Frågan är om tiden tillåter mig att stanna upp och reflektera över saker och ting, som förr? Om jag ska ta mig tiden att tömma ryggsäcken, låta tankar och känslor få omvandlas till reflektioner och ord igen. För hur man än vrider och vänder på det, så formar vi framtiden för varje andetag vi tar, eller hur? Och för att kunna andas frisk luft, behöver vi stanna upp ibland.

Så.. Därför gör jag ett nytt försök att bena ut vad som hänt, vad som sker nu, och låter flödet gå helt enkelt. Så får det bli! 

Jag antar att ni andra i denna stund förbereder invigningen av årets första grill, är på väg till en majbrasa, eller kanske redan dragit igång ett partaj. Det gör ni helt rätt i. Man bör ta vara på ljuset och vårbruset som börjat uppenbara sig. Inte minst fåglarnas egna festival. Finns det förresten något finare än när koltrasten drar igång sin sång mellan betonghusen?

Det är då jag tar tag i Framtiden igen. I min tillfälliga ensamhet, med koltrasten och Bundesliga som sällskap, sitter jag här igen.

Och jag är förbannat trött. Det är där jag är just nu. Trött, tömd på energi, och på gränsen till en störtvåg av gråt som inte vill lossna. Den sitter där mitt i bröstkorgen och bara trycker. Ja, det är faktiskt sant.

Visst hör det väl våren till att tillvaron blir något stressigare fram till sommaren, och det är inga konstigheter, men i år är det tyngre. Är det åldern? Är det det hårda klimatet runt omkring oss? Eller är det bara så att det har blivit för mycket med allt? Det är det vi ska bena ut här. Vi ska också reflektera över hur det gått på jobbfronten sen sist, ( fröet till den här bloggen )  och mina tankar runt det som kom att bli min nya inkomstkälla.

OCH!

Vi ska reflektera om passion, kärlek, liv och död. Det ska vi göra!  Däremellan tar vi in lite poesi. Det mår en sargad själ alltid bra av, vid ett vägskäl.

Ha en fin Valborg och var rädd om igelkottarna!

På måndag påbörjar jag min praktikplats på ett  företag här i Stockholm, som har med bud och distubition att göra! Den praktiken löper på, till att börja med i tre månader med ev. fortsättning. Så fram till februari blir livet lite mer rutinerat för min del. Dessutom har jag ytterligare ett jobb  som väntar. Det jobbet förenar nytta med nöje, och kommer med tiden att bli mycket spännande, förhoppningsvis kan jag berätta mer om det senare.

Vägen dit har, som ni alla vet varit en krokig och händelserik vandring, och allt hände plötsligt på en gång. Jag tror att kombinationen, den usla föreläsningen som sådde ett frö i mig, det positiva besöket hos handläggaren på arbetsförmedlingen satte igång en process som förra veckan tog en helt otippad vändning. Då hade jag dessutom ett telefonmeddelande från ett rekryteringsföretag som väntade. Så efter en trög och frustrerande tid av ovisshet och ekonomisk ångest kom ketchupeffekten med besked.

Extrajobbet på korttidshemmet kommer jag försöka hålla kvar en liten bit, då jag har trivts så förbaskat bra där med människorna jag lärt känna, både personalen och ungdomarna. De är som balsam i själen på något sätt. Därför där handlar allt om att fånga ögonblick och glädjas i stunden. Och många har de ögonblicken varit, så om det är möjligt, så återkommer jag gärna dit.

Så vad händer nu med Hallå Framtiden…??  Ska det verkligen sluta här? Eller är det nu det börjar igen? Att fortsätta eller inte fortsätta… det är frågan…

Vem vet vad som upptäcks när jag ska gå på mitt livs första mammografi t ex? Förhopppningsvis ingenting, men jag är glad att jag äntligen får möjlighet att gå dit. Den kallelsen har jag väntat på nämlligen.

Sen OM och NÄR nu saker börjar ordna sig på arbetsfronten, hur ska det då gå för den här bloggen om Framtiden??  Jag har trots allt, tillsammans med några av er, hängt  här under snart ett år. (Jo det är sant, på lördag fyller vi ett år)   Och sen då?

Det får vi fundera på lite senare, sa tidsoptimisten.

Förresten Grattis och Amandapå namnsdagen i efterskott.

Jag kan lite snabbt berätta att jag fyllde år här för nån vecka sen, ute på Barnens Ö. Ni vet den där veckan då vädret var så där varmt och underbart. (för de som gillar varma sommardagar)  Hela den födelsedagen var så där härlig, som jag önskade. Frukost och skönsång på sängen,  nästan hela klanen av kids omkring mig.  Och framför allt, inget tjafs, bara glädje och harmoni.  Det kanske låter lite fjuttigt, men det var faktiskt det jag önskade mig, och så blev det.

Och med ännu en födelsedag bakom sig rullar så Framtiden vidare…

Men när det gäller sommaren så; Ja det här är trots allt en ganska typisk sommar sådär runt skolavslutning, dvs med regn och småkyla. Och tar man en sväng ut i skogen t ex, så känner man hur gott det luktar. Grödan mår bra, och gräset får sin gröna färg. Även om jag längtar efter värmen också.

Nå vad händer annars då? Ja inte mycket, och samtidigt massor. Inte minst mitt huvud jobbar på högvarv, så pass mycket att jag tappat lite förmågan att få ner det här vilket jag borde ändra på. För då skulle jag kanske få lite perspektiv på saker och ting.

-Men vad försiggår däruppe i hennes lilla huvud då?  

I korthet:  Framtiden. Jag måste hitta ett jobb, och det snabbt. Jag har närmast panik just nu. Mitt förnämliga avgångsvederlag slutade i katastrof! 55 % skatt drog de från mina surt förvärvade pengar! Och då fick jag inte ens min intjänade bonus. Detta betyder 3000:- mindre i månaden för min del…

Framtiden igen, antagonisterna här hemma har tagit kål på mig. Så jag har låst in en del av mina känsloverktyg och engagemang, efter ett antal knivar i ryggen, för ett tag. Den reserv som finns kvar går odelat till de övriga, och att hålla huvudet ovanför vattenytan.

Och Framtiden igen…. drömkåken sprack ju, inte så konstigt enligt ovan, eller hur?   Däremot, blir det förmodligen som så att det blir flytt till hösten i alla fall. Till en mindre och billigare lägenhet. 

Och tankar om allt möjligt som dyker upp på näthinnan; Döden t ex.. Mysteriet kring Air Franceplanet, Mordet i Stureby, Henke Larssons bortgångne bror,  Sara, min egna mor, osv.. Tragedier helt enkelt!

Och lite mer framtid… Vad i hela friden vill jag göra? Och hur ska jag kunna göra det nu? Det är ju för bövelen lågkonjuktur därute, och arbetslösheten flinar hånfullt. Det känns lite som om  att drömmar får fortsätta vara drömmar ett tag, i detta liv åtminstone, för nu är det till att se till att det hamnar mat på bordet. 

Under tiden, hämtar jag kraften och glädjen i grabbarna i bandet, Gibbe, småfolket, ynglingen och den fuktiga doften i skogen under fåglarnas skönsång. Och tar mig i kragen med bloggen igen.

Tack Picko för påknackningen! :-p

Och Lasse, tack för en supertrevlig lunch förra veckan! Det kommer mera.

Nu hänger vi tillsammans vid vägkälet och planerar nån form av ”gatufest” här, vilket kan leda vart som helst sen, om vi vill. Som sagt, igår var det riktigt kul då vi stukturerade upp saker och ting, och jag kunde äntligen få inviga mitt block och pärm som jag döpt till ”Framtiden”. Så passande va?! 

Eftersom jag dessutom är än hängiven caféresenär, så var platsen en helt ny plats för oss alla. Den tog oss tillbaka i tiden, förmodligen innan vi var redo för cafébesök, och rekommenderas varmt om man är sugen på vanlig kopp kaffe och handgjord smörgås. (Det porsmoderna latte, capochino, machiattofolket göre sig icke besvär att gå dit) Kort sagt, ett gammalt hederligt fik och det heter Konditori Valand, adress Surbrunnsgatan 48. ( I Stockholm)

Efter mötet passade jag med att roa mig med att ta mig hem med  av mina favoritbussar 515 i vintermörkret, medan MP3spelaren fögyllde mina öron med Ramones, Clash, Lady Gaga och Lillasyster. Kort sagt; en trevlig och kreativ dag.