05.45 var nämligen tidpunkten då jag stängde av reseklockan vid min mors säng. Strax innan hade hon, efter en lång kamp, fått somna in för gott. Med sina två barn, dvs min bror och jag, som höll hennes hand, smekte hennes panna, kunde hon till slut släppa taget och gå över till andra sidan. Då var klockan 05,45 fredag den 17 juni 2005, och solen sken, vinden strök försiktigt fram och fåglarna sjöng vacket. En ganska vacker morgon att dö på.

Hennes önskan inför den sommaren var att få åka till skärgården, som hon älskade att vistas i.  Så när det var dags att ta ett sista farväl, åkte vi de allra närmaste med båt till skärgården och lämnade hennes stoft åt just skärgården. 

Igår besökte jag Dalarö, ett av hennes favoritplatser, dit vi brukade stanna till med båten, när jag var liten, och tanka och köpa bröd från bageriet samt andra nödvändigheter.  Solen sken, vinden lekte lite extra, och kaffet på Strandhotellets veranda smakade ljuvligt gott.  Tankarna flög fritt med vinden, och det kändes ganska behagligt. Hon hade det bra.

Jag skulle önska att alla gamla och sjuka människor som väntar på den sista vilan, kunde få den vård och omsorg med respekt och ödmjukhet som det förtjänar. Att de fick somna in i sitt egna hem, i sin egna säng, i kretsen av de som de vill ha där.

Här tänker den cyniske att det räcker inte vården till för, det finns inga resurser för det.  Jag tänker att även vi anhöriga har ett ansvar. Det finns resurser att tillgå genom ”vård av anhörig”  samarbete anhöriga emellan osv.  Utnyttja det!

Detta ger mig stundtals så dåligt samvete att jag skäms. Jag ser ju hur mina kolleger sliter och kämpar för att få ihop det hela inför nästa år, då det kommer bli jättetufft! Luncher, teambrief, och fikastunderna präglas ju av det kommande. Det kommer att bli jättetufft! Alltmedan alla försöker få till det att lära upp varandra, gå igenom arbetsbeskrivningar för att kunna ta över. Eftersom jag inte hade jobbat så länge, så har jag inte hunnit tillföra så mycket rent arbetsmässigt. Så jag tiger stilla, gör något tafatt försök att åtminstone se lite engagerad ut, medan tankarna är någon annastans.

Som idag, det sedvanliga måndagsmötet, alla får redogöra hur de ligger i status. Alla har mycket på sitt bord. Chefen är egentligen sjuk, och borde ligga hemma och kurera sig. T o m hon ser lätt stressad ut. Jag sitter och bävar inför att frågan ska komma till mig, för det gör den som projektil: – Irre! Hur har du det? ( här maler tankarna på energiskt, egentligen vill jag bara dra i spaken och göra mig osynlig)   -Jo tack, bara fint, jag är här! -Har du mycket som ligger, nån gammal surdeg? -Nja, det har jag väl men inget som inte är hanterbart egentligen. ( Det är bara jag som är som är själva surdegen..) -Behöver du hjälp med något? frågar hon sen.. – Nej tack, det är lugnt. svarar jag.

Rundfrågningen går vidare, och alla försöker hjälpas åt att lösa på smidigaste sätt. Till slut blir jag tilfrågad, om jag kan tänka mig att ringa på lite samtal ut, för att det skulle underlätta för en tjej. -Absolut säger jag, och sparkar undan det slöegot som väser i örat.  Förbannar mig själv att jag inte kom på tanken själv att fråga om detvar något jag kunde hjälpa till med..

Ja så har det rullat på idag, snart är det dags att städa ur skrivbordet och rensa. Det får nog bli längre fram i veckan, eller mellandagarna…. Till imorgon ska jag försöka att verka lite mer engagerad i alla fall. Då är det trots all bara 6 dagar kvar.