Det tog alltså inte lång tid innan jag känder irritationen växa inom mig. Herregud, det var väl inte första gången dessa lärare var på utflykt, och kunde ha haft vett nog att fylla på raden: ”Medtag egen matsäck+ mynt för klädskåp! ” Nej nej, deras uppdrag var klar i och med de hade tagit sig dit, och kunde nu sitta o kackla utan någon som helst koll. ( Koll på de tre tjejerna t ex som hade blivit så trötta att de lagt sig för att sova i den lilla skrubben där man fick uppleva skogsbrand. När vi kommer in där tillsammans med en halv grupp dagisbarn, så sover de så djupt att de inte ens hör oss komma in)

Bortsett från det var besöket lyckat för vår del, Seb var så glad och nöjd, även fast han tyckte det var lite väl ”snackigt” ibland. Och vi kunde ju ha förmånen att gå igenom muséet både tre och fyra gånger innan vi kände oss nöjda för hemfärd.  Dock tycktes kaoset i garderoben vara oändligt…. Och jag kunde konstatera att just onsdagar verkar vara den stora utflyktssdagen för alla skolor.

(Vad sägs om en stor lastbil som hämtar en massa folk från en scen, med bilar, kartonger och all möjlig bråte, som sakta rullar iväg. Varpå, jag befinner mig i en lånad lya med långa tamburhallar. Från köket går en gång där radion står på och skralar högt, sakta går jag genom den här gången, med en köksbänk på ena sidan. Ju längre jag går desto längre blir gången och jag passerar olika nischer med bord och soffgrupper, med mörka valv som mynnar ut till stängda dörrar. Längst bort i gången kommer ett jättevalv in till en jättestor hall, som påminner en museihall med olika kupoler. Allt är i mörkt träinslag och taket är vackert målat med en massa ansikten som tittar ner… Jag kikar bara in över tröskeln, men vänder sen om för att gå tillbaka till den lånade lyan, men hinner förstås vakna innan jag kommer fram…. )

Ja så där har det sett ut de senaste dygnen, så tro inte man har legat på sofflocket inte. Är du drömtydare, så välkommen med kommentarer på vad detta kan betyda, och jag kan gr dig en uppsjö av märkliga drömmar..

Nåväl, hur känns det nu då? Svaret är: Jag vet inte ännu, för det första har jag varit för trött för att känna efter, för det andra har de små haft fullt upp med att ta igen en massa tid och gos och lektid, och det om nåt är ju stärkande. I alla fall för själen.   Dock har jag ju lite projekt framöver, som kanske inte är så jobbrelaterat i sig, det har jag ju nämt tidigare. Hemliga projektet t ex, fixeri i hemmet, ev. måla om ett rum.

Sen har jag fått hem min gamla elbas, som nu väntar på att få återförenas mina händer.  Närmast framöver inför en fest som vi ska hålla på Mosebacke i vår. Vi är ett gäng gamla punk´s som anordnar festen för våra gamla vänner och bekanta som hängde runt på Stockholms gator och klubbar för ganska många år sen. Vi ska repa in gamla covers från Clash, Ramones mfl.. och ha en jäkligt kul kväll. Inför detta evenemang så krävs det en del planering och förarbete, så det är ju rena turen att jag har den tiden till det nu.   OM detta skulle klaffa och  väl igenom, så öppnas ju ännu fler möjligheter. ( Och jag har idéer, massor av idéer, )

Men nu närmast, väntar en fiskgratäng i ugnen, men som Arnie the man säger: I´ll Be back!

Jag kunde konstatera efter en stund att jag inte alls blundade, utan låg och njöt av stillheten och det annalkande ljuset utanför fönstret. Så pass att jag fick sätta mig upp för att befinna mig på första parkett. Det var så vackert. Eftersom vi bor ganska högt, så kan man höst&vintertid se DN-skrapan, och med  de svarta siluetterna kontra det röda ljuset som sakta gick över till lite gröngult, sen mörkblått. För en stund stod tiden stilla. Så vackert var det. Där satt vi och njöt, ja av olika orsaker, den lilla av närheten och goset bara vi två. Och jag av synen och stillheten, och naturligtvis bara vi två. Man får passa på att fånga ögonblicken de stunder man kan. Detta var ett sådant ögonblick. (Det måste ju vara grymt vackert från ynglingens lya med sjöutsikten nu, apropå nåt helt annat. )

Ja sen sprack förtrollningen och allt blev åter vardag med en ganska trist morgon. På jobbet har vi manfall pga VAB, semester, och allmänna möten. En kollega i en annan del av huset, sitter mer eller mindre själv och försöker hålla ihop sig själv i allt arbete där situationen närmast liknar tio små indianer. Jag lider med honom. Jag önskar att han hade en lika bra chef som jag har, då hade han förmodligen mått bättre i det kaos som råder.

 Nu tänker jag äta. (Carpe Diem)