Så här sitter jag, med mina tankar och känslor med, av tårar, simmiga ögon och försöker andas vettigt.  Jag är ju inte den som i första taget öser ur mig och  bedriver någon slags ”tyck synd om mig”-kampanj, men ibland skulle jag behöva få ur mig vad jag verkligen tänker och känner. Som nu.  Den ena krigaren, mitt egna kött&blod  sticker till Småland för att plugga där i två år, och flyger m a o ur boet nu. Är det någon som kan då ha en liten hint om hur bara det känns?  Mitt egna kött&blod, min lilla unge som jag burit och tampats med?  Ta med den känslan och blanda den med en massa konflikter mellan två personer som vägrar sänka garden,  tillsammans med en bitter intrigmakare som sitter och gnuggar händerna någonstans.

Det är då frågorna kommer; Kunde jag har gjort nåt annorlunda? Hur i så fall?  Vad mer kan jag göra? Och hur ska jag göra för att få dem att förstå att jag inte vill delta i detta mer, att jag vill ha lugn och ro nu, och gå framåt. Hur ska jag få dem att förstå att jag menar allvar, så att de slutar bete sig så respektlöst som de gör?  Hur ska jag kunna stoppa mitt egna förakt som föds i allt detta, och byta spår?   

Är det någon som förstår hur ord kan skada en redan tilltufsad själ?

I vilket fall, vi förenades igen i soffan och Bolibompa sågs med stängda ögon hos oss båda. Seb och hans far smög iväg för att titta på majbrasa..

Imorgon blir det en lugn dag med vernissagebesök. en gammal väninna ställer ut sina målningar, och det ska bli spännade att se.

Ska avrunda kvällen här så…….. Sköna Maj, välkommen in!

Han ville ha det slutgiltiga uppsägningsbrevet som jag fick skriva på för ett tag sen. ( Det har jag nog missat att berätta…?)  Gick iväg och tog kopia. Sen fick jag bestämma vad jag ville prata om och…. ja… vad skulle jag berätta om egentligen? Jag kände att jag inte hunnit landa någonstans. Att så länge jag sitter på kvar på mitt arbete, är det svårt att fokusera på att söka nytt jobb, särskilt när jag inte vet vad jag vill göra. För det är väl nu jag har världens chans att komma på vad jag vill göra i livet? Eller??! Jag kan ärligen säga att det bara snurrar i mitt huvud, med frågetecken och tankemoln på vad som väntar Irre runt hörnet… Satsa på massör? Är det en framtid? Min dröm om café?  (Jag har i huvudet hur det skulle se ut, hela konceptet. )  Kanske föredragshållare, och instruktör i telefonkultur?  Kaffe-Te/Krydshop?  Hunddagis?  Kundtjänst? Tillbaka till plan B, dvs mitt tidigare jobb? Ja sådär maler det på i huvidet… Men när det jag sitter där och berättar det för Honom, så känns det så futtigt. Det är inte direkt att jag får nån respons direkt, och jag känner mig lite dum.  

Särskilt när han förlarar att lågkonjukturen bultar på dörren, och det kommer bli mycket svårt att få jobb nästa år och året efter.  Vi kommer att vara många som konkurerar om jobben… - Jo jag läser också dagstidningarna och har fått en liten hint om det… så jag kan lika gärna sluta dagdrömma då…?  Ja ungefär sådär lät det idag, och det är ju bra han är ärlig i alla fall, det är ju hans jobb. 

Nåväl, efter 35 minuter var vi klara med varandra, och nytt möte bestämdes först i mars. Då har jag landat hoppas jag, och min tillvaro utanför jobbet ser lite klarare ut. För det är också en faktor till att allt känns lite förvirrat och märkligt ut. Då i mars kanske vi möts på ett annt sätt, men det är långt dit, så nu tar vi en dag i taget.