Efter fredagsfikat med sedvanligt horoskop och uppsluppen stämning var det då dags att packa ihop för helgen. Jag hade några ärenden på stan innan det var dags för hemfärd.  De flesta skulle jag få se igen både före och efter jul, men chefen skulle inte komma tillbaka förrän nästa år,  tiden var inne att släppa taget…. För en gång skull, bortett från domedagen, så var det en lång tyst stund i en avskedskram… helt ordlös men sa ändå mycket. Och det var svårt att släppa, men det gick. Och det kändes….. vemodigt, smärtsamt,  men ändå bra.  

 Efteråt gick jag ut i vintermörkrets väta och vandrade bortåt Hornsgatan mot Slussen, Gamla Stan, Kungsträdgården, en kort genväg via Hötorgshallen där speciella äpplen finns, för att sedan nå slutstoppet på Sveavägen. En lång, skön vandring med intryck, puls och tankerensning och julklappen till Lillsessan blev till sist inhandlad. Och den blev helt perfekt för världens goaste tvååring. Det ska bli spännande vad den får för namn i framtiden.   

  Den 12 november lämnade jag således in mitt svar till den söta tjejen på personalavdelningen, och kände mig ganska lättad efter det. Det var som om en sak kunde bockas av på listan och dimman lättade helt enkelt.   I fredags blev jag inkallad tilll min chef, och vi satt länge och pratade, ända tills mörkret hade lagt sin även i rummet.    Nu är det som så att varje gång chefen kommer och vill ha samtal med mig, så blir jag alltid lika nojig. Det är samma känsla som när jag var liten och blev kallad till rektorn för alllvarliga samtal om något bus man gjort, vilket var ganska ofta. Den känslan har inte släppt ännu. Och då är hon en toppentjej och vi har alltid trevligt på våra samtal, som oftast är postivia. Inga fingervisningar eller något sådant, ändå blir jag lika förskräckt. Och det värsta är at hon har märkt det, så den här gången satt vi mest och skrattade åt det.   

Vad detta lilla minimöte nu främst gick ut på var att hon fått uppsägningsbeskeden i sin hand, och hennes uppgift var att överlämna dem och gå igenom dem tillsammans med mig.  Det var inte så mycket att orda om, det kändes faktiskt riktigt bra. Mötet med Trygghetsrådet hade givit mig lite att fundera på, samtidigt som jag har sett lite jobb som jag är grymt sugen på att i alla fall testa att söka. Mer än ett nej kan man ju ändå inte få, eller hur?!  Sammanfattnigsvis såg det hela bättre ut än vad jag från början trott, så det var lätt att fatta pennan. ( Och ännu en bock på listan gick att finna) 

30 december är m a o min sista arbetsdag på företaget. Jag fick dock frågan om jag kunde tänka mig att eventuellt jobba en tid efter årsskiftet, då det skulle vara mycket att göra och hela viddevippen….. Jag fick naturligtvis fundera på det, men det kändes ganska glasklart för mig att avböja. Den här processen är tung nog ändå, och rent mentalt har jag ställt in mig på detta datum, och så får det förbli.

 Så lite kort och sammanfattninsvis kan vi säga som så: Firma **** AB *cencurfingret* till er. Ni missade er chans att träffa ett gäng taggade medarbetare, men otur för er.  Om en och en halv månad börjar ett nytt kapitel i mitt liv, och de vänner jag fått på under åren tar jag med mig vidare i livet. Då börjar nästa utmaning…..

Jag kan bara konstatera att halva måndagen har gått, lunchen smakade hyfsat idag, (de kan bättre i matsalen) och en hel del magknips skratt kunde fögylla den stunden. Ännu en gång måste jag flika in hur mycket jag kommer att sakna folket och dynamiken här. But life goes on, I will survive, och jag kommer förmodligen få uppleva det igen..

Eftermiddagen kommer att bestå av en träff med Nina, en sk. livscoach som jag har fått turen att träffa. Om jag inte nämnt det tidigare, så fick jag möjligheten i samband med ”Domedagen” att träffa henne. Det är andra gången och idag hoppas jag att vi ska hitta nyckeln till ”mitt hus”.

Ja, sen har jag hittat den fiffiga funktionen med kategorier, så man kan dela upp allt därefter. Hur lätt som helst, funderar på att lägga till en som heter ”dagens USA” utifall att.  Vi får se.