Vad vi gick igenom idag var nyckelord när man skriver säljbrevet om sig själv, ansökningsbrevet. Det kändes väldigt nyttigt och givande. Och jag fick svar på en del funderingar på varför man måste upprepa vissa saker som redan står i CV. SÅ här i efterhand när man vet, så känns det ju riktigt självklart, och jag bannar mig själv att jag inte kom det för egen maskin. Men alltid lär man sig nåt.  Lite tips om kurser hann vi med, och de verkar väldigt intressanta, jag ser fram emot att gå på dem under hösten.  Sen var vår stund över, det var dags för mig att gå, och en ny siffra skulle få ägna sig en stund med en representant i Trygghetsrådet.

Imorgon ska jag besöka arbetsförmedlingen igen. det är ett sk. handlingsplansbesök och jag hoppas att den här handläggare är någorlunda hygglig. Det förra besöket kändes obehaglig då jag gick därifrån med en känsla av att vara en vagel i ögat på en statens tjänsteman. Nåväl, det kanske är så de skiljer agnarna från vetet. Och det jag inte vet idag, det vet jag imorgon.

  Men bortsett från det, så var jag ju på dejt med killen på Trygghetsrådet igår, och man kan säga att det är bråda dagar för dem. Det är många som behöver en hjälpande hand i dessa dagar, för vi fick bara 30 minuter, eller ja, vi var klara efter 25 minuter. Denna gång kändes det lite lättare och spänningen i luften var nästintill borta.

  Vad det beror på vet jag inte. Kanske att han var stressad och hade hela dagen proppfull, och mailen inte funkade, och jag var den 4:e personen kanske denna morgon? Eller så klickade vi helt enkelt, jag hade en fråga som vi fokuserade i. Jag berättade också att jag sökt ETT jobb, som jag verkligen vill ha. Och då menar jag verkligen VILL HA. Sen sa jag att jag inte heller haft tid att söka jobb, då vi har ju haft möten och planerat och repat, osv.. Kanske det bidrog till att vi kunde båda dra på smilbanden, vem vet? Ganska trevligt var det och kaffet smakade gott.

 Med ett uppdrag i ryggsäcken, kom vi överens om att han skulle ringa mig när jag mailat in mitt färdiga uppdrag. Dvs mitt CV, som han skulle titta på och kommenterara. Vi var nog rörande överens, att det var bäst att göra så, än att kasta bort en timme på att sitta där och…. ja.

  Ja det var en liten snabb inblick på lite allvarlig verklighet det.  Härnedan får ni njuta av vår första logga, som snart kan beställas som T-shirt.

Under tiden har jag grubblat över hur min situation ser ut. Jag frågar mig själv om mitt fantastiskt roliga projekt ersätter den sociala flykt hemifrån som min arbetsplats gjorde tidigare? Visserligen är det en helt annan sak jag gör nu, det är nåt som jag verkligen är intresserad av, och något som jag vill syssla med. Om det sen kan generera till något vidare, det vet jag ju inte. (frågar man mannen på Trygghetsrådet så blir det nog tummen ner…)

Men en plan i detta var att första delen av året var att landa och ta tag i hemsituationen, som tidvis är outhärdlig. Och jag känner att jag kommit till en punkt att jag inte orkar tampas med de problem som tagit all min energi de senaste åren. Jag har deklarerat det, ordnat samtal för att hjälpa antagonisterna, men lik förbannat stampar vi på samma plats. Och JAG har inte valt att bli utan jobb och sitta hemma och dras ner ännu mer. Därför har jag på nåt stängt av nu för en tid. Ända tills jag ser en liten gnista av vilja hos dem de gäller.

Det är där jag befinner mig. Det är festprojektet som ger mig energi just nu, och motiverar mig att vara kreativ. Jag önskar de kunde förstå, den inre kampen jag har för att inte tappa tålamodet helt. Att de kunde förstå att jag kan inget mer göra, att jag inte har lust att lägga ut mer pengar för samtalsterapi för de två, när de inte bjuder till. Att jag sen kämpar med sorgen över en förlorad kontakt, är det heller ingen av dem som kan se. Det begär jag inte heller, jag klandrar dem inte. Jag klandrar mest den person som stack kniven i ryggen på mig. Det gnagar i djupt inom mig. Det är som en del av min kropp har kapats av. Och den smärtan får jag bära ensam. Jag orkar inte ens prata om det, för rädslan av att falla ner. Och faller jag, så faller hela skeppet.

Han ville ha det slutgiltiga uppsägningsbrevet som jag fick skriva på för ett tag sen. ( Det har jag nog missat att berätta…?)  Gick iväg och tog kopia. Sen fick jag bestämma vad jag ville prata om och…. ja… vad skulle jag berätta om egentligen? Jag kände att jag inte hunnit landa någonstans. Att så länge jag sitter på kvar på mitt arbete, är det svårt att fokusera på att söka nytt jobb, särskilt när jag inte vet vad jag vill göra. För det är väl nu jag har världens chans att komma på vad jag vill göra i livet? Eller??! Jag kan ärligen säga att det bara snurrar i mitt huvud, med frågetecken och tankemoln på vad som väntar Irre runt hörnet… Satsa på massör? Är det en framtid? Min dröm om café?  (Jag har i huvudet hur det skulle se ut, hela konceptet. )  Kanske föredragshållare, och instruktör i telefonkultur?  Kaffe-Te/Krydshop?  Hunddagis?  Kundtjänst? Tillbaka till plan B, dvs mitt tidigare jobb? Ja sådär maler det på i huvidet… Men när det jag sitter där och berättar det för Honom, så känns det så futtigt. Det är inte direkt att jag får nån respons direkt, och jag känner mig lite dum.  

Särskilt när han förlarar att lågkonjukturen bultar på dörren, och det kommer bli mycket svårt att få jobb nästa år och året efter.  Vi kommer att vara många som konkurerar om jobben… - Jo jag läser också dagstidningarna och har fått en liten hint om det… så jag kan lika gärna sluta dagdrömma då…?  Ja ungefär sådär lät det idag, och det är ju bra han är ärlig i alla fall, det är ju hans jobb. 

Nåväl, efter 35 minuter var vi klara med varandra, och nytt möte bestämdes först i mars. Då har jag landat hoppas jag, och min tillvaro utanför jobbet ser lite klarare ut. För det är också en faktor till att allt känns lite förvirrat och märkligt ut. Då i mars kanske vi möts på ett annt sätt, men det är långt dit, så nu tar vi en dag i taget. 

  Den 12 november lämnade jag således in mitt svar till den söta tjejen på personalavdelningen, och kände mig ganska lättad efter det. Det var som om en sak kunde bockas av på listan och dimman lättade helt enkelt.   I fredags blev jag inkallad tilll min chef, och vi satt länge och pratade, ända tills mörkret hade lagt sin även i rummet.    Nu är det som så att varje gång chefen kommer och vill ha samtal med mig, så blir jag alltid lika nojig. Det är samma känsla som när jag var liten och blev kallad till rektorn för alllvarliga samtal om något bus man gjort, vilket var ganska ofta. Den känslan har inte släppt ännu. Och då är hon en toppentjej och vi har alltid trevligt på våra samtal, som oftast är postivia. Inga fingervisningar eller något sådant, ändå blir jag lika förskräckt. Och det värsta är at hon har märkt det, så den här gången satt vi mest och skrattade åt det.   

Vad detta lilla minimöte nu främst gick ut på var att hon fått uppsägningsbeskeden i sin hand, och hennes uppgift var att överlämna dem och gå igenom dem tillsammans med mig.  Det var inte så mycket att orda om, det kändes faktiskt riktigt bra. Mötet med Trygghetsrådet hade givit mig lite att fundera på, samtidigt som jag har sett lite jobb som jag är grymt sugen på att i alla fall testa att söka. Mer än ett nej kan man ju ändå inte få, eller hur?!  Sammanfattnigsvis såg det hela bättre ut än vad jag från början trott, så det var lätt att fatta pennan. ( Och ännu en bock på listan gick att finna) 

30 december är m a o min sista arbetsdag på företaget. Jag fick dock frågan om jag kunde tänka mig att eventuellt jobba en tid efter årsskiftet, då det skulle vara mycket att göra och hela viddevippen….. Jag fick naturligtvis fundera på det, men det kändes ganska glasklart för mig att avböja. Den här processen är tung nog ändå, och rent mentalt har jag ställt in mig på detta datum, och så får det förbli.

 Så lite kort och sammanfattninsvis kan vi säga som så: Firma **** AB *cencurfingret* till er. Ni missade er chans att träffa ett gäng taggade medarbetare, men otur för er.  Om en och en halv månad börjar ett nytt kapitel i mitt liv, och de vänner jag fått på under åren tar jag med mig vidare i livet. Då börjar nästa utmaning…..

Väl framme utanför dörren, stod vi förväntansfullt och väntade medan den nyutflugne ynglingen låste upp dörren till första lyan. Eftersom jag hade varit utanför huset och rekogniserat lite ett par gånger, så var jag alldeles till mig när jag visste vad som skulle vänta när vi väl kom in….

I samma ögonblick som jag satte ner foten på tröskeln ringde telefonen. snabbt noterade jag ett okänt nummer, varpå jag med automatik skärpten till rösten till en neutral stämma och svarade. (Vem sjutton lyckades tajma in detta stora ögonblick just nu??) Det var en vänlig manlig röst som ringde från Trygghetsrådet. Han frågade om han ringde olägligt. -Nej inte alls! fick jag ur mig.  (jag är just nu mitt i ett stort ögonblick och du får gärna uppleva den med dig)  Jag har väntat på ditt samtal. Vad kul att du ringde så snabbt. Strax därefter hade vi bestämt dag och plats för vår första träff. Han skulle bli min kontaktman. Han var skulle bli den blivande mannen i mitt nya karriärsliv. Och på fredag förmiddag ska vi ha vårt första möte. Dock glömde jag i min iver därute  i trapphuset fråga om jag skulle ha med mig något till vår träff, så om någon därute har något förslag på vad det skulle vara så, hör av er. Jag t o m glömde helt bort vart adressen låg dit jag skulle gå för en kort stund, trots att jag mycket väl kände till området. ( Som jag tillbringat mycket tid som ung och rebell. )

Efter vårt samtal så kunde jag kliva in lyan, och där möttes jag av en helt fantastisk utsikt över mälaren…..!