Under eftermiddagen åkte vi ut till Sigtuna och hälsade på svägerskan ett par timmar. Hon pluggar där ute, och när tillfällen ges, så hälsar vi å varandra. Vanligtvis bor hon i Ösergötland, så vi får naturligtvs passa på nu. Det är alltid en populär och rätt avkopplande utflykt. Dels är hon så lättsam att vara med, och det finns alltid något att prata om. Plus att hon bjuder på idel överraskningar om sig själv, och det tycker jag är kul. Jag är glad att hon finns, att få känna en del från sambons sida.

Annars består vår familj mest av delar från mig, barnen, brorrsan och familjen i Tyskland. Just därför känns min svägerska också extra värdefull. Inte minst för sambon som sagt.  Dessutom är allt så okomplicerat med henne. Man bara trivs helt enkelt. Precis som det ska vara.

När man åker ut sådär en bit utanför stan, så far ju tankarna runt inom en. Jag ser en massa stugor och hus bland skogar och ängar, och tänker hur det kommer sig varför jag envisas med att bo som jag gör. I en förortsfyra med hög hyra, där jag kan känna dofterna av grannens matlagning i mitt sovrum? Det är vid såna tillfällen, när jag sitter i bilen som jag längtar och drömmer mig bort till ett gammalt torp, där jag kan få vila min själ och bara få vara. Vidare spinner jag med tanken om hängmattan, plocka i rabatten, måla någon möbel, eller läsa nån bok medan tårna leker med grässtråna.  Hur aktiviteten plötsligt avstannar vid synen av en färggrann fjäril som satt sig för att vila på trappräcket, ljudet av bofinken som sjunger ut sin kärlek till livet…

Ja, till slut väcks man ju av att bilen stannar, och vi är framme vid målet. Det är dags att kliva ut till den råa februarikylan.

Annars var helgen ovanligt trivsam, och det som skulle göras fick flytta på sig för andra aktiviteter. Vi var nämligen ute och åkte. Tanken var att vi skulle handla, men plötsligt var vi utanför Arlanda, och fick då ingivelsen att vi skulle ta ett flyg till Franska Rivieran, så vi svängde in där och……..  Nää det gjorde vi inte alls det, för vi är inga jetsetare direkt, men det hade varit kul att berätta om det, OM nu det hade hänt. 

Nej vad vi gjorde var att sambon, var väldigt nyfiken på vem Bonde-Peter hade valt in på sin gård, och vi var i närheten av Gottröra, där han tydligen bor. Och jag som en gång arrenderat ett underbart torp i närheten visste ju naturligtvis vart Gottröra låg, så vi åkte dit. ( Det här kunde bli väldigt pinsamt, då sambon tror att han är diskret när han ska smyga och spana.)  I Centrum av Gottröra fann vi…… ingenting. Vi stannade till vid Statoilmacken, där vi kunde köpa varsin Steakout-kaffe och en påse juleskum till småfolket. Han hoppades  på att jag skulle fråga vart Bonde-Peter höll hus, men där gick han bet. Även jag har mina gränser, och när det gäller folks integritet så vet även jag min plats och håller mig där.  (Så ni kan andas ut grabbar) 

Nåväl, efter en stunds spanande efter bönder och flygplan, så tog vi vägen förbi mitt gamla torp. Det var en emotionell stund för mig. Med vibrato i rösten berättade jag om stigen där katten Bazil brukade möta upp mig, och vilket träd han brukade rusa uppi när vi lekte tafatt.  Platsen för hängmattan, fårhagen osv… Guuuud så jag saknar stället, och guuud vad jag saknar ett torp, ett landställe, så snälla läsare därute. Finns det någon som har ett öde torp någonstans så hör av er. Jag ska med varm hand och kärlek ta mig an det som mitt egna barn.

Helgen blev till måndag och det är en grå sådan, jag har vart hos Mannen på Trygghetsrådet igen, vi ska ses först i mars bestämde vi. Tills dess bör jag veta lite mer vad jag vill bli, och förhoppningsvis har jag lite fler frågor till honom. Jag tror han tycker jag är lite tråkig. Just nu får han tycka det i så fall.