-Men, tänker ni kanske, firar du inte påsk heller? Jo det gör jag. Och jag har gått påskkärring också. Och jag har godis till barnen då med. Och vill småfolket gå påskkärring så gärna för mig. Men någon Halloween firar jag inte, that´s it.

Jag åker inte heller till kyrkogården och hedrar de döda, genom att tända ljus och lägga blommor på anhörigas grav.  Min far vilar i familjegraven på Skogskyrkogården, och dit vallfärdas många på lördag.  Men inte jag inte.

Detta betyder inte att jag inte hedrar de döda. Tro mig det gör jag, De döda finns närvarande för mig i någon form varje dag.  I tanken, i luften, runtomkring mig lurar döden.  Under en promenad i en tät, dunkel skog kan jag andas in, och plötsligt slår en tanke in som formulerar exakt de ord, som min mor skulle ha uttryckt, från ingenstans. Ord, som jag i vanliga fall aldrig skulle använda i mitt sätt att prata. 

Det finns ingen grav att besöka henne på. Hennes stoft vilar i en fjärd i Stockholms skärgård. Det var hennes önskan att få komma dit, då hon älskade den.  Likväl finns hon här hos oss på lördag, som alla andra dagar.

Min far vilar på Skogskyrkogården i familjegraven. Honom brukar jag besöka den 6 december, som var hans födelsedag. Med en liten plunta whisky, låter jag tankarna flöda medan jag ställer ner en ros direkt i jorden, och skålar med honom.  

Men när det gäller sommaren så; Ja det här är trots allt en ganska typisk sommar sådär runt skolavslutning, dvs med regn och småkyla. Och tar man en sväng ut i skogen t ex, så känner man hur gott det luktar. Grödan mår bra, och gräset får sin gröna färg. Även om jag längtar efter värmen också.

Nå vad händer annars då? Ja inte mycket, och samtidigt massor. Inte minst mitt huvud jobbar på högvarv, så pass mycket att jag tappat lite förmågan att få ner det här vilket jag borde ändra på. För då skulle jag kanske få lite perspektiv på saker och ting.

-Men vad försiggår däruppe i hennes lilla huvud då?  

I korthet:  Framtiden. Jag måste hitta ett jobb, och det snabbt. Jag har närmast panik just nu. Mitt förnämliga avgångsvederlag slutade i katastrof! 55 % skatt drog de från mina surt förvärvade pengar! Och då fick jag inte ens min intjänade bonus. Detta betyder 3000:- mindre i månaden för min del…

Framtiden igen, antagonisterna här hemma har tagit kål på mig. Så jag har låst in en del av mina känsloverktyg och engagemang, efter ett antal knivar i ryggen, för ett tag. Den reserv som finns kvar går odelat till de övriga, och att hålla huvudet ovanför vattenytan.

Och Framtiden igen…. drömkåken sprack ju, inte så konstigt enligt ovan, eller hur?   Däremot, blir det förmodligen som så att det blir flytt till hösten i alla fall. Till en mindre och billigare lägenhet. 

Och tankar om allt möjligt som dyker upp på näthinnan; Döden t ex.. Mysteriet kring Air Franceplanet, Mordet i Stureby, Henke Larssons bortgångne bror,  Sara, min egna mor, osv.. Tragedier helt enkelt!

Och lite mer framtid… Vad i hela friden vill jag göra? Och hur ska jag kunna göra det nu? Det är ju för bövelen lågkonjuktur därute, och arbetslösheten flinar hånfullt. Det känns lite som om  att drömmar får fortsätta vara drömmar ett tag, i detta liv åtminstone, för nu är det till att se till att det hamnar mat på bordet. 

Under tiden, hämtar jag kraften och glädjen i grabbarna i bandet, Gibbe, småfolket, ynglingen och den fuktiga doften i skogen under fåglarnas skönsång. Och tar mig i kragen med bloggen igen.

Tack Picko för påknackningen! :-p

Och Lasse, tack för en supertrevlig lunch förra veckan! Det kommer mera.