Det var från dagis, och dagisfröken berättade att Seb ramlat och rullat ner för en slänt, och klagade å ont i axeln. Hon lät skärrad så jag bad få prata lite med honom. Han lät rätt okej, han hade ont, men var också hungrig så han hade inte tid att prata med mig, så vi rundade av. Skulle det bli förändringar så skulle der inga tillbaka igen. Och efter en halvtimme ringde de igen. Då hade han inte rört sin arm, och såg blek ut. Så jag gick ner till dagis, ännu en gång tacksam över att vi hade det så förspänt att bo så nära.

När jag kom in, reste han sig direkt och ville gå på en gång. Och då såg jag hur ena axeln hängde ner… Försökte titta närmare, men det gjorde ont så fort man rörde bara lite. Fröken såg alldeles bedrövad ut, men jag försökte att lugna henne. Verkligen, det kunde ha varit värre, och det var halt ute, men samtidigt så förstår jag ju känslan när man är där på plats. Allt går i ultrarapid och filmen spelas upp, om och om igen. Innan vi gick lovade jag att höra av oss under eftermiddagen för att berätta hur allt har gått.

Det var till att åka till Astrid Lindgrens sjukhus. Tyvärr måste jag säga att trots rykte om välordnat med alla resurser som ett barnsjukhus kan ha, så är akutmottagningen urusel och under all kritik. Nu har de dessutom gjort en liten luring, på akuten så när man kommer dit, så ser detganska folktomt ut, och man hinner tänka; Wow! Vilken förbättring! Men det visade sig efter en halvtimmes väntan, att vi var på fel plats. Vi skulle ju till närakuten. Så efter en kringelkrokväg kom vi fram till närakuten, och där väntade kaoset. Man hade alltså flyttat det från åskådarnivå till mer undangömd del av huset. Ja, det är inte mycket mer att orda om där, men det har inte blivit bättre där sen sist jag var där med sjuka barn.

När vi till slut fick träffa läkaren, så visade det sig att Sebs nyckelben var av, och det är inget man varken gipsar eller röntgar, utan det får självläka med ett stödförband. Det hela tog 3 minuter att konstatera, hela vistelsen tog 3 timmar.  Och han hade ont. Det har han till och från hela tiden. Inför natten så har han kämpat med att hitta en bra liggställning utan att ha alltför ont. Och jag kan inte göra så mycket, mer än att lida med honom, klappa om honom och bara finnas där. Förhoppningsvis kan han få sova några timmar nu, han fick en dos smärtstillande innan han somnade.

Så var den här dagen till ända, och jag ligger ännu en gång utpumpad på soffan.

Väl framme, mötte hon upp mig, kvittrande som en liten kanariefågel, och stängde dörren mitt framför näsan på fröken. -Hejdå! sa hon i farten, det var dags att gå hem tyckte hon.  Visserligen var ögat rejält klibbigt och rött, så det är absolut anledning nog att hon får vara hemma med mig imorgon. På vägen frågade vi först om Seb också ville hänga med hem nu, eller stanna, och han ville hänga med nu. (vilket förvånade mig lite, han brukar bli missnöjd över att jag kommer så tidigt och hämtar nuförtiden)

Efter en stund dök ynglingen upp. Vi hade lovat honom att storhandla lite, så han kunde få hjälp med att köra hem grejerna. Närmsta livsmedelaffären är Hemköp där han bor, och de är inte direkt kända för att ha billiga priser. Så vi tog oss, med en rejäl omväg, till Willys i Sollentuna, och efter att sambon hade kört fel några gånger kom vi till slut fram. Vi har inte riktigt lyckats hitta dit på första åket än. Men han har fått för sig att det är enklare att ta sig dit utan köer, och att det är bättre sortiment där än i Bromma. ( ?? Same same tänker jag då´rå.. men han kör… ) Vi lyckades ta oss igenom butiken helskinnade, alla var nöjda med sina varor de valt ut. Jag var mest nöjd med Ramlösas skogshallon som har blivit ett behov för mig.

Ja, det här var ju inte så mkt tankar och reflektioner direkt, men så här är ju en vanlig vardag ibland. Den bara rinner iväg som en barkbit i en rinnande bäck.  I morgon: Ny dag med nya utmaningar.

Idag tävlade vi om vem som skulle bli först klar med kläderna och redo att gå. Jag förlorade, och Seb vann. Alice, (Ja Lilltösen heter så) rabblade fääädigååå och deltog på sitt vis i tävlingen hon med. Raskt till dagis, på med överdragsbyxor och vantar. Sen skulle hon prompt ha båda sina kaniner med, och de skulle gunga med henne. När jag gick bjöd hon idag t o m på att att vinka med stort leende i full fart, medan kaninerna låg på sittpartiet brevid henne.  De andra barnen fick vänta till hon kände sig nöjd, enligt fröken. Det var bara hennes och kaninernas gungtur nu.

Sen utmanade jag Ängsjö igen, tog 2,5 km spåret  och lyckades ta mig runt, utan att falla. Dock trampade jag fel en gång, och på samma ställe knäppte det till i foten igen. Men jag bet ihop, härdade ut och gick vidare. ”Pain is nothing” tänkte jag.  Och så förblev det, den känns av och an, men så har det alltid varit.

Idag känns det för övrigt lite bättre, att komma ut och rasa av sig gör så mycket, likaså de små som är rena vitaminshotsen, ynglingens små korta ”wazzup”-samtal.    

I vilket fall, dessa dagar har förhindrat mig att göra nytta, så mailen har rensat inför vårt projekt. Det känns ju jättekul, när man ser hur det rasslar till med biljettbeställningar. Snacka om peppning och självkänslehöjande! Och prestationshöjande, för nu måste det bara bli bra! Inte bara det, detta ska bli så jävla kanonbra!

Fingertopparna har i alla fall blivit något härdade, och det känns glädjande. Att spela på såriga blåsfingrar är inget att rekommendera. Nåväl, ska fortsätta med plinkandet, ikväll är det dags o repa igen.

Let´s be careful out there…

I vilket fall, Ynglingens käke läker fint, både svullnad och gulnad har gått ner. Han verkar inte ha lika ont, och kan t o m få i sig lite risiftutti som komplement till soppor, yoggiyalla, och varma koppen. Återbesök på tisdag och imorgon blir det till o ringa Inspektör Blå och höra hur de tänker gå tillväga i ärendet.

Det var det praktiska, nu över till mina tankar inför dessa två dagar:

Jaaaa…….? Just nu i denna stund blev det kortslutning, jag är mest trött. Ja egentligen helt slutörd i kroppen faktiskt. Så än så länge är det fortfarande lugnt. Visserligen har ju det slagit mig lite då och då att, snart så… och hur kommer det egentligen kännas då? Men just nu lutar det mest åt att jag tänker på praktiska grejer att styra med. Småfolket som är lediga från dagis, och vill hitta på grejer med sin mor t ex. Högen med tvätten som gärna skulle vilja göra en räd till tvättstugan nån dag,  skåpet under diskbänken som är fylld av pappkartonger och andra återvinningsgrejer.       (jag har t o m ordnat så fint med olika hinkar där man kan lägga ursköljda plastbunkar, mjölkpaket, konserver osv, som sedan när dessa hinkar har fyllts upp, bäras ner till återvinningslådorna på gården. Så enkelt och så smidigt egentligen, men av någon anledning funkar det inte, och snart går det inte att stänga dörren till detta skåp.. )

Ja jag vet, allt detta kan vänta en vecka till, eller två dagar till, och det har jag inga problem med egentligen. Det som bekymrar mig är hur det ska lösa sig med småfolket, för pga kommunikationsbrist så visar det sig att deras far nu ska arbeta dessa två nätter, och de är anmälda som lediga från dagis. (!!!) Att ta med dem till jobbet sista dagen känns inte aktuellt. Visserligen skulle de tycka det vore toppen……. den första halvtimmen, men sen resten av ca 7 timmarna skulle förenas med katastrof. Men men, det löser sig på något vis. Fadern får straffet att ringa till dagis i morgon och förklara det pinsamma läget, då han inkommit med felaktiga uppgifter helt enkelt. Så var det med den saken.

Ja så egentligen är det till att tillbringa dessa dagar med att städa ur skrivbordet, lådor och skåp. Rensa datorn från onödiga grejer, skriva lite avlsutsmail till kolleger och kunder, och…… småjobba lite kanske.   Sen får vi se. Av någon anledning känns det lugnt.  Än så länge.

Jag vet ju i princip vad jag närmast tiden ska göra, bortsett från de jag nämnt i raderna ovan. Jag ska gå på Dinosauriemuséet också med Lillprinsen. Sen lite andra projekt, men det ska jag berätta senare.. kanske på tisdag, eller en annan dag. Roliga grejer är det i alla fall.

Nu ska denna söndag avslutas med min otroligt pinsamma ovana jag lagt till med för två år sen då jag var höggravid. Det är så skämmigt att det inte är klokt. Men det är väldigt sövande.