Nej den vita snön har placerat sig över trädens kala grenar som naket inväntar vårsolen utanför mitt fönster. Seb börjar prata om sridskor och pulka, när jag har börjat planera hans födelsedag med inslag av en ny cykel, som han önskat sig. Visserligen får jag ju lite puls när jag mer eller mindre forcerar fram vagnen genom snödrivorna, så svetten rinner. Det är ju bra, det förbränner lite kcal från mig. Det kan jag ta med i dagboken på Viktklubb. se OM det nu finns en sån aktivitet.

  Det fanns dammsugning också såg jag, men då krävs det minst en halvtimmes dammsugning, vilket betyder att man får dammsug ganska mycket. Ingen bra punkt om man bor i en liten lya på 27 kvm, tänker jag då. Fast nu bor jag ju lite större, men inte så det täcker 30 minuter på motionsrutan. Det är därför jag tar mig en powerwalk, ut i snön med fuljackan och MP3´n.  Det tog mig 50 minuter idag, och vid en kort paus kunde jag höra ett litet diskret vårtecken när jag passerade kyrkogården. Det kändes fint, och hoppfullt.

Där kan vi prata bragd och hjältar, men den störste ikväll är den otroligt söte Christoffer Lindhe, med sina 19 år och en livsvilja som en tiger! För ett par år sen råkade han ut för en tagisk olycka, där han förlorade båda benen och en arm. Det första miraklet är att han överlevde över huvudtaget, Det andra är hans kamp tillbaka, tränar simning stenhårt och vinner ena guldmedaljen efter den andra. Det är vid såna tillfällen jag får riktigt ståpäls och rörs till tårar när en kille som han får ta emot stående ovationer, för han är verkligen värd allt detta. HAN är en riktig hjälte.  Det är vid såna tillfällen jag inser att min löjliga fotledskada är en baggis och inget att ens nämna.