Det är som om det finns två sidor av mig. De flesta känner mig som den öppna, glada, vänliga personen som vill alla väl, vilket jag också vill. Jag vill tro gott om alla tills de bevisar motsatsen. Och för det mesta brukar det vara det som funkar bäst. Det är också där jag väljer att vara, det är där jag kan bygga på detta med självkänslan, må bra, skratta och föra konstruktiva diskussioner med folk. Det är väl så det borde vara, eller?

Den andra är den kämpande, som försöker göra allt för att få sina nära och kära må bra. Som skulle kunna gå i döden för dem, familjen. Det ironiska i det hela, är att det är de som håller på att bryta ner mig. Nej! Inte alla! Egentligen bara tre av dem. De andra tre är de som får mig att vilja vakna på morgonen, att vilja resa mig upp och möta nya dagar med tillförsikt och nyfikenhet. 

Det är just de andra. Jag vill inte sätta mig själv i någon offerposition, jag vet att jag verkligen försökt allt att få detta att funka. Jag vet också att jag gjort allt för att stötta, finnas till, älskat, you name it… och så fort jag vände ryggen… gick kniven rakt i ryggen, PANG! genom hjärtat, och vreds om. Inte bara en gång, utan både två, tre och fler gånger. 

Jag vet också att jag inte kan förändra dem, jag kan bara påverka. Men hur bär man sig då åt när de inte vill ha förändring? Hur mycket mer ska jag orka? Ska det krävas att jag går ner i botten igen, pga andras ego?  Nog för att det finns en och en annan som skulle må då, men dem skiter jag fullständigt i. Nu handlar det om mig, om oss, och om de tre andra som blir lidande.

Det är snart dags för ett avgörande beslut, jag måste sätta mig ner och ta tag i det nu. Jag vill kunna må bra i mitt egna hem, där trygghet och kärlek borde råda. Jag vill att ävende små ska få känna harmoni och glädje, och få växa med massor av självkänsla, utan magont och obekväma olustkänslor. Än så länge är de lyckligt ovetande om det psykologiska krig som förs, men de känner något vagt i luften.

Fram till dess, är jag oerhört tacksam för den energi jag kan hämta från olika håll, som lyckas balansera upp de där tunga stunderna.

I vilket fall, på måndagsmorgonen hade jag glömt bort att jag skulle ha medlyssnare hos mig dessa två dagar, som skulle ta över mina sysslor. Så i två dagar har vi ägnat oss åt turboupplärning, där hon fått knappa, och jag har suttit brevid medan jag rensat skrivbord, och med smålappar sufflerat inkommande samtal. Efter de premisserna så tror jag vi klarade det rätt bra. Det återstår att se, hon somnade i alla fall inte denna gång.

Dock insåg jag hur mycket roliga saker man samlar på sig, och några små kortare minnesresor hanns ju med, under rensningens gång. T ex en gammal körhandbok om säkerhet, där illustrationen var mer än underhållande. Likaså, gamla klisterlappar med checklistor, som var aktuella under en viss kampanjtid. Manualer och pärmar, kursmaterial och ännu mer papper. Och småsaker som kan vara bra att ha i en låda. Vad sägs om en miniflaska porsbrännvin t ex? Den har legat där sedan jag tog över detta skrivbord för några år sen, och har fått hänga med, fortafarande orörd, som en liten inventarie i lådan. Eller en liten batteridriven halloweenlykta? Små märkliga ting som vittnar om olika händelser.

Nåväl, tisdagen den 30 december ca. kl 21.00 lämnade jag byggnaden som sen den 14 juni 1999 varit min fasta punkt och trygghet i mångt och mycket. Då var skrivbordet rent, lådor och dator tömda, och de sista mailen var skickade. Allt hade gått smärtfritt och riktigt bra, fram tills det sista mailet till de närmaste i gruppen.  Då brast det och tårarna rann, allt medan jag försökte få ner tankar och känslor i ord till dem. Ett par minivindrutetorkare på glasögonen hade suttit bra då.  Så det blev inte så långt mail, men budskapet till dem gick nog fram ändå. 

Därefter kunde jag lämna byggnaden, på vägen ut släckte jag ner tomma småutrymmen som verkade onödigt att låta stå tänt, det kändes plötsligt väldigt viktigt att göra det just då.   Gick ut i ett duggregnande Stockholm ner till det iskalla skenet i tunnelbanan, betraktade omgivningen med nya ögon som jag inte gjort tidigare. Tyvärr missade jag damen som jag brukar köpa ”Situation Stockholm” utav vid uppgången. Bara det är ju en anledning till att åka till Mariatorget en annan dag. Om inte så uppmanar jag er alla som har vägarna förbi där, att hälsa på henne, köp en tidning av henne! Jag vet inte vad hon heter, men hon brukar försöka åka upp till Kiruna emellanåt för att hjälpa sin sjuka mor, när hon inte är på plats.  Så  se henne, och köp en tidning!

Nåväl, väl hemma efter min sista långa arbetsdag, möttes jag av min lilla tvååring som väntat enträget på sin mor, en kvart senare låg vi och snusade i hennes säng.