05.45 var nämligen tidpunkten då jag stängde av reseklockan vid min mors säng. Strax innan hade hon, efter en lång kamp, fått somna in för gott. Med sina två barn, dvs min bror och jag, som höll hennes hand, smekte hennes panna, kunde hon till slut släppa taget och gå över till andra sidan. Då var klockan 05,45 fredag den 17 juni 2005, och solen sken, vinden strök försiktigt fram och fåglarna sjöng vacket. En ganska vacker morgon att dö på.

Hennes önskan inför den sommaren var att få åka till skärgården, som hon älskade att vistas i.  Så när det var dags att ta ett sista farväl, åkte vi de allra närmaste med båt till skärgården och lämnade hennes stoft åt just skärgården. 

Igår besökte jag Dalarö, ett av hennes favoritplatser, dit vi brukade stanna till med båten, när jag var liten, och tanka och köpa bröd från bageriet samt andra nödvändigheter.  Solen sken, vinden lekte lite extra, och kaffet på Strandhotellets veranda smakade ljuvligt gott.  Tankarna flög fritt med vinden, och det kändes ganska behagligt. Hon hade det bra.

Jag skulle önska att alla gamla och sjuka människor som väntar på den sista vilan, kunde få den vård och omsorg med respekt och ödmjukhet som det förtjänar. Att de fick somna in i sitt egna hem, i sin egna säng, i kretsen av de som de vill ha där.

Här tänker den cyniske att det räcker inte vården till för, det finns inga resurser för det.  Jag tänker att även vi anhöriga har ett ansvar. Det finns resurser att tillgå genom ”vård av anhörig”  samarbete anhöriga emellan osv.  Utnyttja det!

I vilket fall, så tvingade vi oss ut, gick de ca. 50 meterna till garaget där Päschan stod och väntade, satte oss tillrätta och åkte iväg till Skogskyrkogården. Vägen dit tycks vara ganska enkel och i dagens läge rätt smidigt, om det inte vore för att chauffören vägrar köra i de nya fiffiga tunnlarna. Och jag som är körkortslös, utan en superbra kartläsare, har inte så där jättebra koll på vägarna runtom.  Men efter mycket om och men så lyckades vi komma fram till målet. Väl uppvärmda så klev vi så ur och tågade in till blomstershopen vid Pungpinan, och valde med stor omsorg ut ett ljus och en röd ros. Lillprinsen passade på att visa sin goda observationsförmåga och intervjuade damen i kassan vilka barnen på fotot var i hennes plånbok som hon använde för växel vid betalning. ( Trots min generösa samling av ynglar, så upphör jag aldrig att förvånas vad som kommer ut ur deras små söta munnar, och hur tankegången rullar på hos dem.   ) Hon blev nu glad över uppmärksammandet och berättade att det var hennes barnbarn. Därefter var vi klara och vi kunde lämna affären, med ett ljus, en röd ros, en vacker ask tändstickor, och en varsin liten leksak till småfolket.

Vi gick vidare till graven, som är en familjegrav på min fars sida, och gjorde i ordning, Ljuset tändes efter mycket  möda och ställdes på plats. Rosen placerades bakom lutandes mot min fars namn. Vanligtvis brukar jag försöka ta mig dit den 6 december varje år, då det är hans födelsedag, med just en ros, ett ljus och en liten hutt whisky av god sort. Stå en stund och smutta till en stunds eftertanke och säga -Grattis. (ja det är ju inte direkt läge att sjunga ”ja må ha leva” på den här platsen, även om han förmodligen hade uppskattat humorn i det) Av någon anledning blev det inte så i fjol, så vi var där nu istället. I -13 grader,  i ett smått kaos, där gravstenen blev en scen för de nytillkomna lekasakerna. Och mina fingrar förfrös i arbetet med ljus&rosfixet. Någon speciell stämning lyckades nu inte infinna sig, men efter en stund kände vi oss nöjda, och vi kunde snabbt bege oss in den varma päschan igen.

Utflykten fortsatte ut mot Tyresö, som även för mig var otrampad mark, (eller orullad mark borde jag nog säga)  Statoilmacken glimmade inbjudande ikapp med den nu röda solen, och strax därefter satt vi alla med en varsin korv i handen.  Därefter började utmaningen att komma hem utan att passera några tunnlar. Men det är en annan historia. Väl hemma var mina fingrar fortfarande stela och iskalla, och jag beslutade mig för att idag beundra prakten från mitt fönster istället.