Dagen viktes sedan till brainstormmöte och repetoaren med en av vännerna som spelar på eventet nästa vecka. Han kör solo med piano och egna låtar och texter. Det är här som vi nu kommer in på under ytan.. Jag vet inte vad jag hade föväntat mig egentligen, men när jag satt uppkrupen i soffan så var det som om en projektil sköt sig rakt in i själen och skakade om mig. Där sitter jag med tårar som rinner ner för kinderna. Och de ville inte ta slut. Texterna tillsammans med musiken, och med den känsla han sjöng med, är svårt att beskriva, det måste upplevas. Men en sak är säkert, det var så jäkla bra!  

  Men vi var ju nu där även för att lyssna igenom programmet och ev. komma med inspel. Men det behödes ju inte, det satt som en smäck, och idéer till lite sidarrangemang började jobba.. Insprirerande eftermiddag med andra ord.

  Andra ”underytan” tankar viktes åt min mor, hon skulle ha fyllt år igår. 83 år… Nu är det svårt att fira någon som inte finns i ens närhet som man kan ta på och prata med. Ånnu mindre få ett ljudligt svar ifrån. Även om man kan känna närheten så begränsas själva firandet till tankar och reflektioner istället. Tidigare år har vi haft lite middag här hemma, men i år blev det inte så.

 Istället blev det utflykten till Värmdö, (där vår fantastiske solovän bor) då vi passerade gamla bekanta platser, som vi alltid återkom till med båten, när jag var liten. (Hon älskade/ar skärgården) Plus den här stunden i soffan, där texterna tog mig med storm. Ja… hela dagen var hon med på sitt lilla vis, osynlig, men ändå närvarande.  Och det kändes helt okej.

  Väl hemma byttes förtrollningen mot en skrattande Seb som kom rusandes, lilla Alice hör jag längre inifrån deras rum råflabbandes. ”-Hej mamma, vet du vaaaad??! Alice har varit JÄTTEBUSIG, ja hon har verkligen busat på riktigt!! ” Leende går jag efter honomför att beskåda buset; och där… ser jag en överlycklig liten tvåråing, helt naken som hoppar upp och ner på den höga sängen. Varenda grej som legat i sängen; täcke,  kuddar, bataljonen av gosedjur, ALLT låg på golvet.  T o m draperiet hade hon lyckats få ner. Och mitt i allt hoppar hon flabbandes så att  även sängen hoppas och knakar. 

  Under ytan kunde jag nästan känna min mors fnissande och viskande: Se där, som sin mor upp dagen..

I vilket fall, dessa dagar har förhindrat mig att göra nytta, så mailen har rensat inför vårt projekt. Det känns ju jättekul, när man ser hur det rasslar till med biljettbeställningar. Snacka om peppning och självkänslehöjande! Och prestationshöjande, för nu måste det bara bli bra! Inte bara det, detta ska bli så jävla kanonbra!

Fingertopparna har i alla fall blivit något härdade, och det känns glädjande. Att spela på såriga blåsfingrar är inget att rekommendera. Nåväl, ska fortsätta med plinkandet, ikväll är det dags o repa igen.

Let´s be careful out there…

Därefter tog vi en liten biltur, varpå vi var tvugna att  leta oss fram till oljelocket på den nytvättade pärschan, som var törstig, enligt en indikator som pep. För säkerhets skull ringde vi återförsäljaren för att förvissa oss om att indikatorn hade rätt, och det hade den. Alltså var det raka vägen in på Statoil och köpte Lazerway 5w40 och öppnade andäktigt motorhuvsluckan för att lindra den uttorkade bilstackaren. Som under en helig ceremonistund hällde vi försikitigt, eller inte jag utan sambon, sakta och högtidligt. (jag hejade mest på) Man kunde nästan höra hur pärschan suckade av välbehag.

Imorgon är det möte med mitt projektgäng igen, vi har deadline på torsdag till Mosebacke. Sen ska vi ha bandmöte, vi ska diskutera låtar o reptider. Det ser jag fram emot, och det gör min fjärilsfarm i magen också.