Det handlar om ett hus. Ett rött hus med vita knutar, med en alldeles underbar trädgård, perfekt planering och så tiptop inrett. Helt perfekt med kärlek och charm. Det står redan i stjärnorna var småfolket ska vaggas till sömn om natten, vart skapande och kreativit ska frodas. Var frukostar och middagar ska tillredas och ätas med glädje.  Ja t o m vart nummer två kommer att utföras i lugn och ro med bara himlen som vittne. Det står också vart de kommande årens påskägg ska gömmas någonstans, och om man kisar lite, så kan man nästan se hur jultomten kommer vandrande på den lilla grusvägen med sin lykta och säck. eller så kommer han åkande på en släde över hagen, som är närmsta granne…. Listan kan göras lång på vad stjärnorna säger… 

   Till saken är att jag har inte haft tanken på att titta på hus tidigare, har aldrig tillhört kategorin husspekulanter över huvud taget. Så ramlar jag på det här underverket, det blir kärlek direkt och hela min själ skriker: DRÖMHUSET!!  

   Men… det var ju det här med pengarna, jag ringde banken som var Fastighetsbyrå till huset. Det var nobben, trots att jag mer eller mindre erbjöd mitt liv som instats, ja jag kunde t o m städa kontoret gratis om det var så. Men tyvärr, nej nej, det går inte…

   Innan jag ger upp helt, så ska jag göra några försök till.

Under eftermiddagen åkte vi ut till Sigtuna och hälsade på svägerskan ett par timmar. Hon pluggar där ute, och när tillfällen ges, så hälsar vi å varandra. Vanligtvis bor hon i Ösergötland, så vi får naturligtvs passa på nu. Det är alltid en populär och rätt avkopplande utflykt. Dels är hon så lättsam att vara med, och det finns alltid något att prata om. Plus att hon bjuder på idel överraskningar om sig själv, och det tycker jag är kul. Jag är glad att hon finns, att få känna en del från sambons sida.

Annars består vår familj mest av delar från mig, barnen, brorrsan och familjen i Tyskland. Just därför känns min svägerska också extra värdefull. Inte minst för sambon som sagt.  Dessutom är allt så okomplicerat med henne. Man bara trivs helt enkelt. Precis som det ska vara.

När man åker ut sådär en bit utanför stan, så far ju tankarna runt inom en. Jag ser en massa stugor och hus bland skogar och ängar, och tänker hur det kommer sig varför jag envisas med att bo som jag gör. I en förortsfyra med hög hyra, där jag kan känna dofterna av grannens matlagning i mitt sovrum? Det är vid såna tillfällen, när jag sitter i bilen som jag längtar och drömmer mig bort till ett gammalt torp, där jag kan få vila min själ och bara få vara. Vidare spinner jag med tanken om hängmattan, plocka i rabatten, måla någon möbel, eller läsa nån bok medan tårna leker med grässtråna.  Hur aktiviteten plötsligt avstannar vid synen av en färggrann fjäril som satt sig för att vila på trappräcket, ljudet av bofinken som sjunger ut sin kärlek till livet…

Ja, till slut väcks man ju av att bilen stannar, och vi är framme vid målet. Det är dags att kliva ut till den råa februarikylan.