I samma stund vi gick in i det nya året, klev vi också in i en ny situation, det skulle jag blir varse om när vi kom hem från vår resa i Tyskland. Det var just där, när vi satt tillsammans med nära släkt, omhuldade av kärlek, värme och trygghet, som jag kom på en massa saker jag saknat och trängt undan. Det skulle det nu bli ändring på. Den känslan vi byggde upp, småfolket och jag, skulle vi behålla när vi kom hem.

Vi jobbar på det fortfarande, stundtals är det smärtsamt, då svek, knivhugg i ryggen och andra ovälkomna punkter väntade, när vi kom hem. Och sakta men säkert betas de av, en efter en.

Den tråkigaste punkten, men ändå nödvändigaste, var att säga upp Torpet. Idag tömdes det sig sista av det bohag som samlats där. Jag avvaktade länge och väl, innan jag bestämde mig. Men hur jag än vred o vände så var det ohållbart. Utan körkort och bil, plus en busshållplats en halvmil från stugan, skulle det med tiden bli ett stressmoment istället för ett själsbalsam, torpet kom att bli.

En dröm som gick i uppfyllelse, avnjöts och nu fick släppas fri. 

De tidiga morgnarna med kaffemuggen, fåglarnas energiska liv och kalvarna i hagen. Katten som yrvaket följde mina steg och höll koll, innan han travade iväg på jakt. Doften av gammalt hus som andades lugn och ro. Grusvägen som tog mig in till skogen och de magiska stigarn. Och varje gång vi åkte hem, den sista räden genom huset och ”smekte” dörrkarmarna med en viskning: ”Hej då, Huset. Tack för den här gången, vi ses snart igen.”

Idag gick jag, inte bara en, utan två varv, inomhus och utomhus. Memorerade varje centimeter av det jag såg. Andades in den än så länge, friska värdorten, innan kalvarna kommer, och lyssnade på vinden. De sista varven inne, dröjde jag kvar, smekte dörrkarmarnAAa långsamt och bad tyst om förlåtelse och sa: ”Hej då Huset. Tack för allt. Vi ses inte mer.”

Det gör ont att ta avsked, även om det så är ett hus.

En hörna med plats för surfning, kolla mail eller chatta en stund. Kvällar med musik, teater och umgänge. En träffpunkt för alla själar som söker alternativ till tystheten och zappandet från Tv:n.

En träffpunkt för alla nya och gamla själar som vill leva ut sin dröm om att spela, agera och visa vad de kan, fylla tomma väggar med alster som fötts ur hjärtat.

En dröm…. En tanke… Kan det bli verklighet?

Den här gången handlade det om Seb, att han fösvann från mig. Innan hade vi varit på ett fik, där personalen var urusel och nonchalant. Så vi gick därifrån. Personalen följde efter oss, och  terroriserade oss. Vi kom till en slags parkering och en buss, som vi passerade. De stannade upp och började tjafsa med några andra, vi gick vidare, trodde jag i alla fall. För när jag kommit ner en bit på trottoaren ropade jag högt till Seb att han skulle komma, så det ekande mellan husfasaderna. Men han kom inte. Alla vände sig om och stirrade, men han var som bortblåst.  Så jag gick tillbaka, gick runt bussen, hela parkeringen, ropade mer och mer desperat och förtvivlat efter honom. Inget svar, ingen Seb. Det sista som händer är att jag försöker få hjälp av några poliser som är osynliga, och där nånstans vaknar jag till halvt liv…..

Innan jag är helt vaken och fattar att jag ligger totalknockad i min säng, inslingrad i täcket, så hinner massor av tankar rusa igenom mig.  Till slut lyckas jag ta mig upp, går raka vägen ut i hallen och möts av Seb, som hört mina fotsteg. Han har som vanligt massor av saker han vill ta upp direkt, medan jag bara kramar om honom hårt och länge, medan tårarna rinner. Lättad och helt utmattad. fy för såna drömmar!

Nån gång ska jag berätta om när jag slogs med Muhammed Ali och han jagade mig genom hela USA…..