Såna här stunder är så sköna, de rensar huvudet och själen på nåt sätt. Det är som om hela jaget ställer sig i standby för en stund. Man är allt med inget på något sätt. Ett slags viloläge, som samtidigt fyller på med energi… Härligt!  

Sen jag kom hem, har det varit lite turbulent, mycket händer i princip hela tiden. Kvällarna och övrig tid har då ägnats åt en zombieliknande verksamhet i soffan, men det är det snart slut med. 

Nu bär det av till Roslagen för ett par dagar, och när jag kommer tillbaka så ska jag dela med mig av mina tankar igen. 

Så fram till dess: Glad Påsk på er därute, och framför allt till Familjen på Gotland och Familjen Knus!

Imorse tog jag en sväng till ynglingen, och åt en andra frukost under småprat. Som vanligt har vi det riktigt gemytligt. Ibland kan vi bara vara tysta en lång stund utan att det känns konstigt på nåt sätt. Det är riktigt skönt, så där norrländskt och fint.

Därefter hade jag min dejt med Nina, livscoachen som jag nämnt tidigare. Jag nämnde lite om mina grubblerier jag hade för en tid sen, det här med att landa och reflektera, och hur det ligger till nu. Att jag kanske höll på med någon flykt av något slag. Men hon såg det från en annan synvinkel;  -Balans! sa hon. Det är där du hämtar din energi och glädje som balanserar det där tunga på hemmaplan. Och det kändes ju riktigt bra. Som en bekräftelse.

Ja, hon sa mycket mer och vi pratade om mycket annat med. Hon är lite som en sakletare och  jag är en verktygslåda; Jag har en massa verktyg i mig som ligger lite gömda och bortglömda. Hon hittar dem, och beskriver hur de kan användas.  Kort sagt, en väldigt bra vägledare när jag känner mig lite vilse i verkstan.

Resten av denna dag återstår nu bara åt vila och sömn, för jag är trött som en gnu, och skulle kunna somna här och nu…………zzzzzzzzzz………..

Under tiden har jag grubblat över hur min situation ser ut. Jag frågar mig själv om mitt fantastiskt roliga projekt ersätter den sociala flykt hemifrån som min arbetsplats gjorde tidigare? Visserligen är det en helt annan sak jag gör nu, det är nåt som jag verkligen är intresserad av, och något som jag vill syssla med. Om det sen kan generera till något vidare, det vet jag ju inte. (frågar man mannen på Trygghetsrådet så blir det nog tummen ner…)

Men en plan i detta var att första delen av året var att landa och ta tag i hemsituationen, som tidvis är outhärdlig. Och jag känner att jag kommit till en punkt att jag inte orkar tampas med de problem som tagit all min energi de senaste åren. Jag har deklarerat det, ordnat samtal för att hjälpa antagonisterna, men lik förbannat stampar vi på samma plats. Och JAG har inte valt att bli utan jobb och sitta hemma och dras ner ännu mer. Därför har jag på nåt stängt av nu för en tid. Ända tills jag ser en liten gnista av vilja hos dem de gäller.

Det är där jag befinner mig. Det är festprojektet som ger mig energi just nu, och motiverar mig att vara kreativ. Jag önskar de kunde förstå, den inre kampen jag har för att inte tappa tålamodet helt. Att de kunde förstå att jag kan inget mer göra, att jag inte har lust att lägga ut mer pengar för samtalsterapi för de två, när de inte bjuder till. Att jag sen kämpar med sorgen över en förlorad kontakt, är det heller ingen av dem som kan se. Det begär jag inte heller, jag klandrar dem inte. Jag klandrar mest den person som stack kniven i ryggen på mig. Det gnagar i djupt inom mig. Det är som en del av min kropp har kapats av. Och den smärtan får jag bära ensam. Jag orkar inte ens prata om det, för rädslan av att falla ner. Och faller jag, så faller hela skeppet.

Just nu, för tillfället är jag smått irriterad.  Först lyckades jag spilla ut en hel  kanna mjölk i matsalen, när jag skulle ta mitt obligatoriska morgonkaffe. Ena sidan av jackan blev helt nermjölkad ända ner i fickorna. Mitt i allt torkande och svärande, ringde mobilen. Det var sambon, som i vanlig ordning började skälla och gnälla, för att jag skulle ta vägen förbi ynglingen idag efter jobbet.  Ska jag behöva försvara mig för att jag träffar mina stora barn? Det är ju inte så att jag ska ut och roa mig på nån baluns, utan vill se mitt egna kött och blod en stund i enskildhet. Det ska jag inte behöva be om lov för. 

Nu är det som så att i går ringde han och skällde om något annat, i förrgår lika så. Det gör mig trött, irriterad och det tar sån förbannad energi.