Jag vill ändå stanna upp och reflektera lite hur det känns… och den främsta känslan är:  Lättnad!!! En total nästintill befriande lättnad, är det som slår emot mig. En osynlig sten som legat och tryckt inom mig, börjar rucka på sig och sakta men säkert grusa sönder.  En lättnad över att kunna betala räkningar utan att behöva ringa förnedringssamtal och förklara läget. En lättnad över att inte behöva använda lup i plånboken, eller att behöva välja mellan ny jacka eller nya skor till småfolket. Att kunna unna sig en fika med någon av de äldre barnen och sticka till dem lite fickpengar…. 

Reaktionerna omkring mig har varit desto mer glädjefyllt, med hurrarop och fantastiskt, o s v, men jag är inte där än. Jag är inte ens i närheten, där är det för tilltufsat och trasigt, mycket på grund av de interna friktionerna. (som Adrians rektor skulle uttrycka det)  Kanske kommer jag dit om så småningom, när jag är inne i det hela. Men jag ska säga till när den känslan kommer, och om inte, så får ni gärna påminna mig.

Så länge fortsätter jag glädjas en stund till år gårdagens sensation, och smälter kvällens firande på Råsunda.

Det är som om det finns två sidor av mig. De flesta känner mig som den öppna, glada, vänliga personen som vill alla väl, vilket jag också vill. Jag vill tro gott om alla tills de bevisar motsatsen. Och för det mesta brukar det vara det som funkar bäst. Det är också där jag väljer att vara, det är där jag kan bygga på detta med självkänslan, må bra, skratta och föra konstruktiva diskussioner med folk. Det är väl så det borde vara, eller?

Den andra är den kämpande, som försöker göra allt för att få sina nära och kära må bra. Som skulle kunna gå i döden för dem, familjen. Det ironiska i det hela, är att det är de som håller på att bryta ner mig. Nej! Inte alla! Egentligen bara tre av dem. De andra tre är de som får mig att vilja vakna på morgonen, att vilja resa mig upp och möta nya dagar med tillförsikt och nyfikenhet. 

Det är just de andra. Jag vill inte sätta mig själv i någon offerposition, jag vet att jag verkligen försökt allt att få detta att funka. Jag vet också att jag gjort allt för att stötta, finnas till, älskat, you name it… och så fort jag vände ryggen… gick kniven rakt i ryggen, PANG! genom hjärtat, och vreds om. Inte bara en gång, utan både två, tre och fler gånger. 

Jag vet också att jag inte kan förändra dem, jag kan bara påverka. Men hur bär man sig då åt när de inte vill ha förändring? Hur mycket mer ska jag orka? Ska det krävas att jag går ner i botten igen, pga andras ego?  Nog för att det finns en och en annan som skulle må då, men dem skiter jag fullständigt i. Nu handlar det om mig, om oss, och om de tre andra som blir lidande.

Det är snart dags för ett avgörande beslut, jag måste sätta mig ner och ta tag i det nu. Jag vill kunna må bra i mitt egna hem, där trygghet och kärlek borde råda. Jag vill att ävende små ska få känna harmoni och glädje, och få växa med massor av självkänsla, utan magont och obekväma olustkänslor. Än så länge är de lyckligt ovetande om det psykologiska krig som förs, men de känner något vagt i luften.

Fram till dess, är jag oerhört tacksam för den energi jag kan hämta från olika håll, som lyckas balansera upp de där tunga stunderna.