I vilket fall, när jag satt uppe på bänkarna, med fönstret som ryggstöd, fastnade jag med blicken i horisonten bakom bandet. Jag funderade lite över om det var fler än jag som noterade deras bakgrund, och i så fall, märkte även bandet publikens ev. drömmande blickar..? Jag ska nog ta och fråga Hasse om det nästa gång vi ses. (Vad yrar hon nu om, och vad tusan är den Lametti för nåt..?)  Det som uppenbarade sig bakom bandet var nämligen infarten in till Stockholm, med solen som speglade sig i vattnet. Skuggor och stadssiluetten som stolt poserade. Och alla var glada. 

Det är såna här ögonblick som kan fastna och hänga kvar riktigt länge, och jag känner en stolthet och glädje av att bo i en sån här vacker stad!

Dock gör det inte stor skillnad när man blir störd av mobilväckningen på morgonen, och inser att natten är slut. Man vill bara ligga en liten stund till under täcket och höra snuset av sovande barn. Efer en dryg timme lyckas man till slut masa sig upp, gråtfärdig och helt slut. (Har jag verkligen sovit inatt? )

MEN nu lite kul att skriva om; Igår var jag tillsammans med ynglingen hemma hos en av hans bästa vänner på middag. Det har planerats länge, och nu igår var det dags. De har hängt i hop i skolan sen 5:an, så den här kompisen har blivit lite som en av mina ungar också under åren. Nu har de ju vuxit till sig och passerat 20-års strecket, så man kan ju se dem som lite vuxna nu, och ha väldigt trevligt med dem. Och det har man man med den här killen.

Det finns alltid något att prata om, och man har aldrig tråkigt, det finns alltid nån plan eller idé som han gärna delar med sig av.  Igår kom vi på att vi delade intresset av spöken och andeväsen, liksom benägenheten att kunna sitta i timmar på ett bibliotek via en webcamera, i hopp om att få se nåt mystiskt. Ynglingen satt mest och himlade med ögonen och skakade på huvudet, men det bjöd vi på. Han är van och luttrad, som tur är. Middagen smakade förstås utsökt, och det bjöds på äkta hemlagad itailensk pasta bolognese. Naturligtvis från familjens egna hemliga recept.   Hans mor kom även förbi en stund, och vi fick träffas för första gången. Lika trevlig och öppen var hon, vilket i sig inte var så förvånande.

Men allt trevligt har sitt slut, och det var dags att åka hem. Nöjd med kvällen kunde jag somna in, och även om det tycks att man inte gjort nånting speciellt, så har man ändå uträttat en hel del ändå. 

Idag, vankas nya uppdrag; provsmaka matpajer, en skön stadspromenad genom Kungsholmen till Södermalm, för att sedan repa. Förhoppningsvis lär jag passera några fik, som kan besökas. Och ännu mer förhoppningsvis kanske de behöver lite extrapersonal. Vi får se… Har jag riktigt tur, så håller det vackra vädret i sig, så Stockholm får se extra fin ut idag.  

I vilket fall, på måndagsmorgonen hade jag glömt bort att jag skulle ha medlyssnare hos mig dessa två dagar, som skulle ta över mina sysslor. Så i två dagar har vi ägnat oss åt turboupplärning, där hon fått knappa, och jag har suttit brevid medan jag rensat skrivbord, och med smålappar sufflerat inkommande samtal. Efter de premisserna så tror jag vi klarade det rätt bra. Det återstår att se, hon somnade i alla fall inte denna gång.

Dock insåg jag hur mycket roliga saker man samlar på sig, och några små kortare minnesresor hanns ju med, under rensningens gång. T ex en gammal körhandbok om säkerhet, där illustrationen var mer än underhållande. Likaså, gamla klisterlappar med checklistor, som var aktuella under en viss kampanjtid. Manualer och pärmar, kursmaterial och ännu mer papper. Och småsaker som kan vara bra att ha i en låda. Vad sägs om en miniflaska porsbrännvin t ex? Den har legat där sedan jag tog över detta skrivbord för några år sen, och har fått hänga med, fortafarande orörd, som en liten inventarie i lådan. Eller en liten batteridriven halloweenlykta? Små märkliga ting som vittnar om olika händelser.

Nåväl, tisdagen den 30 december ca. kl 21.00 lämnade jag byggnaden som sen den 14 juni 1999 varit min fasta punkt och trygghet i mångt och mycket. Då var skrivbordet rent, lådor och dator tömda, och de sista mailen var skickade. Allt hade gått smärtfritt och riktigt bra, fram tills det sista mailet till de närmaste i gruppen.  Då brast det och tårarna rann, allt medan jag försökte få ner tankar och känslor i ord till dem. Ett par minivindrutetorkare på glasögonen hade suttit bra då.  Så det blev inte så långt mail, men budskapet till dem gick nog fram ändå. 

Därefter kunde jag lämna byggnaden, på vägen ut släckte jag ner tomma småutrymmen som verkade onödigt att låta stå tänt, det kändes plötsligt väldigt viktigt att göra det just då.   Gick ut i ett duggregnande Stockholm ner till det iskalla skenet i tunnelbanan, betraktade omgivningen med nya ögon som jag inte gjort tidigare. Tyvärr missade jag damen som jag brukar köpa ”Situation Stockholm” utav vid uppgången. Bara det är ju en anledning till att åka till Mariatorget en annan dag. Om inte så uppmanar jag er alla som har vägarna förbi där, att hälsa på henne, köp en tidning av henne! Jag vet inte vad hon heter, men hon brukar försöka åka upp till Kiruna emellanåt för att hjälpa sin sjuka mor, när hon inte är på plats.  Så  se henne, och köp en tidning!

Nåväl, väl hemma efter min sista långa arbetsdag, möttes jag av min lilla tvååring som väntat enträget på sin mor, en kvart senare låg vi och snusade i hennes säng. 

Vi hade dagen innan fått ett tjusigt Powerpointmaterial att kika igenom för att förbereda oss lite, samt tidpunkt och allmän info om det stora mötet. Vi var ca 60 personer som skulle delta från hela landet. Drygt 20 minuter innan  fick vi ett till dokument sänt till oss, som skulle lotsa oss under samtalets gång. Spänningen byggdes onekligen upp, och jag som då befann mig på hemmaplan, hade snabbt lotsat ner småfolket till dagis, sprungit hem för att fixa ordning kaffe, två mackor, plocka fram den laptop som hade Powerpoint installerat,  ringt tejen på personal för att förvissa mig om att de verkligen hade skickat till rätt mailadress. kort sagt, så var jag ganska exalterad och nyfiken på detta fenomen. Som en turbolady organiserade jag, och allt var på plats vid köksbordet inklusive jag själv då klockan slog 08:47.  Då var det exakt 13 minuter kvar. Ivrig på teknikens under slog jag numret som jag tilldelats och slog in koden. En engelsktalande kvinnoröst med en riktig brittisk accent, lotsade mig igenom första delen tills jag hörde ett ”blipblipblipblip”……………………Sen var det hel tyst.

Ända tills personalchefen, likt en småsträng lärare från mellanstadiet begärde ordning och tystnad i lurarna. Inga frågor fick ställas utan de skulle för enkelhetens skull mailas.

 (Ja, jag kan ha förståelse för det, när så pass många är inblandade på linjen. Jag menar här kan man inte diskret sträcka upp handen direkt, eller ge en nickning. Nej nej, här kunde man höra så fort någon tog en tugga på sitt knäckebröd, eller när ett barn i Skånetrakten vägrade klä på sig, eller att någon febrilt försökte stenografera ner allt som sades på datorn. Allt detta och lite till kunde man höra, plus det som informerades då -ibland. Vilken tur dock att vi fick det där extradokumentet, så man kunde läsa igenom också, där man missade pga när skånebarnet fick ett utbrott för att stövlarna satt fel. )

Nåväl, ordning i ledet och mötet kunde börja; 

 Ägarna till Det nya företaget, som skulle ta över en del av verksamheten presenterade sig, och berättade om sig själva. De hade naturligtvis lång erfarenhet, och de hade köpt upp en del verksamhet sen tidigare, och nu var de laddade att anta utaningen att ta över våra kunder. De berättade om sina höga volymer och mer som sulle bli, och med vår hjälp, och allt lät ju väldigt fint. Det var nästa så man rycktes med, ända tills det här med bemanningen kom upp. Helt plötsligt skulle ju fler kontor behövas. Säljkontor med innesäljare och ett par utesäljare. Administrationen skulle befinnas sig kvar på den västkustska orten.

 (Okej där sjönk ju oddsen direkt för en tjänst, men än var det ju inte över)  Då kom nästa dråpslag                                                          

 Inte ett enda kontor i närheten av Stockholm! Närmsta kontor skulle ligga 13 mil bort.

Inte nog med det, de här människorna skulle inte ens komma hit för att träffa oss, utan de skulle bege sig endast till lokalkontoren!

Här började ju frågorna hopa sig, medan jag febrilt viftade med min hand hemma i köket så malde de vidare. Avslutningsvis visades en bild på en klämkäck skidåkerska i backen, där maken i detta företag (det här var ett familjeföretag) skämtade till det lite,  med orden: Välkomna till  **** AB! Sen var det Tack och adjö, alltmedan det blipblipade i örat på mig.  

Den heta Linjenkänslan  kom av sig och blev någon slags avslagen förvirring. Det här var inte roligt. Allvaret flinade hånfullt, jag kände mig lurad  och blev sur, riktigt sur!