Det är bara jag som inte har något direkt åter till rutinerna i tillvaron. Och det är en högst märklig känsla. Det är först när man befinner sig i den sits som jag gör just nu, som man inser hur bra man mår av rutiner och vardag. Till och med JAG!  

Vad har då Irre sysslat med sen sist? Bortsett från min formsvacka och håglöshet jag kände en stund, pga interna friktioner inom familjen,  så har jag tvingat mig själv att inte fastna där. Allts, har jag dels grejat med Punk´n´Replay, vi hade event på Mosebacke förra veckan. Jag har haft två gig med bandet, ett i Stockholm och ett i Gävle.  Och så har jag anmält mig på Arbetsförmedlingen, skrivit CV och träffat min coach på TRR.  Dagligen går jag in på AMS och skickar iväg ansökningar. Jag har fått två svar via mail: Tack för din ansökan!  mvh Firman.

MEN  jag har också haft lite tur… jag fick nämligen tips via ett par väninnor om att på deras arbetsplats kunde det finnas chans att jobba extra som timvikarie. Efter ett kort möte med deras chef, ett introduktionspass på fyra timmar, så har jag gjort ett par inhopp på ett korttidshem för barn och ungdomar. Ett trevligt ställe, härligt gäng och tiden går fort. Plus att jag idag fick min första ”lön” på mycket länge.  Bra för självkänslan och självdicspiplinen, men också för den sociala biten. Plus att hjärnan får jobba lite.

Med allt detta kommer även ett gäng tankar och reflektioner. Jag hinner inte ta det nu, men jag ska a mig i kragen gällande denna blogg som jag försummat länge nog nu.  Med det kommer bloggen att utöka med en ny sida: ”Livet på en pinne” heter den. Titta gärna in på den när du ändå är här vetja 

Eventet, giget, projektet som vi har donat med gick av stapeln i torsdags, och hela dagen var som sagt en hektisk och fjärilsflimrande dag. Och den var fantastiskt rolig. Efter soundcheck och genomgångar, kom Mathilda som skulle fixa mitt hår. Från början var det tänkt att hon kunde kapa av allt, det var ändå dags, men hon hade andra idéer. Resultatet blev kanonbra, och jag var helnöjd. Sen hade jag en liten stund för mig själv i logen och fix till mig. Under den tiden rusar många tankar igenom ens huvud. ”Vad sjutton har jag gett mig in på” o liknande. Det kanske var dumt att sätta sig där helt ensam…?

Nåväl, till slut kunde jag släppa ångesten samtidigt som jag var klar, och gick upp. Folk hade börjat strömma till, och det var SÅ HIMLA roligt att känna stämningen. Och att få återse alla man en gång i tiden umgicks med. Det svåraste med såna här events, där man både står som lite värdinna och ska upp på scen samtidigt är ju att hinna med att prata med alla. Det vet man ju med sig bara man har en mindre tillställning hemma, precis så var det här. Dessutom är man lite halvhispig och osammanhängande. Åtmisntone tror man det, för tankarna är ju precis överallt.

Limpan, som skulle upp först missade jag tyvärr. Han hade gjort sin egna tolkning av Edith Piaff, men jag hörde att han gjort succé. Själv befann jag mig ännu en gång inne på toan, för att samla mig. Men allthar filmats, så jag får se i efterhand. Därefter körde Måsse sitt set, och han var igen helt fanastisk. Jag skulle kunna sitta enhel dag och lussna, med ett ett gäng näsdukar, för hans musik når känslorna. Så vackert är det. Honom kommer ni få höra mer utav.

Till slut var det då dags, då det inte längre fanns någon återvändo…… Tidigare än planerat, då publiken blev otålig, så stegade vi upp….  De stegen, och de tankarna är svårt att sätta ord för, ja det var inga tankar egentligen, utan mer ett slags tunnelseendefokus som var så laddat. I med sladdarna, på med ljudet och så körde vi på direkt……

Folk gick igång direkt, de skrek, dansade och viftade med armarna, kameror som bixtrade och glada miner. Då släppte allt, vi ägde scenen och vi ägde lokalen.  Ja vi ägde nog hela världen till slut!