(Jag kunde nästan höra hur de tänkte; Vad är detta nu för en försäljare som låter så här personlig )

En annan skillnad är att dessa telefonsamtal tar ju betydligt längre tid, vilket i och för sig inte stör mig det minsta. Jag gillar ju att prata i telefonen, och kan prata i timmar om det är så.

Särskilt en av samtalen med en gammal kompis var extremt roligt. Vi bodde åt samma håll och hade sällskap hem från Gallerian på kvällarna. Jag bodde i Jakan och han bodde Kallhäll. Ibland fikade vi hos varandra, och hade lätt för att prata om allt och inget. Båda hade flytt från våra förorters inskränkthet och desperata kamp att följa massan, vilet vi ofta fick ta stryk för. Sen hade vi båda gemensamt att våra mödrar var från Tyskland, så det fanns som sagt alltid nåt att prata om. Eller bara skratta hysteriskt, eller bara sitta och glo.  Han är en av dem jag verkligen saknat under åren, just för att vi hade den platoniska relation som var. Men ibland går vägarna åt olika håll, fyllda med olika bagage, för att sedan, helt otippat korsas igen, och det blir rena torgmötet. Det är väl sånt som gör resan i livet så spännande antar jag..?!

Det var  det som just hände mig. Jag satt i köket och hamnade i en dialog som tog direkt på mina känslor. Det handlade om svek och knivar i ryggen. Smärtsamt värre m a o. Jag tog illa vid mig. Och med kampen med att hålla tillbaka känslorna för att inte falla, så börjar man ju att fixa med småsaker för att lura bort det där jobbiga. Gnuggade extra noga vid en punkt på köksbordet eller diskbänken som extra fläckig ut just då t ex.

Sen går man och sätter sig vid datorn en stund, för att kolla ev. meddelanden på Facebook, sen mailen. Där väntar en moderering härifrån, och jag går in och läser….  På en tiondelssekund förvandlas de där brännande bakom ögonlocket till stora glädjetårar och glada tillrop, då jag läser inlägget och från vem det är.  Och plötsligt är dagen räddad.   Visst är livet fantastiskt ibland!!