Så efter några dagars slickande på tassarna, så har jag repat upp mig igen, hoppas jag. Jag vill ju så gärna berätta om resan, om eftersnacket från festen, och nu också om denna härliga välbehövliga påskhelg i Roslagen. Den var som balsam för själen.

Småfolket njöt också, Alice adpoterade en jättegullig toarullehållare som såg ut som en katt. Den hängde med överallt i stugan, med egen matskål. Jag tror den aldrig har behandlats med sån kärlek som just denna helg. Kruxet var bara att man fick komma ihåg att se till att ha en extrarulle i beredskap, när det var dags att besöka ”kattens” hemplats.

Seb ägnade sig åt jakt och äventyr med sina låtsaskompisar Anton och Aourischenni. Utrustad med hemmagjord pilbåge och en pinne som pil, smög de runt på tomten och gjorde stora fynd. Alltmedan min hjärna befann sig i nollläge.

Ikväll blir det till att repa igen, imorgon har vi spelning. Stärkta och överraskade av den respons vi fick sist, maler ändå en lite ny pirrighet i magen. Plötsligt höjer man ribban för sig själv, om det gick så bra förra gången, måste man ju vara ännu bättre denna gång… eller? Well, well, den värsta nervositeten har lagt sig, den vilar till imorgon kväll.

 Just nu i denna stund, när kaffet är urdrucket och jag sitter i köket, hör jag en envis rackare utanför fönstret. Jag vet inte riktigt va de fåglarna heter, men den piper ihärdigt just nu, som om den vill säga: Ja, nu har våren kommit för att stanna!!

Sen bar det av till replokalen på Södermalm, och den här gången tog jag en lite längre färdväg, bara för att få sitta på bussen en stund. Jag tycker nämligen det är ganska avkopplande att åka buss i stan, och bara låta blicken fladdra ut i stadspulsen, inte sällan med musik i öronen.   (ja jag måste medge att det är i princip alltid, när jag åker ensam) Det som kan vara lite pinsamt, är när en riktigt RIKTIGT bra låt kommer, och man blir så peppad av den. Just nu är det mycket låtar som vi repar, vilket ger mig en massa idéer om arrangemang, och det är inte alltid så fyndigt att göra ensam på väg upp i den långa rulltrappan från Orientexpressen direkt.

Men det är bra uppladdning, och igår flöt det på så jäkla bra, att jag somnade med ett brett flin igår kväll. Det öste, och det svängde och det blir bara bättre och bättre.. Tanken att vi nu har två klara gig plus ev. ett tredje i England gör att man svävar lite. ( och det gör mina fjärilar med)

  Sedan imorse när jag öppnade projektmailen, väntade ett mail från en gammal kompis från förr. Han har varit ute i världen och turnerat,    ätit middag med vår gemensamma idol Steve Priest, från det gamla glitterbandet The Sweet, och råddat runt i rockvärlden helt enkelt. En sån upptagen person hittar man inte så lätt på Eniro, och jag hade verkligen huvudbry över hur jag skulle nå honom, eftersom han, liksom flera andra, är en självklar deltagare i vårt projekt.    Ja, ingen kan väl undgå min turliga glädje när mailet låg där. Ryktet om vårt event hade nått honom och han ville bara förvissa sig att allt stämde, och det gjorde det ju, det mesta åtmionstone. MEN mitt mission var i och med det avklarad, och kunde halvprickas så länge.

Ett annat projekt av mera personlig sfär är att jag jobbar stenhårt på att gå ner i vikt, och berättar gärna lite mer om den vid annat tillfälle, för det är inte så lätt för en matglad person som jag, som dessutom inte har priorierat motion och sportaktiviteter direkt, mer än från en och en annan fotbollsläktare.   Vad jag bara ville få sagt nu, är att jag varje morgon gör en sk powerwalk, efter att ha lämnat barnen. Och idag, i det vackra vädret, med sköna låtar i öronen, så kändes det extra bra och lätt allting. Det var t o m så svetten rann på mig, och det gör jag annars inte i första taget. 

Så idag har jag all anledning att få känna mig nöjd. Nu väntar projekt rensa barnrum, så till dess: Ta hand om er! <3

I vilket fall, dessa dagar har förhindrat mig att göra nytta, så mailen har rensat inför vårt projekt. Det känns ju jättekul, när man ser hur det rasslar till med biljettbeställningar. Snacka om peppning och självkänslehöjande! Och prestationshöjande, för nu måste det bara bli bra! Inte bara det, detta ska bli så jävla kanonbra!

Fingertopparna har i alla fall blivit något härdade, och det känns glädjande. Att spela på såriga blåsfingrar är inget att rekommendera. Nåväl, ska fortsätta med plinkandet, ikväll är det dags o repa igen.

Let´s be careful out there…

Pain is beautyful!

Därefter började småfixet hemma, innan jag kunde sätta mig en stund och förbereda kvällen. Ynglingen kom över som en punktlig klocka, då han skulle vara med småfolket medan jag var borta.  Till slut var det dags att lämna fortet. Det var äntligen dagt att åka och REPA.

Väl framme vid lokalen, (efter förseningar och tidigare byten i tunnelbanan, typiskt just idag!) så var de andra redan på plats, och det var ju bara att köra igång. Tre av oss hade inte spelat på ca 25 år och den fjärde har ju turnerat runt halva jordklotet så han är ju rutinerad. Vi bestämde oss för en lätt låt, nu skulle vi se hur vi kunde samarbeta med våra intrument, och om vi kunde lira samma låt ungefär samtidigt….. Och den satt i princip som en smäck! Vi tittade förvånat på varandra, och konstaterade att det funkar ju! Det låter ju riktigt bra!

Taggade körde vi vidare vår repetoar, och ju längre vi körde desto mer åkte man bakåt i tiden. Fy fan så kul det var! Visst fingrarna har blivit något ringrostiga och blåsorna växte fram under kvällen, men på två månader ska vi nog härda till dem. Och innan vi visste ordet av, så hade vi blivit erbjudna en spelning på kuppen.  Konstaterade även att har man en gång spelat bas så har man. Det sitter i ryggmärgen, nästan som med cykling, fast som sagt ringrostigare. Helnöjd och riktigt lätt i sinnet, fick jag skjuts hem till en väntande nyfiken familj.

Nu ser jag redan fram emot nästa rep, och nästa…. och nästa…. och nästa…. och nästa…  

(Apropå prat, frågade Sebastian mig igår: Mamma, varför vilar du aldrig rösten?? Du måste vara rädd om den, annars kommer du tappa din röst! )

Och nu sitter jag mest och väntar på att min lammgryta ska bli klar, Funderar på om jag ska ta en lite powernap, medan det är någorlunda lugnt i huset. Så blir det, sen ikväll blir det repa av.

Beslut som kom fram var att nästa vecka ska vi ses i en lokal, och vi ska…… REPA! Fram tills dess var jag jättestöddig och retade killarna och tyckte att de var mesiga för att vi bara skulle ha 10-15 låtar.  Nu sitter jag med hela världens fjärilsfarmar i magen, och det svindlar för ögonen. (Herregud.. jag har inte stått på scen på över 25 år. ) 

Men, det är bara att skaka av sig, låtarna ligger nu i min MP3 och de ska spelas 24/7 nu, och mina dagar ska ägnas åt att härda fingrar och träna in låtarna, för de SKA sitta som en smäck. Helst så snart som möjligt, så jag vi kan köra fler låtar, för när vi väl står där, så kvittar det in vi kör 10 låtar eller 30, då har vi redan passerat gränsen till galenskapens adrenalin. ;-)

^För ca 25 år sen…..^