Därför känner jag mig tveksam till att ställa mig och baka kanelbullar, bara för att kalendern säger det. Jag tror jag helt enkelt köper ett gäng istället, biter kylan i näsan och sätter mig med småfolket och umgås  med Eric istället.  Han ser ut att ha saknatmig, av hans kvittrande att döma.

Det är bara jag som inte har något direkt åter till rutinerna i tillvaron. Och det är en högst märklig känsla. Det är först när man befinner sig i den sits som jag gör just nu, som man inser hur bra man mår av rutiner och vardag. Till och med JAG!  

Vad har då Irre sysslat med sen sist? Bortsett från min formsvacka och håglöshet jag kände en stund, pga interna friktioner inom familjen,  så har jag tvingat mig själv att inte fastna där. Allts, har jag dels grejat med Punk´n´Replay, vi hade event på Mosebacke förra veckan. Jag har haft två gig med bandet, ett i Stockholm och ett i Gävle.  Och så har jag anmält mig på Arbetsförmedlingen, skrivit CV och träffat min coach på TRR.  Dagligen går jag in på AMS och skickar iväg ansökningar. Jag har fått två svar via mail: Tack för din ansökan!  mvh Firman.

MEN  jag har också haft lite tur… jag fick nämligen tips via ett par väninnor om att på deras arbetsplats kunde det finnas chans att jobba extra som timvikarie. Efter ett kort möte med deras chef, ett introduktionspass på fyra timmar, så har jag gjort ett par inhopp på ett korttidshem för barn och ungdomar. Ett trevligt ställe, härligt gäng och tiden går fort. Plus att jag idag fick min första ”lön” på mycket länge.  Bra för självkänslan och självdicspiplinen, men också för den sociala biten. Plus att hjärnan får jobba lite.

Med allt detta kommer även ett gäng tankar och reflektioner. Jag hinner inte ta det nu, men jag ska a mig i kragen gällande denna blogg som jag försummat länge nog nu.  Med det kommer bloggen att utöka med en ny sida: ”Livet på en pinne” heter den. Titta gärna in på den när du ändå är här vetja 

Fast just nu i denna stund kom jag på en gammal klassiker från… 60 70-talet? Sunday Sunday.. med körer och arrangemang a´la Mamas&Papas, de kanske t o m de som gjorde den med…? I vilket fall, en skön låt är det i alla fall.

Här hemmavid ligger stora delar av familjen och sover. Sambon har jobbat natt, och Prinsessan har vänt på dygnet. Alltså får vi andra smyga runt lite här en stund. Men vi är på väg till ynglingen en sväng. Det var några dagar sen vi sågs.

Småfolket smyghoppar av extas över detta, då de får dels åka buss, och sen är det bara roligt att åka dit. Sen kommer Addemannen med dit, vilket gör dagen ännu mer. Addemannen föredrar dock att kallas för kungen, eller Gud går också bra. (Hans självförtroende går inte att anmärka på… ; ) ) Själv brukar jag säga Prinsen, kort o gott, det funkar det med.

Kaffet är urdrucket, och dagen kan börja. (jag måste fixa en bild på vårt vackra träd härutanför) 

Nåväl, ta vara på dagen och livet. Och glöm inte deklarationen.

Nu strötittar jag och småfolket på Häxan Surtant, och har en skön kväll framför oss. Om jag orkar kanske jag tar tag i balkongen, eller så rensar jag i hallen. Eller så gör jag ingenting. Eller så plockar jag fram Gibbe en stund… Eller så….  

Jag har annars varit på 5-årskalas med småfolket, och innan vi åkte fick jag lova att, och det här är Sebs ord: Du behöver inte hålla på och störa oss och lägga dig i. Du kan dricka kaffe och prata med Ellas mamma… om du vill. -Okej sa jag. Jag får försöka göra det, och jag ska försöka att inte smyga runt och kasta mig in i ert gömställe och ropa buhuhuuuuu i slow motion heller! Då höjs ögonbrynen ett snäpp på Seb, han funderar en kort stund och säger sen: -Om det blir svårt att låta bli, så kan du få du göra det då.

Kalaset var riktigt trevligt och sådär härligt uppsluppet så det blir trivsamt. Alice lyckades rymma till tomten längre bort, bara för att visa den roliga vattenspridaren… Seb skippade tårtan och undersökte födelsedagsbarnets alla coola leksaker istället. på plats var dock jag, som mer än gärna lät mig smaka på både tårta och kakor tillsammans med de unga gästerna.

Kort sagt, en skön vårdag i april.

Efter en ganska kort färd med denna lilla människas vrålande, fick jag nog. Ingenting hjälpte, inga förklaringar, inga klappar, ingenting. Dessutom hade hade jag inte druckit kaffe efter vår lunch, vilket gjorde situationen ännu mer outhärdlig. Hon fick två alternativ, antingen lägga av direkt, eller så är det slutåkt på bussen, inget mer sittafönster här inte. Det blev alternativ två…. Och jag var, för att uttrycka mig milt, jättearg!

Väl ute ur den fullsatta bussen som likt en turistbuss gled iväg, var jag skogstokig, skällde och vrålade så det stod härliga till. Till en början skrek hon mest hysteriskt som ett mantra, för at hon inte fick sitta fönstret, men efter en stund insåg hon allvaret i att hon lyckats reta upp sin morsa rejält. Tidtabellen visade att nästa buss skulle gå om en halvtimme….. Så vi fortsatte hemfärden med tunnelbanan från Huvudsta.

Kvällen ägnades åt en hederlig tjemiddag, tillsammans med tre tjejer från förr, vilka vi hade som tradtion för länge sen att träffas hos varandra. Dagen var som borblåst, och under en hel del glas vin och pistagespritdrinkar, gladdes vi åt varandras sällskap med skratt och tårar. En riktigt lyckad kväll på Färingsö helt enkelt.

När jag tidigt imorse kom hem igen, gick jag som vanligt in till småfolket och klappade och bäddade om dem. Jag klappade försiktigt på Alices kind, och hon log sitt största och soligaste leende varje gång jag vidrörde kinden. Första gången trodde jag det var ett rent tillfälle, men när jag upprepade smekningen, så kom leendet tillbaka.. Då var dagens dagens händelse som bortblåst, och det enda som vibrerade var kärlek.

  Möte på stan, dealjer som kunde sättas på plats. En snabb smörgåsfika på Kafe Tjärlek, (ja så hette stället, urtrevligt, charmigt med gamla hederliga hångelsoffor. Dessutom underbart goda mackor) Sedan 3 och en halvtimmes rep, som satt som en smäck hela vägen. Det är tur att man har öron, annars hade leendet gått runt hela huvudet.

Och som grädden på nosen, VÅGEN funkar jättebra! Kort sagt: En helt perfekt dag, där man skulle kunna ta nästan hela världen i famn.

Igår var min tanke att jag skulle sätta mig ner under kvällskvisten och vara riktigt djup. Jag tänkte spy lite tankegalla över saker och ting, och öppna mig lite. Jag hade förberett mig med en flaska Rioja, plockat fram julklappsglasen och huvudet var fullt med känslor och grubblerier som ville ut. Nu blev det inte så, av flera anledningar. Kanske det var lika bra. 

Ibland kan det bli lite knepigt när man befinner sig på kanten till avgrunden. Någonstans vet man att det finns massor av bra saker i livet som är värt att kämpa för, och leva för. Att man trots allt är en god människa som gör så gott man kan för att bidra till världsfreden. Samtidigt har självkänslan åkt sig på en rejäl omgång, och man slår inombords hårt , riktigt hårt på sig själv, och tycker man är så jävla värdelös och misslyckad. Precis ens omgivning säger. Trots att förnuftet vet att detta egentligen inte handlar om mig…

Jag vet ju att jag har förmåga, att jag har jävligt bra sidor hos mig själv. Men ibland är det som om när jag vill utnyttja dem så dras mattan bort från mig. Vem fan tror jag att jag är egentligen?  Det är tur att jag ska träffa min coach på tisdag, så hon får skaka om mig lite grann.

Idag skiner solen, det ska vi ta vara på. Och imorgon ska småfolket och jag åka ut till Ynglingen och äta brunch. Det är också små detaljer som förgyller.

Let´s be careful out there..

Under eftermiddagen åkte vi ut till Sigtuna och hälsade på svägerskan ett par timmar. Hon pluggar där ute, och när tillfällen ges, så hälsar vi å varandra. Vanligtvis bor hon i Ösergötland, så vi får naturligtvs passa på nu. Det är alltid en populär och rätt avkopplande utflykt. Dels är hon så lättsam att vara med, och det finns alltid något att prata om. Plus att hon bjuder på idel överraskningar om sig själv, och det tycker jag är kul. Jag är glad att hon finns, att få känna en del från sambons sida.

Annars består vår familj mest av delar från mig, barnen, brorrsan och familjen i Tyskland. Just därför känns min svägerska också extra värdefull. Inte minst för sambon som sagt.  Dessutom är allt så okomplicerat med henne. Man bara trivs helt enkelt. Precis som det ska vara.

När man åker ut sådär en bit utanför stan, så far ju tankarna runt inom en. Jag ser en massa stugor och hus bland skogar och ängar, och tänker hur det kommer sig varför jag envisas med att bo som jag gör. I en förortsfyra med hög hyra, där jag kan känna dofterna av grannens matlagning i mitt sovrum? Det är vid såna tillfällen, när jag sitter i bilen som jag längtar och drömmer mig bort till ett gammalt torp, där jag kan få vila min själ och bara få vara. Vidare spinner jag med tanken om hängmattan, plocka i rabatten, måla någon möbel, eller läsa nån bok medan tårna leker med grässtråna.  Hur aktiviteten plötsligt avstannar vid synen av en färggrann fjäril som satt sig för att vila på trappräcket, ljudet av bofinken som sjunger ut sin kärlek till livet…

Ja, till slut väcks man ju av att bilen stannar, och vi är framme vid målet. Det är dags att kliva ut till den råa februarikylan.

Så idag blir det ompyssling i det diskreta, då sambon jobbar natt den här veckan. En tålamodskrävande utmaning som kan vara rätt så tröttande. Men turligt nog så brukar småfolket vara lyhörda, och då de själva är lite låga, så kan nog denna dag gå vägen trots allt.   Jag har trollat fram lite gamla hederliga VHS-rullar och fixat biohörnan i deras rum,  så de ska få njuta av mina gamla Disney-favoriter. Har vi ren tur kanske vi hittar lite popcorn att styra upp med också, denna gråa sjuka dag.