Men men, tidigt i lördags morse väcktes jag av hemtelefonen. Det var Jonnie, ynglingens kompis, som ringde från akuten på KS. Det som jag befarat och oroat mig för varenda helg i en massa år, hade nu hänt. Ynglingen hade blivit nedslagen och sparkad så pass att han fått käken avslagen, och hängde nu på en liten sköt benbit. Det tog mig inte speciellt lång tid att ta mig till akuten och snabbt inse att detta var ingen dålig dröm.

Där satt han, för tillfället bedövad av smärtsillande och såg bedrövlig ut. Tänderna på nedre käken hängde lite hur som helst, och jag frågade inom mig hur detta skulle kunna återställas. MEN jag var ytterst tacksam över att han levde, och skulle överleva. Det var det viktigaste. Han själv var då mest förbannad och hade djäuvlskt ont, men vid liv…  Efter lång stunds väntan fick vi besked om både operation och inläggning. Det här var allvarligare än man först trott..

Nu är han hemma hos oss, med ömma & svullna kinder, konstant ont med smärtstillande medel. Tre tänder fattigare och titankivor inopererade.  Kylskåpet är fullt med olika soppor, juicer, yoggi-yalla i sällskap med julskinkan, patéer, rödkål och sillrätter..

Den här julen blir m a o en lugn och stillsam jul med eftertanke och uppskattning för vad&den man har i livet och i sin närhet. Jag önskar Er andra därute en fin jul. Ta vara på varandra, var rädda om er själva, kort sagt:

 Let´s be careul out there….

Efter fredagsfikat med sedvanligt horoskop och uppsluppen stämning var det då dags att packa ihop för helgen. Jag hade några ärenden på stan innan det var dags för hemfärd.  De flesta skulle jag få se igen både före och efter jul, men chefen skulle inte komma tillbaka förrän nästa år,  tiden var inne att släppa taget…. För en gång skull, bortett från domedagen, så var det en lång tyst stund i en avskedskram… helt ordlös men sa ändå mycket. Och det var svårt att släppa, men det gick. Och det kändes….. vemodigt, smärtsamt,  men ändå bra.  

 Efteråt gick jag ut i vintermörkrets väta och vandrade bortåt Hornsgatan mot Slussen, Gamla Stan, Kungsträdgården, en kort genväg via Hötorgshallen där speciella äpplen finns, för att sedan nå slutstoppet på Sveavägen. En lång, skön vandring med intryck, puls och tankerensning och julklappen till Lillsessan blev till sist inhandlad. Och den blev helt perfekt för världens goaste tvååring. Det ska bli spännande vad den får för namn i framtiden.   

Anledningen till detta plötsliga infall, var att vi skulle ha en kombinerad julklappsutdelning och avtackningsfika för oss som slutar nu om till årsskiftet. De andra två damerna har en lägre tid sett fram emot sin efterlängtade avtalspension, så för dem var detta lite extr speciellt. Med all rätta.  Herregud, den ena har jobbat i 29 år i företaget, den andra i 19 år. Därmed kändes ju mina 9 år som rena larvet.. (29 år!! )

Nåväl, jag hittade en lämplig julklapp, lite charmig, påminde lite om mig i sinnet, så min tanke var att även om jag försvinner så lär den som får den här i sin ego, bli påmind om mig.   En liten träfigur med lång svart klänning med må svarta prickar. Ett mörkrött hår som spretar punkigt, och dansar på tå medan hon försöker fånga en stjärna, med änglavingar. (Finns att skåda på amica)  Med söt paketering och en lite rimvers, så hade jag slutfört mitt uppdrag med god marginal. *phu*

I vilket fall, själva fikeriet var lagom uppsluppet, och chefen höll litet tal om och till var och en av oss, jag kom på slutet och med lite ögonkontakt så lyckades jag få henne göra det så ort som möjligt. Dels för att det tog sin tid… dels för för att just vid såna här tillfällen har jag väldigt lätt för att bli rörd och generad.. Jag kan med lätthet fälla en tår när andra får den uppmärksamheten av glädje för personen. Med mig själv så är det som jag vill gömma mig, det blir jobbigt. Och varför det? kan man ju fråga sig, Det är ju fantastikt härligt att få höra bra och fina ord om sig själv och suga åt sig?! – Ja visst, mitt förnuft säger det med, men här tar känslorna över och då tappar jag kontrollen.. (och det är väl det allt handlar om egentligen… kanske)

Nåväl, pajasen i mig, lyckades manövrera situationen,  fick dock ta emot en jättefin julblomma, och ett vackert paket med bekant inslagspapper. (samma som min julklapp, och av en ren händelse sprang vi på varandrea i ovan nämnda butik ) I paketet var det en vacker lykta, precis en sån som jag har sneglat så länge på. Den står nu i fönstret och lyser upp för mig denna kväll. 

Därefter kom julklappsöppningen, och eftersom det var ett slags lotteri med vinst varje gång, så fick jag lott nummer 17.   Det var en ståltermos, vilken jag verkligen uppskattade. Lagom storlek och form, vilken ska få hålla mig sällskap när jag efter nyår ska promenera sjöarna runt. Dock verkar Lillprinsen vilja lägga vantarna på den också. Han ser redan framför sig hur han ska få avnhuta varm oboy på utflykterna med Dagis.

Avslutningsvis…. så är det några dagar kvar nu. Rent emotionellt änns det inte så mycket ännu, jag hoppas på att gå ut o luncha med några kollger man hängt med under åren. Sen är det jul.