Väl framme, mötte hon upp mig, kvittrande som en liten kanariefågel, och stängde dörren mitt framför näsan på fröken. -Hejdå! sa hon i farten, det var dags att gå hem tyckte hon.  Visserligen var ögat rejält klibbigt och rött, så det är absolut anledning nog att hon får vara hemma med mig imorgon. På vägen frågade vi först om Seb också ville hänga med hem nu, eller stanna, och han ville hänga med nu. (vilket förvånade mig lite, han brukar bli missnöjd över att jag kommer så tidigt och hämtar nuförtiden)

Efter en stund dök ynglingen upp. Vi hade lovat honom att storhandla lite, så han kunde få hjälp med att köra hem grejerna. Närmsta livsmedelaffären är Hemköp där han bor, och de är inte direkt kända för att ha billiga priser. Så vi tog oss, med en rejäl omväg, till Willys i Sollentuna, och efter att sambon hade kört fel några gånger kom vi till slut fram. Vi har inte riktigt lyckats hitta dit på första åket än. Men han har fått för sig att det är enklare att ta sig dit utan köer, och att det är bättre sortiment där än i Bromma. ( ?? Same same tänker jag då´rå.. men han kör… ) Vi lyckades ta oss igenom butiken helskinnade, alla var nöjda med sina varor de valt ut. Jag var mest nöjd med Ramlösas skogshallon som har blivit ett behov för mig.

Ja, det här var ju inte så mkt tankar och reflektioner direkt, men så här är ju en vanlig vardag ibland. Den bara rinner iväg som en barkbit i en rinnande bäck.  I morgon: Ny dag med nya utmaningar.

I vilket fall, dessa dagar har förhindrat mig att göra nytta, så mailen har rensat inför vårt projekt. Det känns ju jättekul, när man ser hur det rasslar till med biljettbeställningar. Snacka om peppning och självkänslehöjande! Och prestationshöjande, för nu måste det bara bli bra! Inte bara det, detta ska bli så jävla kanonbra!

Fingertopparna har i alla fall blivit något härdade, och det känns glädjande. Att spela på såriga blåsfingrar är inget att rekommendera. Nåväl, ska fortsätta med plinkandet, ikväll är det dags o repa igen.

Let´s be careful out there…