Efter en ganska kort färd med denna lilla människas vrålande, fick jag nog. Ingenting hjälpte, inga förklaringar, inga klappar, ingenting. Dessutom hade hade jag inte druckit kaffe efter vår lunch, vilket gjorde situationen ännu mer outhärdlig. Hon fick två alternativ, antingen lägga av direkt, eller så är det slutåkt på bussen, inget mer sittafönster här inte. Det blev alternativ två…. Och jag var, för att uttrycka mig milt, jättearg!

Väl ute ur den fullsatta bussen som likt en turistbuss gled iväg, var jag skogstokig, skällde och vrålade så det stod härliga till. Till en början skrek hon mest hysteriskt som ett mantra, för at hon inte fick sitta fönstret, men efter en stund insåg hon allvaret i att hon lyckats reta upp sin morsa rejält. Tidtabellen visade att nästa buss skulle gå om en halvtimme….. Så vi fortsatte hemfärden med tunnelbanan från Huvudsta.

Kvällen ägnades åt en hederlig tjemiddag, tillsammans med tre tjejer från förr, vilka vi hade som tradtion för länge sen att träffas hos varandra. Dagen var som borblåst, och under en hel del glas vin och pistagespritdrinkar, gladdes vi åt varandras sällskap med skratt och tårar. En riktigt lyckad kväll på Färingsö helt enkelt.

När jag tidigt imorse kom hem igen, gick jag som vanligt in till småfolket och klappade och bäddade om dem. Jag klappade försiktigt på Alices kind, och hon log sitt största och soligaste leende varje gång jag vidrörde kinden. Första gången trodde jag det var ett rent tillfälle, men när jag upprepade smekningen, så kom leendet tillbaka.. Då var dagens dagens händelse som bortblåst, och det enda som vibrerade var kärlek.

Det är som om det finns två sidor av mig. De flesta känner mig som den öppna, glada, vänliga personen som vill alla väl, vilket jag också vill. Jag vill tro gott om alla tills de bevisar motsatsen. Och för det mesta brukar det vara det som funkar bäst. Det är också där jag väljer att vara, det är där jag kan bygga på detta med självkänslan, må bra, skratta och föra konstruktiva diskussioner med folk. Det är väl så det borde vara, eller?

Den andra är den kämpande, som försöker göra allt för att få sina nära och kära må bra. Som skulle kunna gå i döden för dem, familjen. Det ironiska i det hela, är att det är de som håller på att bryta ner mig. Nej! Inte alla! Egentligen bara tre av dem. De andra tre är de som får mig att vilja vakna på morgonen, att vilja resa mig upp och möta nya dagar med tillförsikt och nyfikenhet. 

Det är just de andra. Jag vill inte sätta mig själv i någon offerposition, jag vet att jag verkligen försökt allt att få detta att funka. Jag vet också att jag gjort allt för att stötta, finnas till, älskat, you name it… och så fort jag vände ryggen… gick kniven rakt i ryggen, PANG! genom hjärtat, och vreds om. Inte bara en gång, utan både två, tre och fler gånger. 

Jag vet också att jag inte kan förändra dem, jag kan bara påverka. Men hur bär man sig då åt när de inte vill ha förändring? Hur mycket mer ska jag orka? Ska det krävas att jag går ner i botten igen, pga andras ego?  Nog för att det finns en och en annan som skulle må då, men dem skiter jag fullständigt i. Nu handlar det om mig, om oss, och om de tre andra som blir lidande.

Det är snart dags för ett avgörande beslut, jag måste sätta mig ner och ta tag i det nu. Jag vill kunna må bra i mitt egna hem, där trygghet och kärlek borde råda. Jag vill att ävende små ska få känna harmoni och glädje, och få växa med massor av självkänsla, utan magont och obekväma olustkänslor. Än så länge är de lyckligt ovetande om det psykologiska krig som förs, men de känner något vagt i luften.

Fram till dess, är jag oerhört tacksam för den energi jag kan hämta från olika håll, som lyckas balansera upp de där tunga stunderna.