Medan jag intog min bana, Lötsjön runt via ängarna, så fylldes huvudet med bl a.  Babylon´s burning, Borstal Breakout, Troops of tomorrow och White man in Hammersmith Palais, och det kändes som om jag flög fram. Livet var helt enkelt fantastiskt där i grådasket, och inget kunde få mig på dåligt humör. Emellanåt dök en favorit från Svenska Akademien upp, vilket höjde stämningen ännu mer. Det var nästan så att jag ville ta ett varv till. Men 45 minuter fick räcka, småfolket väntade där hemma, och jag hade lovat att vara tillbaka innan det var helt mörkt.

Så nu har jag placerat mig i horisontläge på soffan, och sippar Ramlösa skogshallon, och känner mig ganska nöjd med dagen. Visst finns det grejer som kunde ha gjorts, fast egentligen inte. Inte med två sjuka barn och en sovande sambo. Imorgon är Alice tillräcligt pigg och får gå till dagis, medan Seb pendlar fortfarande mellan 38-39 graders feber, och har inte kunnat äta nåt. Han är verkligen ynklig nu, men det går snart över, och då återgår vi till vår vardag igen.

Peace, Roger, Over & Out.

Där kan vi prata bragd och hjältar, men den störste ikväll är den otroligt söte Christoffer Lindhe, med sina 19 år och en livsvilja som en tiger! För ett par år sen råkade han ut för en tagisk olycka, där han förlorade båda benen och en arm. Det första miraklet är att han överlevde över huvudtaget, Det andra är hans kamp tillbaka, tränar simning stenhårt och vinner ena guldmedaljen efter den andra. Det är vid såna tillfällen jag får riktigt ståpäls och rörs till tårar när en kille som han får ta emot stående ovationer, för han är verkligen värd allt detta. HAN är en riktig hjälte.  Det är vid såna tillfällen jag inser att min löjliga fotledskada är en baggis och inget att ens nämna.