng tankar och reflektioner. Jag hinner inte ta det nu, men jag ska a mig i kragen gällande denna blogg som jag försummat länge nog nu.  Med det kommer bloggen att utöka med en ny sida: ”Livet på en pinne” heter den. Titta gärna in på den när du ändå är här vetja 

(eller älvornas avslut på sin nattliga dans, om ni så vill… )

Tanken var först att jag skulle krypa ner och sova ett par timmar till men, småfolket vaknade och tyckte helt annat. VI började göra frukost i stället. Det var då det hände: En v huskatterna kommer in med en liten fågel i munnen. (förmodligen en tornsvala) Vingen slår desperat och den andra katten kommer myfiket och vill delta i dödsleken i köket. Fågeln lyckas undkomma ett par gånger, medan småfolk och jag försöker jaga ut, för stunden, bestarna.

Vi lyckades till slut, och nästa uppdrag var att få loss fågeln som lyckats fastna bakom elementet. Med två kökshanddukar, lirkar jag upp fågelns kropp med ena handen mellan elementspjälen, och med den andra lyckas jag till slut fånga upp den lille. Alltmedan fågeln själv krafrasr i väggen utan att få tag. Han är m a o helt beroende av mina händer och viskande röst.

Så småningom ligger han i min hand alldeles stilla, och jag tror att nästan att han är död. Vi tittar och pratar med den, och snart kan jag känna att den andas, och ett snabbtickande hjärta meddelar att den lever i allra högsta grad. Nu återstod bara att försöka få bort den från huset och bort från katterna så långt som möjligt så den fick återhämta sig. Vi fick snabbt på oss sandaler och gick bort bakom ett uthus, det kalla gräset blötte ner mina byxor, men det kändes som om ingen tid fick gå förlorad, så vi nästan sprang bort.

Vi stod länge i gräset och näbben rörde sig lite, jag böjde mig ner lite så den kunde få känna daggen från grässtråna. Den kikade, blinkade, och jag reste mig igen. Så vände den sig mot mig, tittade länge in i mina ögon…… och flög iväg!

Jag stäckte upp mina händer och jublade. Småfolket jublade med och lyckan var fullständig. Den svävade och flaxade runt ovanför oss, som om den kände efter att allt var i behåll. Sen fick han sällskap av sina tornsvalekompisar och han kom längre och och längre bort från oss.

Vi gick tillbaka till huset, en liten livserfarenhet rikare, och hungriga.

 Under tiden drömmer jag vidare om torpet, och planerar inför nästa gig.

Blev för övrigt bjuden på lunch hos ynglingen idag, och han hade t o m städat till min stora förvåning. Mycket gott och trevligt var det, medan Sham69 skrålade genom högtalarna. Trivsamt som det bara kan bli.

Ja, som sagt, intet nytt under molnen, känner mig trött och smådeppig och en smula orkeslös. Det är snart dags att bryta den trenden, innan den sätter sig för hårt.

Likaså, hela systemet för att komma fram till något. Först en lång kö mitt i hallen, så att alla längs väggarna kan beskåda alla blivande losers, som med ännu gott mod, väntar på sin tur för att få en nummerlapp till nästa instans. Där, till allmän åskådlighet, ska man berätta om sig själv och få information som är viktig. Det mesta som informeras är dessutom obligatorisk. MEN personalen var hygglig, den kunde man inte klaga på.  Alltid något. Jag bävar dock inför detta när det är dags för mig en dag… OM det blir så.

Sen lite inköp av presenter, då Prinsessan fyller år imorgon. Dock är hon i den period av livet då det här med fira hemma med familjen inte ligger på prio ett. Men utifall att hon svischar förbi hemmet, så ligger de beredda. En av grejerna bliev jag riktigt sugen på att behålla själv, men jag får väl hitta på en anledning att unna mig den vid senare tillfälle.

Men nu.. ska jag försöka bädda ner mig, jag känner av en bekant irriterande sveda bakom ögonocken, vilket brukar betyda förkylning. Det återstår och se imorgon, jag hoppas ändå att det är som en fiende som smyger förbi lite lätt.

Fast just nu i denna stund kom jag på en gammal klassiker från… 60 70-talet? Sunday Sunday.. med körer och arrangemang a´la Mamas&Papas, de kanske t o m de som gjorde den med…? I vilket fall, en skön låt är det i alla fall.

Här hemmavid ligger stora delar av familjen och sover. Sambon har jobbat natt, och Prinsessan har vänt på dygnet. Alltså får vi andra smyga runt lite här en stund. Men vi är på väg till ynglingen en sväng. Det var några dagar sen vi sågs.

Småfolket smyghoppar av extas över detta, då de får dels åka buss, och sen är det bara roligt att åka dit. Sen kommer Addemannen med dit, vilket gör dagen ännu mer. Addemannen föredrar dock att kallas för kungen, eller Gud går också bra. (Hans självförtroende går inte att anmärka på… ; ) ) Själv brukar jag säga Prinsen, kort o gott, det funkar det med.

Kaffet är urdrucket, och dagen kan börja. (jag måste fixa en bild på vårt vackra träd härutanför) 

Nåväl, ta vara på dagen och livet. Och glöm inte deklarationen.

Nya tag imorgon, det är en del grejer att fixa och på kvällen är det genrep… brrrr….

Igår var min tanke att jag skulle sätta mig ner under kvällskvisten och vara riktigt djup. Jag tänkte spy lite tankegalla över saker och ting, och öppna mig lite. Jag hade förberett mig med en flaska Rioja, plockat fram julklappsglasen och huvudet var fullt med känslor och grubblerier som ville ut. Nu blev det inte så, av flera anledningar. Kanske det var lika bra. 

Ibland kan det bli lite knepigt när man befinner sig på kanten till avgrunden. Någonstans vet man att det finns massor av bra saker i livet som är värt att kämpa för, och leva för. Att man trots allt är en god människa som gör så gott man kan för att bidra till världsfreden. Samtidigt har självkänslan åkt sig på en rejäl omgång, och man slår inombords hårt , riktigt hårt på sig själv, och tycker man är så jävla värdelös och misslyckad. Precis ens omgivning säger. Trots att förnuftet vet att detta egentligen inte handlar om mig…

Jag vet ju att jag har förmåga, att jag har jävligt bra sidor hos mig själv. Men ibland är det som om när jag vill utnyttja dem så dras mattan bort från mig. Vem fan tror jag att jag är egentligen?  Det är tur att jag ska träffa min coach på tisdag, så hon får skaka om mig lite grann.

Idag skiner solen, det ska vi ta vara på. Och imorgon ska småfolket och jag åka ut till Ynglingen och äta brunch. Det är också små detaljer som förgyller.

Let´s be careful out there..

Sen blev jag uppmött av Ynglingen, och vi tog en snabbfika och spånade lite i olika alternativa framtidsplaner. Vi sitter just nu i samma båt, och det smärtar mig att han ska behöva stressa upp sig i situationen, men det är ju lätt hänt. En f.d arbetsgivare som tar snart tre veckor på sig att skicka viktiga papper till honom, som kan komma underlätta för alfakassa o dyl, är ingen bra arbetsgivare, och det är nästan så jag vill lämna ut dem till allmän skämsplatta. Nåväl, vi kom på lite idéer alltmedan vi sippade kaffe på caféet.

Sen skildes vi åt vid Hantverkargatan, han på väg mot träning, och jag på väg till Söder. Och ja, jag gick hela veckan, det blev en rejäl promenad. Det var kallt, men det min fuljacka har verkligen räddat min vinter och räddade mig även denna kalla promenad.

Ikväll tog vi in en gästmusiker som ska vara med och spela, och vilken skillnad det blev med en till gitarr. Ljudet blev så mycket fetare, och de båda hittade verkligen varann. Och vi kunde konstatera att vi aldrig stått tillsammans på scen förut, vilket naturligtvis höjde stämningen ännu mer. Så kvällen satt som en smäck, alltmedan en av våra projektvänner var där och dokumenterade allt med liv och lust. Lyckat och roligt.

Men, nu när jag ligger på soffan och försöker summera dagen så är det helt tomt i huvudet, mina ögon svider och känns tunga. Jag är helt slut igen. Så det återstår egentligen bara att göra sorti och ta en djupdykning ner till sängen, innan jag somnar.

Dock gör det inte stor skillnad när man blir störd av mobilväckningen på morgonen, och inser att natten är slut. Man vill bara ligga en liten stund till under täcket och höra snuset av sovande barn. Efer en dryg timme lyckas man till slut masa sig upp, gråtfärdig och helt slut. (Har jag verkligen sovit inatt? )

MEN nu lite kul att skriva om; Igår var jag tillsammans med ynglingen hemma hos en av hans bästa vänner på middag. Det har planerats länge, och nu igår var det dags. De har hängt i hop i skolan sen 5:an, så den här kompisen har blivit lite som en av mina ungar också under åren. Nu har de ju vuxit till sig och passerat 20-års strecket, så man kan ju se dem som lite vuxna nu, och ha väldigt trevligt med dem. Och det har man man med den här killen.

Det finns alltid något att prata om, och man har aldrig tråkigt, det finns alltid nån plan eller idé som han gärna delar med sig av.  Igår kom vi på att vi delade intresset av spöken och andeväsen, liksom benägenheten att kunna sitta i timmar på ett bibliotek via en webcamera, i hopp om att få se nåt mystiskt. Ynglingen satt mest och himlade med ögonen och skakade på huvudet, men det bjöd vi på. Han är van och luttrad, som tur är. Middagen smakade förstås utsökt, och det bjöds på äkta hemlagad itailensk pasta bolognese. Naturligtvis från familjens egna hemliga recept.   Hans mor kom även förbi en stund, och vi fick träffas för första gången. Lika trevlig och öppen var hon, vilket i sig inte var så förvånande.

Men allt trevligt har sitt slut, och det var dags att åka hem. Nöjd med kvällen kunde jag somna in, och även om det tycks att man inte gjort nånting speciellt, så har man ändå uträttat en hel del ändå. 

Idag, vankas nya uppdrag; provsmaka matpajer, en skön stadspromenad genom Kungsholmen till Södermalm, för att sedan repa. Förhoppningsvis lär jag passera några fik, som kan besökas. Och ännu mer förhoppningsvis kanske de behöver lite extrapersonal. Vi får se… Har jag riktigt tur, så håller det vackra vädret i sig, så Stockholm får se extra fin ut idag.  

Imorse tog jag en sväng till ynglingen, och åt en andra frukost under småprat. Som vanligt har vi det riktigt gemytligt. Ibland kan vi bara vara tysta en lång stund utan att det känns konstigt på nåt sätt. Det är riktigt skönt, så där norrländskt och fint.

Därefter hade jag min dejt med Nina, livscoachen som jag nämnt tidigare. Jag nämnde lite om mina grubblerier jag hade för en tid sen, det här med att landa och reflektera, och hur det ligger till nu. Att jag kanske höll på med någon flykt av något slag. Men hon såg det från en annan synvinkel;  -Balans! sa hon. Det är där du hämtar din energi och glädje som balanserar det där tunga på hemmaplan. Och det kändes ju riktigt bra. Som en bekräftelse.

Ja, hon sa mycket mer och vi pratade om mycket annat med. Hon är lite som en sakletare och  jag är en verktygslåda; Jag har en massa verktyg i mig som ligger lite gömda och bortglömda. Hon hittar dem, och beskriver hur de kan användas.  Kort sagt, en väldigt bra vägledare när jag känner mig lite vilse i verkstan.

Resten av denna dag återstår nu bara åt vila och sömn, för jag är trött som en gnu, och skulle kunna somna här och nu…………zzzzzzzzzz………..