Efter en ganska kort färd med denna lilla människas vrålande, fick jag nog. Ingenting hjälpte, inga förklaringar, inga klappar, ingenting. Dessutom hade hade jag inte druckit kaffe efter vår lunch, vilket gjorde situationen ännu mer outhärdlig. Hon fick två alternativ, antingen lägga av direkt, eller så är det slutåkt på bussen, inget mer sittafönster här inte. Det blev alternativ två…. Och jag var, för att uttrycka mig milt, jättearg!

Väl ute ur den fullsatta bussen som likt en turistbuss gled iväg, var jag skogstokig, skällde och vrålade så det stod härliga till. Till en början skrek hon mest hysteriskt som ett mantra, för at hon inte fick sitta fönstret, men efter en stund insåg hon allvaret i att hon lyckats reta upp sin morsa rejält. Tidtabellen visade att nästa buss skulle gå om en halvtimme….. Så vi fortsatte hemfärden med tunnelbanan från Huvudsta.

Kvällen ägnades åt en hederlig tjemiddag, tillsammans med tre tjejer från förr, vilka vi hade som tradtion för länge sen att träffas hos varandra. Dagen var som borblåst, och under en hel del glas vin och pistagespritdrinkar, gladdes vi åt varandras sällskap med skratt och tårar. En riktigt lyckad kväll på Färingsö helt enkelt.

När jag tidigt imorse kom hem igen, gick jag som vanligt in till småfolket och klappade och bäddade om dem. Jag klappade försiktigt på Alices kind, och hon log sitt största och soligaste leende varje gång jag vidrörde kinden. Första gången trodde jag det var ett rent tillfälle, men när jag upprepade smekningen, så kom leendet tillbaka.. Då var dagens dagens händelse som bortblåst, och det enda som vibrerade var kärlek.

Personalen på detta ställe kunde jämföras med Basil Fawlty i service och gästvänlighet, och vakten med stora märket på jackan var ett stort skämt. Nu var väl sällskapet inga dunungar direkt, enda anledningen till att vi var där, var att lyssna på vår kamrat som skulle spela, och bara ha kul. Det visade sig bli svårt för vissa av oss, därför innan kvällen var slut där så hade 8 huvuden rullat ut därifrån. Vakten var verkligen flitig, och man kan nästan ana om han jagade julbonus i lönekuvertet.  Och när vi till slut hade mer eller mindre blivit utfösta som boskap en stund efter stägningdags, fortsatte den glada stämningen på efterfest någonstans i Solna.

Egentligen var det meningen att jag skulle åka hem här, det var planen, vilket jag meddelat där hemma också. (Mina ambitioner är att komma hem tidigt, runt 12 eller nåt sånt)  Yeah! Right! Helt plötsligt befann jag mig i den här taxin och råkade hamna där också….. att man aldrig lär sig. Men kul var det, att jag sen mådde som jag förtjänade hela lördagen, det fick jag ta. Tur att man glömmer fort.