Sen bar det av till replokalen på Södermalm, och den här gången tog jag en lite längre färdväg, bara för att få sitta på bussen en stund. Jag tycker nämligen det är ganska avkopplande att åka buss i stan, och bara låta blicken fladdra ut i stadspulsen, inte sällan med musik i öronen.   (ja jag måste medge att det är i princip alltid, när jag åker ensam) Det som kan vara lite pinsamt, är när en riktigt RIKTIGT bra låt kommer, och man blir så peppad av den. Just nu är det mycket låtar som vi repar, vilket ger mig en massa idéer om arrangemang, och det är inte alltid så fyndigt att göra ensam på väg upp i den långa rulltrappan från Orientexpressen direkt.

Men det är bra uppladdning, och igår flöt det på så jäkla bra, att jag somnade med ett brett flin igår kväll. Det öste, och det svängde och det blir bara bättre och bättre.. Tanken att vi nu har två klara gig plus ev. ett tredje i England gör att man svävar lite. ( och det gör mina fjärilar med)

  Sedan imorse när jag öppnade projektmailen, väntade ett mail från en gammal kompis från förr. Han har varit ute i världen och turnerat,    ätit middag med vår gemensamma idol Steve Priest, från det gamla glitterbandet The Sweet, och råddat runt i rockvärlden helt enkelt. En sån upptagen person hittar man inte så lätt på Eniro, och jag hade verkligen huvudbry över hur jag skulle nå honom, eftersom han, liksom flera andra, är en självklar deltagare i vårt projekt.    Ja, ingen kan väl undgå min turliga glädje när mailet låg där. Ryktet om vårt event hade nått honom och han ville bara förvissa sig att allt stämde, och det gjorde det ju, det mesta åtmionstone. MEN mitt mission var i och med det avklarad, och kunde halvprickas så länge.

Ett annat projekt av mera personlig sfär är att jag jobbar stenhårt på att gå ner i vikt, och berättar gärna lite mer om den vid annat tillfälle, för det är inte så lätt för en matglad person som jag, som dessutom inte har priorierat motion och sportaktiviteter direkt, mer än från en och en annan fotbollsläktare.   Vad jag bara ville få sagt nu, är att jag varje morgon gör en sk powerwalk, efter att ha lämnat barnen. Och idag, i det vackra vädret, med sköna låtar i öronen, så kändes det extra bra och lätt allting. Det var t o m så svetten rann på mig, och det gör jag annars inte i första taget. 

Så idag har jag all anledning att få känna mig nöjd. Nu väntar projekt rensa barnrum, så till dess: Ta hand om er! <3

(Jag tror att hon skulle toppa ligan för retstickecheferna faktiskt ) 

  Nu är det fyra timmar kvar innan det är dags att dra iväg. Och det är nästan så det börjar pirra i magen av nyfikenhet, hur ska jag kunna utföra något överhuvudtaget under eftermiddagen egentligen? 

Sent ikväll vet jag, och då vet nog ni också…  

Tills dess… Let´s be careful out there!

  Kort sagt, det är smått kaotiskt, och jag kan inte göra så mycket mer än det jag håller på med och lida tyst med dem, samtidigt som jag får dåligt samvete för att jag inte kan göra mer än det jag gör, och då känner jag mig inte ens motiverad att göra det där extra rycket…. tyvärr. Ska jag vara helt krass och ego så borde jag inte ha ett dugg dåligt samvete, de har ju gjort sitt val. Fast det är ju inte kollegorna som gjort det valet, utan företaget.. Knepigt värre är det i alla fall. 

  Jag har pratat lite med några återförsäljare ute i landet idag, och det känns också vemodigt. Vi som har haft såna trevliga och roliga samtal alltmedan vi löst lite ärenden på vägen. Imorgon skulle de åka på kryssning med Cinderella på någon form av Kick out-resa. Det hade vart kul att fått hänga med och hänga med dem lite, och få ett ansikte på rösterna. Istället får jag skicka en gruppkram till dem i tanken.

  Å andra sidan ska vi i gruppen åka på ett surprisetrip imorgon. en buss hämtar oss vid halv fyra, och vi ska ha varma kläder på oss. Det är allt vi vet. Och jag är sååå nyfiken! Men tjejen som anordnat detta är stenhård, hon rör inte en min utan låter oss nästan spricka av nyfikenhet. Jag hoppas dock att hon kommer med imorgon. Hon har tillbringat två dagar hos sin mor på sjukhuset som blev hastigt sjuk häromdagen, och mina tankar finns där hos dem, och håller mina tummar för modern.

  En månad kvar att avsluta det man har på skrivbordet, en månad kvar att gå genom snurrdörrarna, och ta vägen förbi matsalen, en månad kvar i min lilla frizon med världens härligaste gäng.