Eventet, giget, projektet som vi har donat med gick av stapeln i torsdags, och hela dagen var som sagt en hektisk och fjärilsflimrande dag. Och den var fantastiskt rolig. Efter soundcheck och genomgångar, kom Mathilda som skulle fixa mitt hår. Från början var det tänkt att hon kunde kapa av allt, det var ändå dags, men hon hade andra idéer. Resultatet blev kanonbra, och jag var helnöjd. Sen hade jag en liten stund för mig själv i logen och fix till mig. Under den tiden rusar många tankar igenom ens huvud. ”Vad sjutton har jag gett mig in på” o liknande. Det kanske var dumt att sätta sig där helt ensam…?

Nåväl, till slut kunde jag släppa ångesten samtidigt som jag var klar, och gick upp. Folk hade börjat strömma till, och det var SÅ HIMLA roligt att känna stämningen. Och att få återse alla man en gång i tiden umgicks med. Det svåraste med såna här events, där man både står som lite värdinna och ska upp på scen samtidigt är ju att hinna med att prata med alla. Det vet man ju med sig bara man har en mindre tillställning hemma, precis så var det här. Dessutom är man lite halvhispig och osammanhängande. Åtmisntone tror man det, för tankarna är ju precis överallt.

Limpan, som skulle upp först missade jag tyvärr. Han hade gjort sin egna tolkning av Edith Piaff, men jag hörde att han gjort succé. Själv befann jag mig ännu en gång inne på toan, för att samla mig. Men allthar filmats, så jag får se i efterhand. Därefter körde Måsse sitt set, och han var igen helt fanastisk. Jag skulle kunna sitta enhel dag och lussna, med ett ett gäng näsdukar, för hans musik når känslorna. Så vackert är det. Honom kommer ni få höra mer utav.

Till slut var det då dags, då det inte längre fanns någon återvändo…… Tidigare än planerat, då publiken blev otålig, så stegade vi upp….  De stegen, och de tankarna är svårt att sätta ord för, ja det var inga tankar egentligen, utan mer ett slags tunnelseendefokus som var så laddat. I med sladdarna, på med ljudet och så körde vi på direkt……

Folk gick igång direkt, de skrek, dansade och viftade med armarna, kameror som bixtrade och glada miner. Då släppte allt, vi ägde scenen och vi ägde lokalen.  Ja vi ägde nog hela världen till slut!  

  Där nånstans vaknade jag, och ingen kan väl undgå vad allt handlade om.. Jag är laddad som tusan! Och väldigt spänd. Jag vill ju verkligen att det ska sitta perfekt, även på scen, perfektionist som jag i vissa fall är. För så funkar jag, går jag in nåt så ska det vara perfekt, inga halvmessyrer inte. Att jag sen inte stått på den där scenen på 28 år spelar ingen roll. Att jag redan då hade rampfeber precis innan spelar inte heller nån roll.  Det är då de här skumma drömmarna dyker upp.

Men det är nu fem dagar kvar, innan dess ska vi fira Seb  5 år på måndag.  Det mesta är redan förberett inför det, tårtan ska fixas. Han har önskat sig en pizzatårta.