Jag har annars varit på 5-årskalas med småfolket, och innan vi åkte fick jag lova att, och det här är Sebs ord: Du behöver inte hålla på och störa oss och lägga dig i. Du kan dricka kaffe och prata med Ellas mamma… om du vill. -Okej sa jag. Jag får försöka göra det, och jag ska försöka att inte smyga runt och kasta mig in i ert gömställe och ropa buhuhuuuuu i slow motion heller! Då höjs ögonbrynen ett snäpp på Seb, han funderar en kort stund och säger sen: -Om det blir svårt att låta bli, så kan du få du göra det då.

Kalaset var riktigt trevligt och sådär härligt uppsluppet så det blir trivsamt. Alice lyckades rymma till tomten längre bort, bara för att visa den roliga vattenspridaren… Seb skippade tårtan och undersökte födelsedagsbarnets alla coola leksaker istället. på plats var dock jag, som mer än gärna lät mig smaka på både tårta och kakor tillsammans med de unga gästerna.

Kort sagt, en skön vårdag i april.

Efter en ganska kort färd med denna lilla människas vrålande, fick jag nog. Ingenting hjälpte, inga förklaringar, inga klappar, ingenting. Dessutom hade hade jag inte druckit kaffe efter vår lunch, vilket gjorde situationen ännu mer outhärdlig. Hon fick två alternativ, antingen lägga av direkt, eller så är det slutåkt på bussen, inget mer sittafönster här inte. Det blev alternativ två…. Och jag var, för att uttrycka mig milt, jättearg!

Väl ute ur den fullsatta bussen som likt en turistbuss gled iväg, var jag skogstokig, skällde och vrålade så det stod härliga till. Till en början skrek hon mest hysteriskt som ett mantra, för at hon inte fick sitta fönstret, men efter en stund insåg hon allvaret i att hon lyckats reta upp sin morsa rejält. Tidtabellen visade att nästa buss skulle gå om en halvtimme….. Så vi fortsatte hemfärden med tunnelbanan från Huvudsta.

Kvällen ägnades åt en hederlig tjemiddag, tillsammans med tre tjejer från förr, vilka vi hade som tradtion för länge sen att träffas hos varandra. Dagen var som borblåst, och under en hel del glas vin och pistagespritdrinkar, gladdes vi åt varandras sällskap med skratt och tårar. En riktigt lyckad kväll på Färingsö helt enkelt.

När jag tidigt imorse kom hem igen, gick jag som vanligt in till småfolket och klappade och bäddade om dem. Jag klappade försiktigt på Alices kind, och hon log sitt största och soligaste leende varje gång jag vidrörde kinden. Första gången trodde jag det var ett rent tillfälle, men när jag upprepade smekningen, så kom leendet tillbaka.. Då var dagens dagens händelse som bortblåst, och det enda som vibrerade var kärlek.

Det är ungefär vad jag har att berätta nu, men jag återkommer under dagen/kvällen.

Men så reser jag mig upp, redan på vägen upp så kan jag ana av ljuset utanför fönstret att detta bådar inte gott. Och mycket riktigt…. som dansande flingjävlar virvlar de runt! De har redan täckt marken minst två decimeter under denna natt! Hur hade här gått till? Klockan 1 inatt så var det helt rent!? Och nu ligger snön där som ett hån igen.  

Sen kliver jag över dammsugaren som har totalhavererat och är full av grus och damm. Den måste jag fixa idag, vidare in till småfolkets rum…. Dantes inferno.  Ja så har det malt på under morgonen. Nu har jag just tvingat i mig gröt, och en mugg kaffe. Det börjar kännas lite, lite bättre. Funderar på om jag ska ta en tuppur, kanske det skulle hjälpa?

 Eller ska jag ägna mig åt allmänna grubblerier som den dråpåtalade barnläkaren? Den historien är ju så tragisk och sorglig. Visst känner jag med föräldrarna, allt har ju bara gått helt fel ändå från första början, och nån måste vara syndabock. Å andra sidan var väl inte just den läkaren upptakten till allt skit som hände från första början… eller?!  

En annan het potatis är det nya förslaget om att mammorna ska få vara mammalediga längre igen.. Varför nu tänker jag? Varför inte lite tidigare? Jämlikhet i all ära, men när Storebror ska skriva på min näsa vad och hur jag ska leva, så blir det tvärstopp. Gör mig inte dummare än vad jag är tack!

På lördag är det Global Hour, då är tanken att alla i hela världen ska stänga av strömmen och släcka alla lampor i en timme. Såna kollektiva aktioner gillar jag! Och när det är välgörande och för en god sak skull, så blir jag ännu gladare. Tänk er synen av hela jordklotet utifrån som ligger helt nersläckt. Det enda man kan urskilja är små varma glimtar av levande ljus, eldar.. som om Tellus lekte kurragömma med de andra planeterna..

Jag går och vilar mig en stund. Vi ses!

En hörna med plats för surfning, kolla mail eller chatta en stund. Kvällar med musik, teater och umgänge. En träffpunkt för alla själar som söker alternativ till tystheten och zappandet från Tv:n.

En träffpunkt för alla nya och gamla själar som vill leva ut sin dröm om att spela, agera och visa vad de kan, fylla tomma väggar med alster som fötts ur hjärtat.

En dröm…. En tanke… Kan det bli verklighet?

Sen blev jag uppmött av Ynglingen, och vi tog en snabbfika och spånade lite i olika alternativa framtidsplaner. Vi sitter just nu i samma båt, och det smärtar mig att han ska behöva stressa upp sig i situationen, men det är ju lätt hänt. En f.d arbetsgivare som tar snart tre veckor på sig att skicka viktiga papper till honom, som kan komma underlätta för alfakassa o dyl, är ingen bra arbetsgivare, och det är nästan så jag vill lämna ut dem till allmän skämsplatta. Nåväl, vi kom på lite idéer alltmedan vi sippade kaffe på caféet.

Sen skildes vi åt vid Hantverkargatan, han på väg mot träning, och jag på väg till Söder. Och ja, jag gick hela veckan, det blev en rejäl promenad. Det var kallt, men det min fuljacka har verkligen räddat min vinter och räddade mig även denna kalla promenad.

Ikväll tog vi in en gästmusiker som ska vara med och spela, och vilken skillnad det blev med en till gitarr. Ljudet blev så mycket fetare, och de båda hittade verkligen varann. Och vi kunde konstatera att vi aldrig stått tillsammans på scen förut, vilket naturligtvis höjde stämningen ännu mer. Så kvällen satt som en smäck, alltmedan en av våra projektvänner var där och dokumenterade allt med liv och lust. Lyckat och roligt.

Men, nu när jag ligger på soffan och försöker summera dagen så är det helt tomt i huvudet, mina ögon svider och känns tunga. Jag är helt slut igen. Så det återstår egentligen bara att göra sorti och ta en djupdykning ner till sängen, innan jag somnar.

(Jag kunde nästan höra hur de tänkte; Vad är detta nu för en försäljare som låter så här personlig )

En annan skillnad är att dessa telefonsamtal tar ju betydligt längre tid, vilket i och för sig inte stör mig det minsta. Jag gillar ju att prata i telefonen, och kan prata i timmar om det är så.

Särskilt en av samtalen med en gammal kompis var extremt roligt. Vi bodde åt samma håll och hade sällskap hem från Gallerian på kvällarna. Jag bodde i Jakan och han bodde Kallhäll. Ibland fikade vi hos varandra, och hade lätt för att prata om allt och inget. Båda hade flytt från våra förorters inskränkthet och desperata kamp att följa massan, vilet vi ofta fick ta stryk för. Sen hade vi båda gemensamt att våra mödrar var från Tyskland, så det fanns som sagt alltid nåt att prata om. Eller bara skratta hysteriskt, eller bara sitta och glo.  Han är en av dem jag verkligen saknat under åren, just för att vi hade den platoniska relation som var. Men ibland går vägarna åt olika håll, fyllda med olika bagage, för att sedan, helt otippat korsas igen, och det blir rena torgmötet. Det är väl sånt som gör resan i livet så spännande antar jag..?!

Nattens sömn kunde dock har varit bättre. Dels har en del tid gått åt grubbel, dels har Alice sovit oroligt, så jag har vandrat mellan hennes säng och min säng. Hon är så go när man ska lägga sig hos henne, hon kastar sig ner och inväntar tills jag lagt mig tillrätta. Sen kryper hon intill nära, med fötterna mellan mina ben, två fingrar i munnen, och en hand innanför min tröja. Så lite smågrymtningar innan hon somnar om. Det är svårt att inte le åt det. Trots att det är mitt i natten, och man är helt slut i kroppen.

Snart är det dags att värma på kaffe känner jag, och ta en runda i hemmet. Funderar på att dra på en tvätt, innan det är dags att jobba vidare….  På måndag går vi in i fas 2 och då får vi höja växeln ett steg. Längtar för övrigt till onsdag igen, då det är dags för nästa rep. Vi fick ställa in i onsdags pga sjukdomar och grejer ni vet… 

I´ll be back!

Det stör mig lite att jag inte kunnat ta mina rundor, som jag så duktigt och efterlängtat lyckats ta tag i. Det stör mig också att mina väl, omsorgsfulla beräkningar har ruckats också. Men det har inte fungerat av sina giltiga skäl. så ännu en gång får jag ta nya tag på måndag. För då borde jag vara helt återställd igen.

Saken är den att jag påbörjat en process som jag aldrig nånsin gjort förut, utan mest blundat och fnyst åt. Just för att det verkat jobbigt och besvärligt. Och det är detta med att gå ner i vikt. Banta! Efter de senaste graviditeterna har jag nämligen lyckats spränga alla vikt&kroppsvallar det bara går. Jag blev ständigt påmind om det. Bara en sån sak som att sitta rakt upp och ner;    Vanligtvis så brukar man kunna lägga händerna lite nonchalant i knät, och that´s it. Men nej, mina händer har inte riktigt nått ända fram utan alternativet är att sitta med armarna i kors som en indianhövding, där armarna  ligger en bit framför en som om man bar på ett osynligt bord.     

Lika så när man står upp med armarna hängande rakt ner, så är det något som är i vägen; ett gäng moppedäck skinn! Att prova kläder är inte att tala om, och de gånger man vill unna sig något fint, så slutar det med att man smyger runt i BiB-hörnan på HM med gråten i halsen.  till slut undviker man gå förbi helfigurspeglar. Det roliga är ju det syns inte i ansiktet, så man känner sig verkligen som en unikum flaska.

Nåväl, naturligtvis var ju detta ohållbart, så när årsskiftet kom, och jag inte längre hade något jobb att gå till, blev nu ett av mina projekt  att ta tag i detta. Till sommaren ska jag nämligen kunna använda åtminstone några av mina kläder igen. Så jag, håll i er nu, har gått med i Viktklubb.se . Där får jag protokollföra allt jag äter, det omvandlas i kcal, och jag protokollför mina motionsrundor, som också omvandlas i kcal, så jag räknar kcal här som en notorisk furir.

Det positiva är att det gett resultat, jag behöver inte sitta som en indianhövding mer, och jag känner inte att det tar emot lika lätt vid sidorna. Men vågen säger: 1 kg lättare! Och det känns ju inte så positivt. Antingen beror det på att jag vägt mig på olika vågar, för jag äger ju ingen egen. Eller så får jag helt enkelt gå på intuition och känna mig fram. Vi får se. Den här veckan har det i alla fall spruckit rejält. Fast då har jag inte haft någon aptit heller. 

Så jag tar en klunk kaffe till, det innehåller inga kcal nämligen, med tre matskedar mellanmjölk, 14 kcal, och snörvlar vidare i tillvaron en stund.

Nu hänger vi tillsammans vid vägkälet och planerar nån form av ”gatufest” här, vilket kan leda vart som helst sen, om vi vill. Som sagt, igår var det riktigt kul då vi stukturerade upp saker och ting, och jag kunde äntligen få inviga mitt block och pärm som jag döpt till ”Framtiden”. Så passande va?! 

Eftersom jag dessutom är än hängiven caféresenär, så var platsen en helt ny plats för oss alla. Den tog oss tillbaka i tiden, förmodligen innan vi var redo för cafébesök, och rekommenderas varmt om man är sugen på vanlig kopp kaffe och handgjord smörgås. (Det porsmoderna latte, capochino, machiattofolket göre sig icke besvär att gå dit) Kort sagt, ett gammalt hederligt fik och det heter Konditori Valand, adress Surbrunnsgatan 48. ( I Stockholm)

Efter mötet passade jag med att roa mig med att ta mig hem med  av mina favoritbussar 515 i vintermörkret, medan MP3spelaren fögyllde mina öron med Ramones, Clash, Lady Gaga och Lillasyster. Kort sagt; en trevlig och kreativ dag.