-Men, tänker ni kanske, firar du inte påsk heller? Jo det gör jag. Och jag har gått påskkärring också. Och jag har godis till barnen då med. Och vill småfolket gå påskkärring så gärna för mig. Men någon Halloween firar jag inte, that´s it.

Jag åker inte heller till kyrkogården och hedrar de döda, genom att tända ljus och lägga blommor på anhörigas grav.  Min far vilar i familjegraven på Skogskyrkogården, och dit vallfärdas många på lördag.  Men inte jag inte.

Detta betyder inte att jag inte hedrar de döda. Tro mig det gör jag, De döda finns närvarande för mig i någon form varje dag.  I tanken, i luften, runtomkring mig lurar döden.  Under en promenad i en tät, dunkel skog kan jag andas in, och plötsligt slår en tanke in som formulerar exakt de ord, som min mor skulle ha uttryckt, från ingenstans. Ord, som jag i vanliga fall aldrig skulle använda i mitt sätt att prata. 

Det finns ingen grav att besöka henne på. Hennes stoft vilar i en fjärd i Stockholms skärgård. Det var hennes önskan att få komma dit, då hon älskade den.  Likväl finns hon här hos oss på lördag, som alla andra dagar.

Min far vilar på Skogskyrkogården i familjegraven. Honom brukar jag besöka den 6 december, som var hans födelsedag. Med en liten plunta whisky, låter jag tankarna flöda medan jag ställer ner en ros direkt i jorden, och skålar med honom.  

Dock gör det inte stor skillnad när man blir störd av mobilväckningen på morgonen, och inser att natten är slut. Man vill bara ligga en liten stund till under täcket och höra snuset av sovande barn. Efer en dryg timme lyckas man till slut masa sig upp, gråtfärdig och helt slut. (Har jag verkligen sovit inatt? )

MEN nu lite kul att skriva om; Igår var jag tillsammans med ynglingen hemma hos en av hans bästa vänner på middag. Det har planerats länge, och nu igår var det dags. De har hängt i hop i skolan sen 5:an, så den här kompisen har blivit lite som en av mina ungar också under åren. Nu har de ju vuxit till sig och passerat 20-års strecket, så man kan ju se dem som lite vuxna nu, och ha väldigt trevligt med dem. Och det har man man med den här killen.

Det finns alltid något att prata om, och man har aldrig tråkigt, det finns alltid nån plan eller idé som han gärna delar med sig av.  Igår kom vi på att vi delade intresset av spöken och andeväsen, liksom benägenheten att kunna sitta i timmar på ett bibliotek via en webcamera, i hopp om att få se nåt mystiskt. Ynglingen satt mest och himlade med ögonen och skakade på huvudet, men det bjöd vi på. Han är van och luttrad, som tur är. Middagen smakade förstås utsökt, och det bjöds på äkta hemlagad itailensk pasta bolognese. Naturligtvis från familjens egna hemliga recept.   Hans mor kom även förbi en stund, och vi fick träffas för första gången. Lika trevlig och öppen var hon, vilket i sig inte var så förvånande.

Men allt trevligt har sitt slut, och det var dags att åka hem. Nöjd med kvällen kunde jag somna in, och även om det tycks att man inte gjort nånting speciellt, så har man ändå uträttat en hel del ändå. 

Idag, vankas nya uppdrag; provsmaka matpajer, en skön stadspromenad genom Kungsholmen till Södermalm, för att sedan repa. Förhoppningsvis lär jag passera några fik, som kan besökas. Och ännu mer förhoppningsvis kanske de behöver lite extrapersonal. Vi får se… Har jag riktigt tur, så håller det vackra vädret i sig, så Stockholm får se extra fin ut idag.