Sen hände något, jag lyfte blicken och såg alla skapelser som hängde där. Den ena basen såg tuffare ut än andra. De var helt designade för olika ändamål, och jag testade en lite förstrött. Det var då jag insåg att jag behövde verkligen en ny bas. Vilken skillnad det var! Den gamla har ju ganska många år på nacken och skulle behöva lite pension nu..  Jag tänkte inte så mycket mer på det, en liten stärkare kändes mer  prio just nu.

Men då hände det!

Längst in i rummet, lite skymd bakom de andra som fläkte sig hängde den. Den perfekta basen. En Gibson med kort hals och bara lös upp hela rummet för mig. (Om man kisade, kunde man nästan se att det stod: ”Tillhör Irre” på den. ) Jag gick fram till den, betraktade den länge, gav förmodligen ifrån mig ett par suckande ljud. Annars stod allt annat runt oss stilla. Det var jag och denna basen. Naturligtvis kunde jag ju inte låta bli att känna lite, bara lite… Nästa ögonblick satt jag med den i mitt knä på en stärkare, och fingrarna gled över strängarna. Man kunde nästan känna hur den suckade av välbehag, definitivt kunde man höra mig göra det. Vilken skapelse!

Länge satt jag där och mös med den, tills ynglingen, som nu var hyfsat oroad över sin mor som var nästan oigenkännlig, väckte mig ur den tidlösa stunden. -Är vi klara här snart? frågade han… Med tunga steg gick vi uppför trapporna, passerade kassan, frågade lite snabbt om ministärkaren, (som det gick 13 såna på skapelsen) Köpte nya strängar till kopian hemma, och gick ut i vintersolen, och fantiserade om ”Gibbe”

Dock gör det inte stor skillnad när man blir störd av mobilväckningen på morgonen, och inser att natten är slut. Man vill bara ligga en liten stund till under täcket och höra snuset av sovande barn. Efer en dryg timme lyckas man till slut masa sig upp, gråtfärdig och helt slut. (Har jag verkligen sovit inatt? )

MEN nu lite kul att skriva om; Igår var jag tillsammans med ynglingen hemma hos en av hans bästa vänner på middag. Det har planerats länge, och nu igår var det dags. De har hängt i hop i skolan sen 5:an, så den här kompisen har blivit lite som en av mina ungar också under åren. Nu har de ju vuxit till sig och passerat 20-års strecket, så man kan ju se dem som lite vuxna nu, och ha väldigt trevligt med dem. Och det har man man med den här killen.

Det finns alltid något att prata om, och man har aldrig tråkigt, det finns alltid nån plan eller idé som han gärna delar med sig av.  Igår kom vi på att vi delade intresset av spöken och andeväsen, liksom benägenheten att kunna sitta i timmar på ett bibliotek via en webcamera, i hopp om att få se nåt mystiskt. Ynglingen satt mest och himlade med ögonen och skakade på huvudet, men det bjöd vi på. Han är van och luttrad, som tur är. Middagen smakade förstås utsökt, och det bjöds på äkta hemlagad itailensk pasta bolognese. Naturligtvis från familjens egna hemliga recept.   Hans mor kom även förbi en stund, och vi fick träffas för första gången. Lika trevlig och öppen var hon, vilket i sig inte var så förvånande.

Men allt trevligt har sitt slut, och det var dags att åka hem. Nöjd med kvällen kunde jag somna in, och även om det tycks att man inte gjort nånting speciellt, så har man ändå uträttat en hel del ändå. 

Idag, vankas nya uppdrag; provsmaka matpajer, en skön stadspromenad genom Kungsholmen till Södermalm, för att sedan repa. Förhoppningsvis lär jag passera några fik, som kan besökas. Och ännu mer förhoppningsvis kanske de behöver lite extrapersonal. Vi får se… Har jag riktigt tur, så håller det vackra vädret i sig, så Stockholm får se extra fin ut idag.