Ja, det här började ju bra! Men efter att ha ganska duktigt beskrivit inskrivaren, så kunde hon hämta in henne som intygade att jag var bekant. Plus att jag kunde rabbla upp mitt personnummer, alla namnen och adress på ett ben utan att stamma. Sen kunde vi köra igång. Det var frågor och verifieringsruisom skulle gås igenom, och efter en riktigt trevlig timme så var vi klara. Hon frågade vad jag hade för önskemål att jobba med. Eftersom jag är fascinerad av rymden,  stjärnor och månfärder frågade jag om möjligtheten om astronaut, dte verkade spännande. (Och vi uppmuntrades ju att fundera ut vad vi kunde göra, och nu var allt möjligt, nu när man blev uppsagd, det minns ni va? )  Turligt nog, hade den här damen humor,  och vi hittade en bra plattform att kommunicera på.

Jag fick lite tips och idéer att fundera på, vilket inte alls var så dumma. Det gäller bara att få till dem så att vi kan ro det iland.

Men nu väntas ett par timmar vik, och Eric har rymt in till småfolkets rum.

Dagen har varit rätt seg annars. Två gånger har ynglingen varit förbi på kaffe och småprat. Han söker jobb, vilket inte är så lätt idag. Dessutom har hans f.d arbetsgivare fortfarande inte skickat något arbetsintyg, vilket gör att han inte kan anmäla sig till Alfa-kassan. Det känns tungt att se honom oroa sig. Av ren automatik oroar jag mig också. Jag hoppas han får napp snart.   

För övrigt har stämningen varit spänd. Små pikar och väsningar gör mig stressad och jag kan inte slappna av. Det är så tungt när energin går åt till det, och när jag påpekar det, så viftas det bort och helt plötsligt läggs fokus på nåt annat. Sen lämnas jag kvar i denna känsla , medan vederbörande övergår till sitt rollspelande på nätet, och babblande med nån ”polare”. Någon annan får alltså dela den uppmärksamhet och den positiva biten, när vår tid kunde varit nu. Det har pågått för länge, alldeles för länge.