Ännu en bock kan sättas på listan, och det är ett långt samtal jag haft med A-kassan, som löpte väl ut, vi kom fram till en bra lösning, vilket   bl a innebär att jag är tilbaka i deras register igen. -Vad nu tänker ni? Har hon varit så knasig så hon har strulat med a-kasseavgiften? Mitt svar på det är:   -Nej inte jag, men facket: Unionen. Just det, den där organisationen som ska hjälpa den lilla hårt arbetande människan i dethårda arbetsklimatet mot elaka arbetsgivare. Rena rackabaljan, om ni nu frågar mig. Jag har varit medlem i facket sen 1980 och, som ni säkert räknat ut, betalt massor i fackavgift genom åren. De gånger jag verkligen behövt deras hjälp, så har intet hjälpt. Men som med mössan i handen finner man sig och stannar kvar. 

  Lite kort kan jag berätta  det är en följetong som jag varit med om, sen den dagen hösten -06, då jag försökte gå ur facket och bara fortsätta med A-kassan. Men den person fick mig att tro att jag hade en massa tillgodo, som kunde nyttjas först, och att nya kort skulle sända till mig när tillgodot tog slut. Detta gjorde inte, utan jag fick en saftig avi på 5600:- när jag började jobba igen efter 1 och ett halvt års föräldraledighet. Katastrof för min del förstås. Försökte få företagets representant att hjälp mig  och nysta, men det var ett samtal som ledde tillatt en tjej från medlemsregistrt ringde upp mig. Deras lösning var en betalningsplan var 1100: – i månaden…. i tio månader. För min vanliga fackavgift skulle ju också betalas. Detta var så absurt och ohållbart förstås, att jag försökte få tag i A-kassans representant för att göra upp om en plan direkt med dem, då det faktiskt var Unionen (som de hette nu) som hade gjort bort sig och strulat till det.

  Så efter en halvtimmes telefonköande en fredag eftermiddag hos A-kassan lyckades vi komma halvvägs i samtalet innan det bröts och hon gjorde sin helg. Ett snabbt mail till Unionen-tjejen där jag bad henne skicka urträdespapper och att hon skulle se till att jag blev kontaktad av A-kassan. Vad som händer är att jag får ett inbetalningskort. (i juni i år)

  Jag betalar och ser glad ut, och tänker att det finns någon klok vettig människa där nåsntans i alla fall.  Trodde jag ja…. I september en fredag, kom ett sk. avslutsbrev från A-kassan, för bristande betalning! På måndagen kommer nytt inbetalningskort. (Nu inser jag ju på allvar att det här med fackerier är helt sanslöst knasigt, festar de bara för intäkterna?)  Efter att försökt få kontakt med vederbörande som skickat detta brev, så hör jag ingenting, utan inbetalningskorten fortsätter att dimpa ner. -BRA, tänker jag då har de läst mitt mail och försöker ställa tillrätta. Trodde jag ja! I förra veckan fick jag ett intygsbrev om att jag var ute ur A-kassan pga bristande betalning.

  Vid det här laget börjar jag nu förvandlas till Jack Nicholsons gestalt i Gökboet. Först varsel, turbulentresan med Firma **** AB, sen uppsägning, magupproret, och kaoset här hemma och så detta! Det var dags att börja ta tag ordentligt i detta, och turligt nog fanns ett telefonnummer som gick att ringa på, och i torsdags fick jag tag på en person som lyssnade, läste i sitt memo. (Där det stod med stora bokstäver: AVREGGA EJ! )  Hon visste inte vem denna person var ens en gång, utan kunde lokalisera henne efter en stunds letande till Norrland. Något va mycket fel, det kunde hon konstatera innan hon skulle ta ta i detta, kontakta tjejen som jag sökte redan i våras, och se till att hon ringde mig.

   Hon ringde i dag. Efter tio minuters redogörelse kom vi fram till en bra lösning. Jag fick välja ett skäligt belopp att betala av per månad. (Nu låg jag ju bara på 4100:-)  Hon skulle personligen hålla ett öga på detta, och jag var åter i A-kasseruljansen igen. Dessutom går hon numera att finna i min mobil utifall att något skulle hända igen.  

  (Egentligen kan jag tycka att det är facket, Unionen som skulle betala den här soppan, då det var de från början som sjappat med mitt medlemskap och inte haft någon som helst koll på någonting. De skulle lätt kunna göra avkall på någon av deras ”möten” och ”kongresser” i ren good will, då de har öventyrat en medlems ekonomi och förtroende.) 

Snart börjar nattpasset med lilla sjuklingen, så jag passar på att försöka inhämta lite sömn först. Det här blev visst lite längre än planerat, hoppas ni har överseende. Sweet dreams därute.

Jag kunde konstatera efter en stund att jag inte alls blundade, utan låg och njöt av stillheten och det annalkande ljuset utanför fönstret. Så pass att jag fick sätta mig upp för att befinna mig på första parkett. Det var så vackert. Eftersom vi bor ganska högt, så kan man höst&vintertid se DN-skrapan, och med  de svarta siluetterna kontra det röda ljuset som sakta gick över till lite gröngult, sen mörkblått. För en stund stod tiden stilla. Så vackert var det. Där satt vi och njöt, ja av olika orsaker, den lilla av närheten och goset bara vi två. Och jag av synen och stillheten, och naturligtvis bara vi två. Man får passa på att fånga ögonblicken de stunder man kan. Detta var ett sådant ögonblick. (Det måste ju vara grymt vackert från ynglingens lya med sjöutsikten nu, apropå nåt helt annat. )

Ja sen sprack förtrollningen och allt blev åter vardag med en ganska trist morgon. På jobbet har vi manfall pga VAB, semester, och allmänna möten. En kollega i en annan del av huset, sitter mer eller mindre själv och försöker hålla ihop sig själv i allt arbete där situationen närmast liknar tio små indianer. Jag lider med honom. Jag önskar att han hade en lika bra chef som jag har, då hade han förmodligen mått bättre i det kaos som råder.

 Nu tänker jag äta. (Carpe Diem)